Tal av Alice Bah Kuhnke vid Sveriges Förenade Filmstudios medlemsdagar

Stockholm, 8 juni 2016.
Det talade ordet gäller.

Förändring skapar oro. Stor förändring skapar större oro. Om ganska precis ett halvår träder en ny filmpolitik i kraft. Det har nog inte gått många förbi de senaste veckorna. Aldrig förr har filmpolitiken varit så debatterad. Det är ur många perspektiv viktigt och väldigt bra!

Filmen är en av de viktigaste konstformerna i vår tid. Oavsett bakgrund och oavsett var man bor i landet är filmen en konstform som når oss och som berör oss. Filmpolitiken förtjänar därför att debatteras i forum över hela landet, i riksdagen och i media.

Mitt och regeringens mål är och har hela tiden varit att skapa en filmpolitik som involverar fler, är angelägen för fler och som når ut till fler.

En central fråga för mig är att politiken ska garantera filmbranschens aktörer inflytande. Men inflytandet ska inte bara omfatta de kapitalstarka aktörer som idag styr filmpolitiken via filmavtalet, utan även andra aktörer som är avgörande för att det skapas och visas ny svensk film t.ex. dramatiker och regissörer.

Den nya filmpolitiken ska också involvera fler både framför och bakom kameran. Fler berättelser, nya historier och oprövade perspektiv gör att filmen som konstform fortsätter att vara angelägen och aktuell.

Samtidigt ska politiken bidra till att ett brett utbud av film når ut till människor i hela landet. Därför är jag särskilt glad över att vara här idag. Sveriges Förenade Filmstudios har en ovärderlig betydelse för att garantera ett brett utbud av filmer på biografer över hela landet. Utan er skulle många filmer aldrig nå utanför de större städerna. Utan er skulle Filmsverige vara betydligt fattigare.

Regeringen, eller för den delen Filminstitutet, kan inte förverkliga målen i den nya politiken utan insatser från engagerade människor runt om i hela landet. Det är ni som bidrar till att uppfylla flera av de filmpolitiska målen. Det är ni som ser till att värdefull film sprids och visas i hela landet. Som bidrar till att filmen tar plats i det offentliga samtalet.

Jag gläds över den debatt om filmpolitiken som nu pågår och som imorgon kommer att föras i riksdagen. Jag beklagar dock att debatten än så länge handlat så mycket om form och så lite om innehåll. Jag hör väldigt mycket om vad man inte vill men mycket lite om vad man vill istället.

Den stora frågan som engagerar många just nu är biomomsen. Låt mig därför säga några korta ord om det.

För det första. Självklart är biografer kultur. Till skillnad från vad många hävdar i debatten just nu är det inte momsnivåer som avgör vad som är kultur.

För det andra. När filmavtalet upphör vid årsskiftet försvinner den biografavgift som biograferna betalat sedan 1960-talet. Avgiften är 10 procent på varje biobiljett. Istället får biograferna betala en högre moms. För de allra flesta biografer innebär det en kostnadsökning motsvarande en höjning av biljettpriserna med 5 kronor. Momsen blir den samma för biograferna som när man hyr en dvd eller streamar en film via datorn.

Jag förstår att biograferna är upprörda och för vissa biografer är det kanske svårt att höja biljettpriset med 5 kronor. Men utan att biograferna bidrar till finansieringen av filmpolitiken – idag via biografavgiften och i framtiden indirekt via momsen – skulle staten sannolikt behöva halvera stödet för produktion av ny svensk film. Det skulle få drastiska konsekvenser för svensk filmproduktion och därmed i förlängningen för svenska biografer.

Jag och mina medarbetare har de senaste åren genomfört mängder av möten med aktörer från filmbranschens alla delar och jag vet att det finns en enorm kraft och vilja till förändring. Jag ser därför fram emot att fortsätta framåt, att genomföra förändring och skapa bättre förutsättningar för att skapa, sprida och visa film i hela landet.

Tack!