Tal av Alice Bah Kuhnke vid Sveriges Allmännyttiga Bostadsföretags kongress

Linköping, 28 april 2017.
Det talade ordet gäller.

Tack så mycket för att jag får komma hit och vara en del av avslutningen på kongressen! Som kultur- och demokratiminister och som ansvarig för arkitekturpolitiken, som vi just nu omskapar, så känns det extra kul att få vara här hos er, som har hand om en så viktig del av landets bostäder.

För bostäder – och bristen på dem – är ju en stor fråga, inte enbart för bostadsminister Peter Eriksson och mig, utan för regeringen och för oss alla. Även om mitt ansvarsområde är ett annat. Länge handlade debatten bara om att bygga mer. Den samlade bostadspolitiken har under många, många år haltat betänkligt och i majoriteten av landets kommuner råder som ni vet ännu bostadsbrist. Behovet av att bygga mer är akut. Regeringen har därför sagt att vi vill se 250 000 nya bostäder fram till 2020.

Nu byggs det också! Mer än det gjorts sedan miljonprogrammets dagar. 2016 påbörjades byggandet, som ni vet, av 40 procent fler bostäder än året innan och även i år bedöms lägenhetsbyggandet öka. Det är förstås fantastiskt bra!

Men med så hög byggtakt och med så stora förändringar som det innebär i våra städer, så är det nu hög tid att vi också frågar oss vad det är vi bygger. För vem? Hur förvaltar vi det redan byggda? Vilka hus, städer och samhällen lämnar vi efter oss till nästa generation? Hur ser de ut? Hur är det att bo, arbeta och växa upp där?

Häromdagen fick jag höra om en 15-åring. Inom några år vill han flytta hemifrån. Han oroade sig över hur han ska ha råd och möjlighet att bo där han vuxit upp. Vid påpekandet att det byggs en massa tjusiga lägenheter – men att människorna inte alltid är i centrum – blev 15-åringen upprörd. ”Livet är inte rättvist! Alla kan inte bo fint, det blir för dyrt! Huvudsaken är att man har någonstans att bo”, sade han. Han menade att vi bryr oss för mycket om husen – ”folk måste ju bara bo!” Jag försökte övertyga om att det inte är en motsättning. Det borde i alla fall inte vara det.

För det är ju inte husen jag och många med mig bryr oss om, genom att bry oss om husen. Det är människorna i och runt dem. Vi ska inte bara bo, vi ska leva, också!

Hur vi formar och gestaltar våra städer, bostäder, arbetsplatser och offentliga rum är viktigt. Hur hus och rum ser ut, hur luft, ljus och rörlighet fungerar, vilka förutsättningar som finns till möten, fri lek, handel, kultur, upplevelser och fritid. Det är frågor vi måste ställa oss, för svaren kan göra stor skillnad. Det vet vi av bitter erfarenhet. Det är självklarheter som tål att upprepas. Den fysiska miljön omger oss hela dagarna påverkar oss.

Att bo och arbeta i en viss miljö kan antingen göra att vi mår bra, eller till och med skada oss. Våra barns förutsättningar till en god framtid kan förbättras av att växa upp i en god bebyggd miljö - och försämras väsentligt av att växa upp i en dålig. Den fysiska miljön kan skapa och förstärka ekonomisk och social segregation. Vår hälsa kan påverkas. Livskvaliteten kan skifta.

Mitt och regeringens mål är ett rättvist och jämlikt samhälle som ger både individer och samhälle möjlighet och rätt att utvecklas. Fler ska få rikare liv, även utan att vara rika. Det kräver en medveten, omsorgsfull och långsiktig helhetsplanering för städer och samhällen och hög kvalitet i varje enskilt hus som byggs. 

För att åstadkomma detta arbetar vi fram en ny sammanhållen politik för hållbara gestaltade livsmiljöer. Vi ser till helheten och samlar våra fortsatt höga ambitioner att bygga många nya bostäder med nya nationella mål för både levande städer och för arkitektur, form och design. Det är det gröna och inkluderande samhällsbygget. Staten ska vara ett föredöme. Ställer vi höga krav ska vi också gå före och visa hur de kan realiseras.

Den nya politiken kommer innefatta nya mål och strukturer för statliga byggherrar och fastighetsförvaltare att förhålla sig till. Vi kommer också stärka förutsättningarna för att alla ni offentliga och andra aktörer ska kunna följa. Så ska politiken göra skillnad.

15-årigen jag berättade om var tyvärr utan hopp. För visst kan vi göra hans och andras framtid bättre. Är det för dyrt att bygga bra, då måste vi se till att ändra på det! Tror någon att det är oviktigt hur vi formar och sätter samman människors hem, skolor, sjukhus, parker, trafikmiljöer, arbetsplatser, stadsdelar, torg och offentliga rum – då måste vi få dem att tänka om. Har vi för låga förväntningar på vad som kan göras bättre, så måste vi höja dem. Finns det hinder som stoppar en hållbar utveckling, då måste vi försöka ta bort dem.  

Ett helhetsperspektiv är nyckeln. Kvalitet, omsorgsfull gestaltning och ekologisk balans är det som skapar socialt välbefinnande och långsiktig hållbarhet. Kortsiktiga ekonomiska beslut ska inte få äventyra människors livsvillkor. Kunskap, internationellt utbyte och forskning måste utvecklas, inte minst för att skapa nödvändiga innovationer som kan ge bättre miljöer. Exempelvis måste både fysisk och ekonomisk tillgänglighet kunna förbättras. För mig är det demokratiska perspektivet grundläggande, även när det gäller stadsbyggnad, arkitektur och design.

