Tal av Alice Bah Kuhnke på Samling för demokrati

Göteborg, 27 januari 2017.
Det talade ordet gäller.

Några blad från en grönskande björk. Insmugglade till lägret i klänningsfållen. Med bankande hjärta förbi SS-soldaterna klarade hon det. Hon kunde visa sina kamrater att det fanns en annan värld. Några löv som näring till att återuppväcka ett obefintligt hopp och förlorad förtröstan. Det är författaren och psykologen Hédi Frieds svar när skolbarnen idag frågar henne vad som var det bästa i förintelselägren. Hédi Fried överlevde Auschwitz och Bergen-Belsen och har ägnat sitt liv åt att outtröttligt beskriva sina unga år i lägren. För att vi andra inte ska glömma.

Vi är här idag den 27 januari för att tillsammans uppmärksamma förintelsens minnesdag. Samma sak görs runt om i världen. Det är i dag 72 år sedan förintelselägret Auschwitz-Birkenau befriades och idag hedrar vi minnet av alla dem som mördades under förintelsen. Förintelsens systematiska folkmord saknar motstycke i vår moderna historia. Sex miljoner judar dog i Förintelsen. Romer och polacker utsattes för folkmord grundande på rasistiska föreställningar. Därutöver förföljde, fängslade och dödade Nazityskland tusentals andra människor, bland annat personer med funktionsnedsättning, homosexuella och politiska och religiösa meningsmotståndare.

Vi människor hänger på ett mycket påtagligt sätt samman med tiden före oss. Och vår betydelse för det som ska komma går inte att ifrågasätta. Vi är länkar från det som varit till det som ska bli. Och det innebär ett ansvar, en förväntan från det förflutna på samtiden. Vittnesmålen från förintelselägren är svåra att ta till sig och vi värjer oss för att berätta för våra barn om det fasansfulla som människor är kapabla till. Ändå måste vi det. Eftersom fruktansvärda övergrepp kan hända igen och igen, i andra former, mot andra människor.

Den 27 januari är samtidigt en dag för att sätta ljuset på demokrati, mänskliga rättigheter och alla människors lika värde. Minnesdagar blir, sorgligt nog, allt viktigare.

För mig har demokratin alltid varit något starkt. Därför känns det oerhört obehagligt att allt oftare tala om dess bräcklighet. Demokratiskt valda ledare kringskär pressfrihet och yttrandefrihet, saknar respekt för fakta och mänskliga rättigheter. Det händer här och det händer där.

De demokratiska principerna om alla människors lika värde, yttrandefrihet och mänskliga rättigheter är inte förhandlingsbara. Det är inget smörgåsbord. Vi kan inte välja lite demokrati, eller mänskliga rättigheter ibland. Demokrati kräver mod och konsekvens. Från mig och från dig.

Det är viktigt att lära av historien. Det är samtidigt vanskligt att med snabba penseldrag dra paralleller mellan 1930-talets Europa och den tid vi lever i idag. Men att rasismen och nationalismen verkar försöka ta ett grepp kring Europa och världen idag kan vi inte bortse från. De nazistiska och fascistiska rörelser som växte sig starka i 1930-talets Europa växte fram i en tid av social oro och i ett starkt polariserat samhällsklimat.

I Sverige och flera andra länder i västvärlden ser vi idag en oroande utveckling mot ökad polarisering. Ett mer splittrat samhälle där kontakt och kommunikation mellan människor med olika bakgrund och erfarenheter och förutsättningar minskar. Grupper glider ifrån varandra när det gäller åsikter, värderingar och livsstil, och förståelsen för andras sätt att tänka och leva minskar. Det innebär att den sociala sammanhållningen riskerar att urholkas.

Samtidigt lever allt fler i sina egna informationsbubblor – de sociala mediernas stora genomslag gör att nyheter och budskap som stärker den egna världsbilden dominerar. Gemensamma referenspunkter försvinner. "Alternativa fakta" är tidens nyord.

Ett polariserat samhälle med ökande misstro ger ett bra utgångsläge för högerpopulistiska och högerextremistiska partier och organisationer.

Vår tid är orolig och vi ser många hot omkring oss. Terrorattentat, riktade mot oskyldiga civila, har drabbat många platser i världen. Högerpopulismen och högerextremismen gynnas av rädslan och oron som terrorn sprider, medan islamistisk extremism stärks av att muslimer utsätts för kollektiv skuldbeläggning och rasistiska påhopp. Det är en hemsk spiral som vi måste bryta.

