Tal av socialminister Annika Strandhäll på nationella primärvårdskonferensen

Stockholm, den 28 september 2017

Det talade ordet gäller.

Tack så jättemycket för att jag får komma hit. Det finns få ställen som är så spännande att komma till som vad som förmodligen är Sveriges största samling primärvårdsnördar. Och jag börjar räkna mig själv till den gruppen- för få saker är så viktiga för framtidens svenska sjukvård som en stark primärvård. Men låt mig återkomma till det.

Idag kan man i princip inte öppna en tidning utan att läsa en, eller inte sällan flera, rubriker om sjukvården. Ofta om problem och kanske om kriser. Men häromdagen var det en lite mer ovanlig rubrik: "Svensk sjukvård håller världsklass".

I en stor studie publicerad i The Lancet rankas Sverige fyra av 195 undersökta länder. Det man tittade på var överlevnad vid 32 olika medicinska diagnoser. Också i andra undersökningar som tittar på just medicinsk kvalitet står vi oss väldigt väl.Vilken bild är då sann? De stora problemen eller att vi har en vård i världsklass?

Här blir det lite mer komplicerat än vad dagens ofta förenklade mediedebatt normalt klarar av – för vi måste klara av att hålla två tankar i huvudet samtidigt. Båda bilderna är sanna!

Vi har en vård som i de flesta fall håller hög medicinsk kvalitet. Det är också ett sjukvårdssystem som omfattar en större del av befolkningen än i många andra länder, och i den bemärkelsen är mer jämlikt.

Men det är en vård med stora skillnader mellan olika delar av landet, i vissa aspekter mellan könen eller socioekonomiska grupper. Det är en vård som inte längre är konstruerad för de utmaningar vi har idag – och dessutom en vård där allt fler problem relaterade till personalsituationen blir tydliga. Låt mig börja med det sista.

Runt om i sjukvårdssverige ser vi hur utmaningar och problem relaterade till personalsituationen ligger till grund också för andra problem.

Det handlar om problem med att rekrytera, på grund av brist på vissa specialiteter (Som allmänläkare) och på sina håll hela yrkesgrupper.

Det handlar om problem med att behålla erfaren personal, speciellt i vissa extra slitiga delar av vården.

Det handlar om problem med att fel yrkesgrupp gör fel uppgift, som när legitimerade vårdproffs får ägna allt för mycket tid åt administration – samtidigt som verksamhetsnära administrativa proffs är för få på många håll.

Det handlar om det stora problemet att vården som arbetsplats har högre sjuktal än de flesta andra delar av arbetsmarknaden. Det handlar om hutlösa notor för hyrpersonal.

Så klart ser inte allt det här likadant ut i hela sjukvårdssverige. Men det är problem som finns – på olika sätt och olika grad – överallt.

Detta drabbar också patienterna. Med bristande kontinuitet i vården för att hyrläkare byts ut var och varannan vecka. Med inställda operationer och stängda vårdplatser som leder till växande vårdköer, och inte sällan också överbeläggningar och utlokaliseringar. Med stressad vårdpersonal som trots att de vill inte alltid hinner ge den bästa möjliga vården.

Därför är nyckeln till att göra vården bättre för patienterna att satsa på personalen. Det är bakgrunden till att vi sedan 2016 bytt ut den gamla kömiljarden mot en professionsmiljard, riktad mot kompetensförsörjningsproblemen.

Till att vi satsat på att bygga ut utbildningsplatserna för sjuksköterskor, specialistsjuksköterskor, barnmorskor och nu senast läkare. Och också till att vi från nästa år satsar ytterligare två miljarder kronor per år på att förbättra personalens förutsättningar, för satsningar på kompetensutveckling och som också får användas för att anställa fler.

Användningsområdet för såväl professionsmiljard som den nya personalsatsningen är för övrigt ganska breda. Landstingen kan – om man bedömer att det är där behoven finns- välja att använda medlen för att investera i primärvårdens kompetensförsörjning.

Den här nya personalsatsningen är för övrigt en del i att vi gör historiskt stora satsningar på sjukvården i den statsbudget vi nyligen presenterade. Inklusive tandvården handlar det om fem och en halv miljard kronor i nya satsningar på vården. Året efter växer det ytterligare, till sex miljarder kronor.

Förutom det vill vi också höja de generella statsbidragen till kommuner och landsting med 5 miljarder kronor 2019, och lika mycket till 2020.
- Det handlar om en historiskt stor satsning, med ett flertal miljarder i årliga tillskott till landstingen. Ovanpå tidigare satsningar under mandatperioden.