Människors möjligheter att själva påverka sin närmiljö är centralt. Lika så är att se betydelsen av mötesplatser och ge förutsättningar för social sammanhållning. Skapar vi idag områden och städer som kan upplevas som välkomnande och inbjudande, av människor med helt olika förutsättningar och behov? Hastigheten och omfånget på byggandet just nu kan som vi vet bara jämföras med rekordårens bostadsbyggande och det så kallade miljonprogrammet. Samtidigt rivs också många äldre byggnader.

Det finns anledning att titta på tidigare misstag och samla tankar kring hur hus och områden kan leva upp till målsättningen om ett sammanhållet samhälle. Ingen ska i framtiden kunna säga att slutet på 1900-talet bjöd på ett miljonprogram, men 2000-talet på ett ”miljonärsprogram”… Hur vi idag kan skapa och omskapa miljöer som blir rika, även för människor som inte är rika är helt avgörande. Bra arkitektur och design ger högre livskvalitet för individen, men det motsatta kan skapa oreda i hela samhällen.

För att vi ska få de attraktiva och dynamiska miljöer så många vill bo och leva i, måste även kulturhistoriska, estetiska och konstnärliga värden bättre tas tillvara och utvecklas. På Kulturdepartementet har jag bland annat tagit fram satsningar på offentlig konst i miljonprogramsområden, under namnet Äga Rum. Statens kulturråd och Statens konstråd ansvarar tillsammans med civilsamhälle och kommuner för den satsningen.

Konstnärliga processer med tydliga medborgarperspektiv samlar arkitektur, design och konst för att skapa kvalitativa mötesplatser och offentliga rum. Just genom att koppla ihop konst med design, arkitektur, kulturhistoria och stadsplanering tror jag att vi kan nå starka resultat – både bättre, vackrare och mer jämlika miljöer för många fler människor.

Det är också viktigt att kunna ge röst åt barn och andra med svagare offentlig position, som kan ha svårt att göra sig hörda och få sina behov tillfredsställda. I arbetet med kulturarvspropositionen, som vi just lagt fram till riksdagen, var det oerhört viktigt att lyfta demokratiska värderingar och en människosyn som inte stänger ute, utan bjuder in.

Det gäller också i arbetet med arkitektur och design, som ju också berör kulturarvet: Vems röster är det som får synas, när vi bygger och omvandlar våra städer i hög takt? Vems historia bevaras - vems osynliggörs och försvinner, vems blir kvar? Vi måste ha ett starkt skydd för äldre bebyggelse och miljöer, för att kunna spegla hela samhället. Men också för att en estetisk mångfald ger liv, dynamik och attraktivitet. Därmed stärks även stabilitet och tillväxt.

Kultur och kulturverksamheter skapar mångfald och är en drivkraft för levande städer.

Kulturen behöver ges rätt förutsättningar att kunna bidra till de attraktiva och dynamiska städer och miljöer som så många av oss vill leva och bo i. Alla städer behöver platser och miljöer som är öppna och offentliga, utan att du förväntas konsumera något.

Ambitionen måste vara att inte bara bo, utan att också leva. Det som byggs idag ska kunna ge upphov till stolthet – både hos dem som bygger, hos dem som förvaltar och hos alla dem som ska bo och leva där. Det offentliga, kommuner och landsting, men också staten har ett stort ansvar för att detta ska bli konkret verklighet. Hur kvalitet hanteras i offentliga upphandlingar är till exempel helt avgörande.

Till hösten lämnar vi en proposition till riksdagen om en ny arkitektur-, form- och designpolitik för hållbara gestaltade livsmiljöer. Vi vill tydliggöra gemensamma nationella mål och klargöra ansvarsstrukturen. I detta arbete samarbetar vi på Kulturdepartementet, som ansvarar för arkitektur- och designpolitiken, med främst Närings- och Miljödepartementen, men också med andra. För det är en politik som måste bäras av många - eftersom det är många frågor som flätas samman när man talar om den fysiska miljön: Kultur, demokrati, bostadsförsörjning, klimat, miljö, men också social hållbarhet, barns rättigheter, segregation, skolor och lärandemiljöer, arbetsmiljö, infrastruktur, export och tillväxt, för att nämna några.

Ni som finns i de allmännyttiga bolagen hanterar många av de här frågorna och ni måste förstås se till helheten i ert dagliga arbete. Jag vet att ni under kongressdagarna här jobbat med ett framtidsprogram, ett idéprogram om ”nyttan med allmännyttan”. Och det är ju väldigt bra! Tillsammans med oss politiker på lokal och nationell nivå har ni i allmännyttan ett etiskt och demokratiskt ansvar att se till att alla får både bo och leva. Men ni har också världens möjlighet! Att kunna ge människor rikare liv och högre livskvalitet.

För, som sagt, det fysiska påverkar oss alla varje dag. Arkitektur och design kanske inte kan lösa alla problem – men det kan definitivt bidra.

Jag vet att ni också har pratat om både hållbarhet och integration under kongressen. Arkitektur och design är inte och får inte vara en lyx för de välbeställda. Hyreshus i orten, trapphus, tvättstugor, cykelbanor, återvinningsstationer och lekplatser är lika mycket design och arkitektur som de prisbelönta, signerade prestigeprojekten man läser om i tidningen. Hur dem miljöerna formas och utförs, påverkar starkt alla som ska bo och nyttja dem. NI har en fantastisk möjlighet att påverka!

För när någon 15-åring frågar var hen ska bo i framtiden, då ska vi kunna peka på fina, omsorgsfullt gestaltade och välkomnande hus och områden och säga - här! Och när någon frågar vad det är vi bygger, för vem? Måste svaret alltid vara – bra, jämlika och hållbara miljöer, för oss alla. Tillsammans. Och när någon påstår att alla inte ska kunna få bo lika fint, då måste vi kunna visa på motsatsen. Livskvalitet, det är för alla. Tack!