I Sverige och i många andra länder hör vi en allt hårdare ton i det offentliga samtalet. En intolerans och oförsonlighet gentemot politiska meningsmotståndare som kväver det fria och öppna demokratiska samtalet. För mig är detta en ödesfråga för demokratin – att slå vakt om det öppna demokratiska samtalet: att vi lyssnar på varandra och kan erkänna att vi har fel.

Under senare tid har "det svenska" kommit att diskuteras. För mig är det ur ett vetenskapligt perspektiv klart och tydligt: Sverige har genom historien alltid varit ett land där en mångfald av synsätt, åsikter och perspektiv kommit till uttryck och samexisterat. Det svenska är något sammansatt. Det samiska, det afrosvenska, det romska, det muslimska och det judiska ingår tillsammans med mycket annat i det som är det svenska.

För att motverka en utveckling mot polarisering och ett samhälle som glider isär behövs en kraftsamling för ett Sverige som håller ihop. Mötesplatser behöver skapas för att möjliggöra möten mellan människor med olika bakgrund och erfarenhet, runt om i hela landet. Vi behöver intensifiera arbetet med att alla människor i Sverige ska vara och känna sig som en del av vårt samhällsbygge och vår gemensamma demokrati.

De demokratiska klyftorna i Sverige måste minska. Alltför många i Sverige deltar inte i det demokratiska samtalet och känner inte att de kan göra sina röster hörda. Ett uttryck för detta är det faktum att i det valdistrikt i Sverige som hade allra lägst valdeltagande i riksdagsvalet 2014 röstade endast hälften av de röstberättigade invånarna. Lägst är valdeltagande i de socioekonomiskt utsatta bostadsområdena runt storstäderna.

De skilda levnadsvillkoren i olika delar av vårt land skapar splittring. Många gles- och landsbygdskommuner dräneras på unga och upplever inte att deras problem tas på allvar.

Regeringen ser allvarligt på polariseringen i Sverige och de utmaningar demokratin står inför. Därför har arbetet mot rasism, polarisering, våldsbejakande extremism och hot och hat tydligt intensifieras sedan vi tillträdde.

Det demokratiska samtalet måste värnas. För många är hot och hat något som man måste förhålla sig till varje dag. Det är oacceptabelt att människor på grund av rädsla och oro blir passiva i ord och handling och utövar självcensur. När röster tystas och tystnar är det ett hot mot det demokratiska samtalet och i förlängningen ett hot mot vår demokrati.

Den tyske journalisten Sebastian Haffner beskriver i sin bok tiden före Hitlers maktövertagande när nazisternas siffror ständigt steg. "Det som inte längre fanns var livsglädje, älskvärdhet, harmlöshet, välvilja, förståelse, beredvillighet, generositet och humor. Luften hade blivit kvalmig." I mitt och regeringens arbete för ökad demokrati och mångfald, pressfrihet och yttrandefrihet, alla människors möjlighet att ta del av och utöva kultur, kan inget ge en starkare drivkraft än denna beskrivning.

Och det finns inga kompromisser när vi idag står inför utmaningar som vi fortfarande kanske inte förstår vidden av. Sverige kan inte ha något annat mål än att vara ett land fritt från rasism och hatbrott. När vi ser en ökad rasism och polarisering kan inte svaret vara något annat än ökad solidaritet och att sträva mot sammanhållning.

Regeringen har nyligen presenterat en nationell plan mot rasism och hatbrott. För första gången har Sverige en sådan. Och med denna plan ett samlat grepp om det viktiga arbete i dessa frågor som utförs av flera myndigheter, regionala och lokala aktörer samt organisationer inom det civila samhället. Planen är ett verktyg för att förebygga och motverka rasism och polarisering i samhället. Myndigheten Forum för levande historia kommer att bli en nyckelaktör i detta arbete.

Dessutom presenterade statsministern och jag idag ytterligare satsningar mot antisemitism.

Den digitala utvecklingen ställer stora krav på förmågan till ett kritiskt förhållningssätt, kritiskt tänkande. Statens medieråd bedriver ett stort arbete med att medie- och informationskunnigheten genom att utveckla, översätta och sprida utbildningsmaterial liksom delar av materialet i kampanjen No Hate Speech Movement. Vi har nu förstärkt medierådets arbete med att stärka barn och unga som medvetna medieanvändare och utrusta dem med ett kritiskt tänkande i förhållande till budskap på nätet.

