Inledningsanförande av Alice Bah Kuhnke på Konstnärspolitiskt seminarium om konstnärernas villkor

Stockholm 14 mars 2016.
Det talade ordet gäller.

Tack Konstnärsnämnden för den här rapporten och för att jag har fått komma hit och inleda den här eftermiddagen! Det här kommer kanske låta lite konstigt, men jag blev så glad när jag fick ta del av resultatet av den här undersökningen. Inte för att det är positiva saker som blir belysta – utan för att resultatet hjälper mig som kultur- och demokratiminister att få en tydligare bild av de utmaningar som finns på mitt ansvarsområde och mer specifikt – de utmaningar som konstnärer står inför i dag.

Jag ser den här rapporten lite som tändved. Inte att jag vill elda upp den! Jag menar att den för mig – och jag hoppas för andra aktörer viktiga för sektorn också – fungerar lite som bränsle till arbetet med att ständigt se över och förbättra villkoren för konstnärer i Sverige i dag.

Vi är angelägna om att bedriva en aktiv konstnärspolitik. En av regeringens viktigaste kulturpolitiska prioriteringar är att skapa bättre villkor för konstnärer att kunna leva på och utveckla sitt konstnärskap. De enskilda kulturskaparna tillhör kulturlivets absoluta fundament och det är naturligtvis också därför viktigt att kulturskapare kan arbeta under rimliga villkor.

Rapporten bekräftar en bild som vi under flera år delvis känt till. Vi vet nu att konstnärer generellt sett har en högre utbildningsnivå än övriga befolkningen, men att de trots det har en sämre inkomstutveckling än befolkningen i stort. Vi får också bekräftat att konstnärer trots den sämre löneutvecklingen inte har a-kassa eller får andra samhälleliga stöd i lika hög utsträckning som övriga befolkningen. Rapporten belyser också stora inkomstskillnader mellan yrkeskategorier och konstområden och att inkomstspridningen inom konstnärsgruppen har ökat.

Vi ser att konstnärer är bättre på att arbeta och nå ut i hela landet än övriga befolkningen, men att de ofta bor i en storstad.

En fråga som fick mig att särskilt reagera är att konstnärsgruppen i jämförelse med övriga befolkningen ofta har en bakgrund med högskoleutbildade föräldrar. Det här leder fram till flera följdfrågor. Vilka är det som vågar bli konstnärer idag och vilka perspektiv är det som visas i konsten? Vikten av ett jämlikt konstnärsyrke - att människor oavsett bakgrund vågar ta vägen att verka som konstnär – är så viktig. Jag är glad över att detta kommer upp till ytan och att det är en av programpunkterna idag. Första steget att ta itu med utmaningar är ju att synliggöra dem.

Även om rapporten belyser stora utmaningar för konstnärsgruppen, så bekräftar den också att det går att leva och verka som konstnär i Sverige i dag.

Men för att skapa förutsättningar för de enskilda kulturskaparna och den fria konsten måste vi återkommande analysera hur konstnärsgruppernas villkor och utmaningar ser ut. Vi måste också ständigt pröva hur de kulturpolitiska bidrags- och ersättningssystemen tillämpas och möter de kulturpolitiska målen.

Vi är därför väldigt glada över att ha tillsatt en konstnärspolitisk utredning som bl.a. ska se över strukturerna för ersättningar och stöd till konstnärer. Jag vet att den här rapporten kommer att vara ett viktigt underlag till utredningens arbete. Det är snart 20 år sedan regeringen tog ett helhetsgrepp om den statliga konstnärspolitiken och den här rapporten bekräftar att det var rätt beslut att titta på den frågan.

Det är också svårt att diskutera konstnärers villkor idag utan att också nämna konstnärers utsatthet för hot och hat. Undersökningar visar att var sjätte författare och konstnär uppger att de det senaste året varit utsatt för hot, trakasserier, stöld, våld eller skadegörelse kopplat till sin yrkesutövning. Nästan en av fem författare har någon gång utsatts för hot eller trakasserier, enligt Myndigheten för kulturanalys.

För mig som kultur- och demokratiminister är det naturligtvis viktigt att det finns goda förutsättningar för ett demokratiskt samtal – och när konstnärer, förtroendevalda eller journalister tystas eller tystnar är det i förlängningen ett hot mot demokratin.

Regeringen kommer därför under 2017 presentera en handlingsplan för att inleda ett mer systematiskt arbete för att förebygga hot och hat mot förtroendevalda, journalister och konstnärer.

Återigen - tusen tack för rapporten och till att jag fick komma hit och inledningstala! Jag har en hel hop av medarbetare från Kulturdepartementet här i dag för att lyssna och ta del av diskussionerna – och jag ser mycket fram emot att ta del av de frågor och utmaningar som kommer upp.