Tal av Alice Bah Kuhnke vid Filmkonvent ’16

Luleå, 6 december 2016.
Det talade ordet gäller

Jag har varit kultur- och demokratiminister i lite mer än två år. Det tveklöst svåraste och roligaste jobb jag haft hittills. Det är få frågor som jag ägnat så mycket tid och debatterat så mycket under de här två åren som film. Det är fantastiskt!

Filmen är en av de viktigaste konstformerna i vår tid. Filmen når oss och berör oss, oavsett vilken bakgrund vi har eller var i landet vi bor. Det är en konstform som är ständigt närvarande i vardagen för de allra flesta. Och det har sannolikt inte undgått någon av er att regeringen den första januari 2017 sjösätter en ny nationell filmpolitik. Arbetet med att förbereda den nya politiken har pågått i flera år och arbetet kommer att fortsätta även under nästa år.

Att införa en ny filmpolitik är en lång process. Det är en omställning som måste ske successivt och stegvis för att inte äventyra behoven av långsiktighet och stabilitet.

Mitt och regeringens mål är och har hela tiden varit att skapa en filmpolitik som involverar fler, som är angelägen för fler och som når ut till fler. Därför gläds jag åt den debatt och det engagemang för svensk film som jag ser i hela landet.

Och den politik som nu tar allt fastare form ställer stora krav på samverkan. Att filmavtalet upphör betyder inte att behovet av samtal mellan branschens aktörer och politiken minskar eller försvinner. Tvärtom!

Filmbranschen är – i Sverige precis som i många andra europeiska länder – beroende av offentliga stöd. Samtidigt är filmpolitiken lika beroende av en livskraftig filmbransch för att kunna förverkligas. Den symbiosen mellan bransch och politik kräver en aktiv dialog och återkommande samtal. Vi måste gemensamt – bransch och politik både nationellt och regionalt – identifiera såväl filmens möjligheter som dess utmaningar.

Vid Filminstitutet har nu skapats fyra råd som haft sitt första möte med personer från hela Filmsverige – från filmare till finansiärer – från producenter till forskare. Tillsammans ska de bidra med sin kompetens för svensk films bästa. Vilka som ska sitta i råden avgörs av den stora grupp branschorganisationer och andra sammanslutningar som fått möjlighet att nominera. Med sin samlade kunskap och erfarenhet ska råden bidra till att utveckla verksamheten vid Filminstitutet och – i förlängningen – de beslut Filminstitutet fattar.

Det finns i debatten en viss osäkerhet kring exakt vilken roll som råden kommer att spela. Låt mig därför betona att den organisation för samråd som byggs upp vid Filminstitutet är ny. Råden har sina uppdrag men kommer att bli vad vi gemensamt gör dem till och jag känner mig helt trygg i den förändring vi nu genomför.

Tack vare Filminstitutets transparens och lyhördhet och förståelse för sitt nya uppdrag är grunden nu lagd för att råden ska kunna få stor betydelse både för filmpolitiken och för Filminstitutets verksamhet.   Men det kommer inte att hända av sig självt. Rådens betydelse kommer att avgöras av ledamöternas engagemang. Och som sagt: rådens konstituerande möten genomfördes i förra veckan och det blir mycket spännande och viktigt att följa arbetet.

Men detta samråd är förstås inte det enda som kommer att bidra till filmpolitiken framöver. Filminstitutet och regeringen kommer precis som i dag att remittera viktiga förslag till en bredare krets än råden. Jag kommer också att bjuda in filmbranschens centrala aktörer till årliga så kallade högnivåmöten på departementet. Det är mitt och regeringens sätt att upprätthålla en direkt dialog med några av de centrala aktörerna för svensk film.

Ett annat viktigt mål för mig och regeringen med den nya filmpolitiken har varit att öppna för ett ökat politiskt engagemang för filmpolitik. En av de stora nackdelarna med filmavtalet har varit att debatten utanför rummet oftast har uteblivit. Filmpolitiken har hanterats i slutna förhandlingsrum. Nu har filmpolitiken blivit en fråga för riksdagen vilket filmen verkligen förtjänar. Och debatt har det blivit och den kommer med all sannolikhet att fortsätta. Väldigt, väldigt bra!   Mycket i den nya filmpolitiken handlar om form och organisation. Men det övergripande syftet är naturligtvis att skapa bästa möjliga förutsättningar för svensk film att skapas, visas och bevaras.

Filmpolitiken är till för alla de filmare och regissörer, producenter och finansiärer som brinner för att skapa ny film och berätta nya berättelser. För visningsorganisationer och pedagoger som kämpar för att ge fler barn och vuxna möjlighet att se den film som skapas. Och inte minst för publiken, både i Sverige och utomlands, både hemma i soffan och på biografen.

Regeringen har formulerat en vision för svensk film. I den visionen slår vi fast att svensk film ska ha så hög kvalitet och uppvisa en sådan bredd och mångfald av berättelser att den angår alla.   Det är en vision som förpliktigar. Jag är övertygad om att mångfald, många olika röster – både framför och bakom kameran – är en nyckel till framgång. Vi måste ge plats för fler berättelser, nya historier och oprövade perspektiv för att filmen som konstform ska fortsätta att vara angelägen och aktuell för alla.   Nu är vi här på Filmkonvent samtidigt som filmpolitiken ska ta nästa steg. Många utmaningar återstår och jag är fullt medveten om att det inte finns några enkla lösningar. Jag är också övertygad om att debatten om hur filmpolitiken ska utformas kommer att fortsätta, här i Luleå och runt om i hela landet.

Med allt detta sagt: tack Filmpool Nord Filmpool Nord för att får jag vara här och jag förklarar Filmkonventet i Luleå 2016 för öppnat.