Genom att ta del av och själv utöva kultur ökar förståelse för andra människor och andra kulturuttryck. Inom det fria konst- och kulturutövandet anläggs nya perspektiv och där ställs de svåra frågorna där makten granskas, ifrågasätts och utmanas. Kulturen är en oumbärlig del av demokratin. Tillgången till kultur är inte likvärdig i hela landet, och därför gör vi stora satsningar på att öka de statliga medlen till konst och kultur runt om i hela Sverige. Fler människor ska kunna ha möjlighet att från en scen i deras närhet ta del av framstående teater, musik och dans, besöka spännande utställningar eller utveckla sitt eget skapande.

Kulturen är ett särskilt angeläget område. Just kulturen är det som fascister och mörka krafter alltid försöker att ta kontroll över.

Sverige ska vara ett land där vi tillvaratar det engagemang och den kreativitet som vi ser växa fram inte minst i många förortsområden. Just nu pågår en omfattande satsning för att i olika bostadsområden runt om i Sverige med en ung och blandad befolkning stödja kulturverksamheter som bygger på lokalt kunnande och engagemang. Med ekonomiska resurser och professionellt stöd ser vi till att idéer blir verklighet och det som behöver sägas kommer till uttryck.

För att stärka de mänskliga rättigheternas ställning har regeringen tagit fram en strategi för det nationella arbetet med mänskliga rättigheter. Där slår vi fast att en oberoende institution till skydd för de mänskliga rättigheterna bör inrättas, och att den bör inrättas under riksdagen. En sådan institution är en central del i ett starkt rättsligt och institutionellt skydd av de mänskliga rättigheterna.

För ett år sedan stod jag i Sveriges riksdag och, precis som idag, talade vid högtidlighållandet av förintelsens minnesdag. Ett år är en ganska kort tid. Men när jag samlar tankarna och tittar bakåt så har förbluffande mycket hänt. Auktoritära ledargestalter har trätt fram, här och var, och föreslår enkla lösningar på komplexa problem. Kanske är det så att människors känsla av utsatthet föder ett behov av att luta sig mot en idealiserad auktoritet. I en tid av rädsla och osäkerhet inför framtiden är en ledare med en förenklad världsbild tilltalande då den lyfter bort vårt eget ansvar. Det är en mycket farlig väg att gå. Och det ankommer som ett tungt ansvar på oss politiker att formulera ett alternativ.

Just den 27 januari för exakt 70 år sedan kallade Eleanor Roosevelt som ordförande för FN:s organ för mänskliga rättigheter till sitt första möte i en arbetsgrupp vars arbete skulle resultera i allmänna förklaringen om mänskliga rättigheter.

För sjuttio år sedan reste sig Europa ur dyn. Priset för att en destruktiv politisk ideologi fått råda betalades av hundratals miljoner människor då och under åren som följde. Och det får aldrig hända igen. Därför är det arbete som Eleonor Roosevelt och hennes arbetsgrupp gjorde vägledande än idag.

Vi är förbi den tid när vi kunde säga att vi hörde varningsklockor ringa. Idag dånar de. Häpnadväckande mycket och många har visat hur tunn civilisationens fernissa är. Jag förundras över människor som visat sig villiga att förkroppsliga föraktet för andra människor. Rädslans drivkrafter är förskräckande. Diffus och oklar rädsla är den mest fruktansvärda menar den nyligen bortgångne sociologen Zygmunt Bauman, rädsla som baseras på okunnighet om det som hotar oss och vad vi kan göra åt det. Det ger en känsla av vanmakt. Vanmakten förlamar och krymper våra sinnen.

Några små gröna blad i en klänningsfåll. Vad kan vi skylla våra bortförklaringar och rationaliseringar på? Rättfärdigandet av att bortse från mänskliga rättigheter när det passar, är illa dold maktlystnad och passar inte någon demokratiskt vald politiker. Inte minst med tanke på att när vi vet hur det ser ut vid vägs ände. Vi vet att när mörkret och rädslan får styra går till sist ingen fri.

Varje individs dagliga handlande avgör vilket samhälle vi har. Det är vårt gemensamma ansvar att förintelsen aldrig sker igen.

Mitt mod stärks av berättelsen om de små gröna bladen i klänningsfållen, att i allt det hemska påminnas om det goda och vackra. Min beslutsamhet kommer från kärleken till friheten. Och min övertygelse är att var och en av oss kan finna styrka att varje dag välja det goda framför det enkla. Det är det som det förflutna förväntar sig av samtiden. Vi behövs alla i kampen för det öppna och solidariska samhället.

Tack!