Vän av ordning kan fråga sig om pengar löser alla problem. Så är det självklart inte. Men de flesta som jobbar i en organisation med begränsade resurser vet att de flesta problem är lättare att lösa med pengar, än utan pengar.

Räcker de här pengarna till allt? Självklart inte. Men det är tillräckligt mycket resurser för att kunna göra skillnad. Förutom den här personalsatsningen på två miljarder kronor , vad är det för satsningar kanske ni undrar.

Det handlar om en miljard till förlossningsvården, om dubblerat allmänt tandvårdsbidrag, om en satsning på barnhälsovården och om avgiftsfri screening mot livmoderhalscancer. De satsningarna tänkte jag inte säga så mycket om idag.

Jag tänkte säga något kort om psykiatrisatsningen, på totalt 650 miljoner 2018 och drygt 1,1 miljard 2019 och 2020. Den är bred – både för barn och unga och vuxna, både för den slutna psykiatrin och inte minst för den första linjens psykiatri. Primärvården står särskilt omnämnd i budgettexterna.

Vi vet att även om vi också behöver satsa på den mest specialiserade psykiatrin, finns det många besvär som bäst möts tidigt, innan de vuxit sig allt för stora. Det förutsätter att första linjens vård – där primärvården är den naturliga ingången – finns, har tillräckligt kapacitet, och är tillgänglig för den som behöver det.

Det här är ett område jag varit engagerad i redan innan jag fick ett utvidgat ansvar som socialminister, med ansvar även för folkhälsa och sjukvård. Psykisk ohälsa och psykiatriska diagnoser är ju som ni säkert vet den vanligaste orsaken till sjukskrivningar, och bland dem som är sjukskrivna är varannan kvinna och var tredje man det just av den här typen av orsaker.

Jag vill också säga några ord om den patientmiljard vi satsar från 2018, som statsministern presenterade redan innan sommaren. Den ska framförallt stödja två saker:

Införandet av en förstärkt vårdgaranti i primärvården. Här kom som ni vet Anna Nergårdhs utredning med ett delbetänkande innan sommaren som bland annat föreslå just det. En behovsstyrd vårdgaranti, där man ska få en medicinsk bedömning av den medicinska profession man har behov av att träffa inom tre dagar, som då föreslås ersätta dagens sju dagar till läkarbesök.

Med detta som grund – men med en noggrann genomgång av remissvaren som ännu inte är klar innan vi tar slutgiltig ställning till hur förslaget kommer att se ut – kommer regeringen kring årsskiftet att presentera ett förslag till förstärkt vårdgaranti i primärvården.

Patientmiljarden ska också stödja införandet av patientkontrakt, som bland annat ska bidra till att hålla samman vården för patienter med många olika vårdkontakter. De praktiska lösningarna kan och kommer att variera, men i många fall lär det bli naturligt att primärvården står för den samordnande rollen i arbetet

Men nog om budgeten. Den lägger en grund till det kommande arbetet, och är viktig. Men låt oss titta framåt.

Oavsett vem du är eller var du bor ska du få en lika bra vård och ingen ska behöva vänta en dag för länge på vård. Ni kanske har hört det förr? Det har nog sagts mer gånger än det uppfyllts. Men för mig följer handling på ord. Jag tar mig an denna utmaning, men jag gör det gärna tillsammans med er.

För vilka är egentligen dagens sjukvårdssystem byggt för? Om man frågar många i allmänheten, och säkerligen en hel del politiker, så är den typiska patienten någon som kanske bryter benet eller får en infektion, får en tydlig diagnos, behandlas, och sedan går från vården frisk.

Men vi vet att 80-85% av vårdens resurser går till personer med minst en kronisk diagnos. Det är personer som i många fall kommer att ha en livslång relation till sjukvården – inte personer som bara kommer på tillfälligt besök. Men är det dessa personer, deras sjukvård, som vi har byggt våra system efter? I de flesta fall är svaret tyvärr nej.

Jag tror att vi behöver en kulturförändring i svensk hälso- och sjukvård, där vi också anpassar vården efter dem som behöver den mest. Vi behöver en vård som på allvar utgår från individen, från den egna personen som är i vården och dennes resurser och behov. Där är vi inte idag, men vi måste dit.

Vad som behöver ändras för att vi ska ta oss dit skulle vi kunna tala en hel dag om. Det har jag tyvärr inte tid till. Men låt mig ta några exempel.
Vi måste så långt som det är möjligt organisera vården efter människan, i stället för att skicka runt människor i ett komplicerat vårdssystem där man behöver både karta, kompass och GPS för att hitta rätt.

