Anförande vid veterandagen den 29 maj 2017

Anförande av försvarsminister Peter Hultqvist vid veterandagen, 29 maj 2017.
Det talade ordet gäller.

Ers majestät, veteraner och anhöriga, mina damer och herrar !
Grundläggande respekt för människovärdet. Respekt för alla människor rätt att leva sina liv i frihet och göra sina egna val. Respekten för barns rätt att växa upp i fred och kunna utvecklas och leva sina liv med värdighet. Respekt för nationers rätt att utvecklas från sina egna förutsättningar, utan att styras av andra intressen. Respekt för nationernas suveränitet som är djupt förankrad i FN:s stadga.
Det är det som internationella insatser handlar om. Sverige följer folkrättens och dess principer när beslut tas om att sända kvinnor och män till internationella insatser i syfte bidra till fred och säkerhet. Vi som beslutsfattare måste alltid stå upp för de beslut vi fattat och utgöra ett stöd för de kvinnor och män som ytterst fullföljer regeringens och riksdagens vilja. Jag vill vara mycket tydlig på den punkten!

***

I år är det 50 år sedan FN:s fredsbevarande insats i Sinai och Gaza avslutades. Det var den första fredsbevarande insats av sitt slag som FN beslutat om och den första väpnade insats Sverige deltagit i.
5 400 svenskar deltog i insatsen, av dessa var det 13 soldater som dog.
Flera av de som deltog i insatsen finns på plats här idag. Till er vill jag rikta ett särskilt tack.

Jag vill även särskilt uppmärksamma de soldater och officerare som deltog i Mali 01. Deras fasta uppträdande i Timbuktu bidrog till att stoppa vad som hade kunnat utvecklas till en fullständig katastrof. För detta har de nu blivit tilldelade en särskild utmärkelse från FN.

Insatsen visar på den kvalitet och den kompetens som finns bland svenska soldater och officerare och på det som gör att Sverige och Försvarsmakten är högt aktade och efterfrågade internationellt. Ni har regeringens respekt och enorma tacksamhet.

***

Sammanlagt har 90.000 svenskar deltagit i internationella insatser. Detta handlar om personer som ställt upp i fredens tjänst och varit beredda att utsätta sig själva för stora risker och påfrestningar. De har prövats i med- och i motgång. De har ställt upp när det verkligen gällt. De har valt att göra en hedervärd insats för att försvara freden, säkerheten och de normer och värden vi vill att världen ska präglas av. Det är dessa kvinnor och män som är de veteraner denna dag handlar om och jag vill till alla dessa framföra regeringens tack!

Det var med särskild glädje jag deltog i regeringens sammanträde den 24 maj 2017. Då fattade regeringen beslut om att göra veterandagen till allmän flaggdag. Beslutet träder ikraft den 14 juli i år. Det innebär att nästa år när vi samlas för att fira veterandagen så är den en allmän flaggdag i syfte att hedra både militära och civila veteraner för deras insatser. Frågan har sedan en frågestund i riksdagen i december förra året behandlats i regeringskansliet. I riksdagen har en bred enighet i ärendet manifesterats. Jag är glad för att så många står bakom och medverkat i processen bakom beslutet om att göra veterandagen till en flaggdag.

Det är viktigt att det officiella Sverige står bakom de internationella insatserna. Jag är glad för att vi kommit till den punkten. Tyvärr finns en historik där detta inte alltid varit självklart. För några veckor sedan deltog jag på Kongoveteranernas årsmöte. Den svenska insatsen i Kongo var en av de svåraste som försvarsmakten deltagit i under modern tid. Jag vet att många som kom hem från Kongo möttes av misstänksamhet och hade behoven av stöd som inte möttes upp av varken Försvarsmakten eller samhället som helhet. Så får det inte fungera.

Jag upprepar: Det är viktigt att de folkvalda politikerna i riksdagen och regeringen tydligt står bakom besluten om att sända män och kvinnor till internationella insatser. Efter egna besök i Afghanistan, norra Irak, Mali, möte med Invidzonen och deltagande i ett antal medaljeringar efter avslutad insats så vet jag hur betydelsefullt det med den politiska markeringen. Det handlar om att visa den erkänsla om dessa kvinnor och män förtjänar.

Jag minns samtalen med soldater i insats med värme och glädje. Att diskutera underrättelsearbete i Afghanistan, operativ förmåga och patrullverksamhet i Mali och utbildning i norra Irak ger ett perspektiv man bara kan inhämta på plats. Då blir uppdraget konkret på ett helt annat sätt än i riksdagens beslutslokaler. Att höra och delta i diskussionerna om olika avvägningar och erfarenheter ger insikter om utmaningar och problem i vardagen. I sin tur ger det bättre underlag till kommande beslut och faktiskt stöd till pågående verksamhet.
Sverige ska fortsätta att göra skillnad i internationella operationer. Jag vet att vårt deltagande är efterfrågat. Kvaliteten på våra soldater och vår materiel är mycket god. Det finns en trygghet med de svenska förbanden. De fungerar och är uppskattade av dem vi samarbetar med. Vi ska vara stolta över det de svenska förbanden gör. Våra kvinnor och män i insats gör skillnad!

Jag kan konstatera att mycket hänt inom veteranpolitiken. Det finns lagstiftning på plats som reglerar veteraners rättigheter efter hemkomst. Veterandagen är inrättad och har en statsceremoniell ställning. Och den 1 juli i år inrättar Försvarsmakten ett särskilt veterancentrum inom myndigheten, för att ytterligare inskärpa stödet till veteraner.

Men vi kan inte ta detta som intäkt för att vi nu är färdiga. Det finns alltid utrymme för omprövning och utveckling. Jag kommer att fortsätta driva på för att våra veteraner ska få det stöd och den uppskattning de förtjänar.

***

Lika viktiga som soldater och officerare är för att våra internationella insatser ska lyckas, är ni anhöriga som funnits kvar här hemma. Begreppet hemmafronten har haft olika betydelse vid olika tider. Men gemensamt är att den har en enorm betydelse för den militära framgången.

Alla ni som stått kvar på flygplatser och tågstationer när era anhöriga lämnat för insats. Ni som gått till jobbet och till skolan med en gnagande oro i magen, för att Ni inte vetat vad som händer just nu. Ni som läst i tidningarna om oroligheter och direkt undrat om er mamma eller pappa, er dotter eller son, er partner eller nära vän befunnit sig i närheten. Ni som sedan stått på samma flygplatser och tågstationer när soldaterna och officerarna kommit hem och kunnat dra en lättnadens suck för att det nu är över.

Men också ni som inte fått möjlighet att möta sina anhöriga. Ni som tvingats ta emot det värsta av besked om en anhörig som skadats eller i värsta fall dött under insatsen.

Till alla er vill jag framföra ett tack. Ni är otroligt viktiga. Glöm aldrig det.