Det innebär, inte minst vad gäller personer med kroniska diagnoser, att vi måste bli bättre på att ta tillvara på människans egen kunskap om sin hälsa och om sin diagnos. När man lever med sin diagnos 365 dagar om året, men träffar vårdpersonal några få timmar – vem är det egentligen i det där mottagningsrummet som då är experten på det man är där för att diskutera?

En vård som ska göra detta behöver också verktygen för det. Delar av det handlar om arbetssätt. Delar av det handlar om behovet av en strukturförändring. Det är ett område som jag har tagit över från Gabriel Wikström och som ligger i ett absolut fokus hos oss – för det är så vi på allvar kan bygga en hälso- och sjukvård där vi kan sätta individen i centrum.

Den kanske viktigaste delen hittills handlar om arbetet med att ta vidare förslagen från Göran Stiernstedts utredning "Effektiv vård" som knappast är obekant i det här rummet. Det är en på flera sätt utmärkt analys av strukturproblemen inom svensk sjukvård, och ett inriktningsdokument, en skiss, över vad vi behöver göra för att ta oss framåt. Hur vi ska bygga om och modernisera svensk sjukvård.

Men det är just en skiss och ett inriktningsdokument – inte en färdig ritning som bara är att sätta i handen på en byggmästare som ska göra ombyggnationen. Många av förslagen behöver ytterligare arbete och analyser – och inte minst förankring och diskussion.

Svensk sjukvård är en stor skuta. Det kräver mycket jobb och bred förankring med stor mängd olika aktörer för att vända den. Men när vi väl lyckas så kommer också mycket att hända. Det är därför regeringen har tillsatt Anna Nergårdh , vår vårdutvecklare eller vårdutredare eller vilken titel man nu ska använda. Hon ska hålla ihop arbetet med att modernisera svensk hälso –och sjukvårds organisation.

Och när det handlar om att modernisera – jag vill avsluta med min vision om framtidens primärvård – den titel som mitt föredrag har.

Primärvården ska vara den naturliga ingången i sjukvården. Den vård som många behöver eller som man behöver ofta ska finnas i primärvården- när det behövs och är möjligt rentav i hemsjukvården. Det kan inkludera en bredd av olika professioner – utöver grunden med bland annat allmänläkare och distriktssjuksköterskor också psykologer, fysioterapeuter, apotekare, undersköterskor, medicinska sekreterare, kuratorer, rehabkoordinatorer, och för den delen också andra läkar- och sköterskespecialiteter än de jag redan nämnt.

Primärvården ska ha kompetens, mandat och resurser att hantera den sjukvård som inte kräver ett sjukhus specialiserade resurser.

Primärvården ska vara – och ha resurser till att vara – en resurs i det förebyggande arbetet och folkhälsoarbetet i sitt närområde. Exempelvis gentemot skolor.

Sjukhusen ska, utöver att hantera avancerad vård som kräver specialiserad kompetens och resurser, också vara en resurs för primärvården. Med tillgång till konsultation av olika sorters specialister på ett sjukhus kan mer vård än idag hanteras på vårdcentralen – till gagn för den enskilde, men också för sjukhuset som avlastas.

Man jobbar ihop, kanske i gemensamma verksamheter men definitivt utan stuprör som stjälper för den enskilde, med kommunens socialtjänst, äldreomsorg, skola och andra relevanta aktörer. Det gäller särskilt för patienter med stora vårdbehov, och inte minst äldre. Gemensamma insatser kan framför allt ge en bättre vård för den enskilde – men också spara resurser genom att undvika onödig sjukhusvård.

Med hjälp av moderna tekniska lösningar hanterar man kontakt och dialog med patienter, medicinsk information om den enskilde, och behöver inte registrera en viss uppgift i mer än ett it-system. Helst bara patientjournalen. Man nyttjar teknikens hjälp för att patienter ska kunna vara en del i sin egen vård.

Framtidens nära vård ska också vara det mest attraktiva stället i vården att arbeta. Här ska vårdens frontlinje mot ohälsan finnas. Här ska finnas tydliga utvecklingsmöjligheter och karriärvägar för läkare och annan personal. Här ska innovationer testas och utvecklas. Här ser man till att individens bästa kommer i första rummet – och ser HELA människan och hennes behov snarare än bara en specifik diagnos.

Annorlunda uttryckt: primärvården ska vara samhällets viktigaste verktyg för att se till att oavsett vem du är eller var du bor så ska du en bra vård när du behöver det.