Tal vid seminarium hos Folk och Försvar

Anförande av utrikesminister Margot Wallström den 6 november 2017 hos Folk och Försvar i Stockholm.
Det talade ordet gäller.

Kära åhörare,

Jag är glad att få vara här idag och tala med er om den svenska säkerhetspolitiken och alla de utmaningar vi står inför.

För ungefär en vecka sedan besökte jag Herat och Kabul i Afghanistan. Där mötte jag de kvinnor och flickor som dagligen påverkas av konflikten och våldet i sitt land. Jag mötte en flicka, 18 år gammal, som hade gifts bort vid 13 års ålder och idag var mor till fem barn.

Hur ska trygghet och säkerhet kunna växa i ett land där flickor ges sådana förutsättningar? För dessa kvinnor är säkerhet och trygghet centralt för att kunna bidra med att bygga upp sitt hemland.

Och det handlar inte bara om situationen i Kabul. Vårt omvärldsläge är mer osäkert och oförutsägbart än på länge.

Dagens utmaningar och hot mot vår säkerhet är föränderliga, gränslösa och oerhört komplexa. En klassisk syn på säkerhet utgår från stater och en tydlig militär hotbild. Idag har säkerhetsbegreppet vidgats då hoten kan vara både militära och icke-militära och komma från en rad olika icke-statliga aktörer. En modern säkerhetspolitik sätter individen i centrum och därmed blir också upprätthållandet av de mänskliga rättigheterna avgörande.

Vi har flera samtidiga stora säkerhetspolitiska utmaningar att hantera. Kriser både i öst och i syd, ett försämrat säkerhetspolitiskt läge också i vårt eget närområde, cyberhot, klimatförändringar och terrorism. Antalet människor på flykt är det högsta sedan andra världskriget, hade alla människor på flykt varit invånare i ett land hade det varit det elfte största landet i världen. Nordkoreas kärnvapen- och robotprogram utgör ett hot mot fred och stabilitet. I Mellanöstern fortsätter konflikterna i Irak och Syrien att destabilisera regionen och skörda människoliv. Etablerade normer, samarbeten och institutioner som är centrala för vår säkerhet ifrågasätts och är satta under tryck från flera olika håll.

Utvecklingen i Europa sätter samtidigt EU-samarbetet på prov. Förhandlingarna om Brexit är infekterade, främlingsfientliga och populistiska krafter har stärkts och utmaningar kring migration visar på bristande solidaritet mellan EU:s medlemsländer. Det transatlantiska samarbetet är fortsatt centralt för europeisk säkerhet men frågetecken finns kring USA:s roll i världspolitiken.

Kära åhörare,

Det finns som ni hör många områden att tala om men för att begränsa oss något så kommer jag gå in lite mer i detalj på fyra områden.
- Vårt närområde och den europeiska unionen
- Kvinnor, fred och säkerhet
- Våra internationella insatser
- Kärnvapennedrustning

Så låt oss börja i vårt eget närområde.

Dagens hot och utmaningar kräver en bred syn på säkerhet. Vi kan endast bemöta hot effektivt genom att använda en mångsidig säkerhetspolitisk verktygslåda. Vi behöver givetvis också en förstärkt försvarsförmåga men det handlar först och främst om att verka förebyggande genom diplomati, medling och förtroendeskapande åtgärder.

Vi vet att det inte finns någon militär lösning. Ryssland kommer att förbli en stor granne i öster. Det måste till avspänning, det måste till folk till folk kontakter och vi måste tänka långsiktigt kring relationen med Ryssland. Samtidigt ska vi markera att vi är beredda att försvara oss vid ett hot.

Det handlar om att stärka motståndskraften i vårt samhälle och kunna bemöta desinformation, påverkansoperationer och cyberhot. Det handlar om att långsiktigt bygga säkerhet genom utvecklingssamarbete, handel och mellanfolkliga kontakter. Bara på så sätt kan vi skapa långsiktig trygghet och säkerhet.

Vi bygger inte minst denna säkerhet tillsammans med andra, inom EU, i Norden och i Östersjöområdet, tillsammans med Finland, i FN och OSSE, med Nato och genom den transatlantiska länken.

Sverige har de senaste två decennierna haft ett starkt engagemang i de regionala samarbetsstrukturerna i norr: Arktiska rådet, Barentsrådet, Östersjöstaternas råd, Nordiska ministerrådet samt i EU:s nordliga dimension. Under 2017-2019 kommer Sverige att vara ordförande i Östersjöstaternas råd (juli 2017-juni 2018) och i Barentsrådet (okt 2017-okt 2019). De utgör några av de få arenor där vi har kontinuerlig kontakt och dialog med Ryssland. Därtill kommer Sverige att leda arbetet i det nordiska ministerrådet samt samordna de informella nordiska (N5) och nordisk-baltiska utrikes- och säkerhetspolitiska (NB8) samarbetena.

Vi kan däremot inte bortse från Rysslands alltmer aggressiva framtoning i vårt närområde.

Rysslands olagliga annektering av Krim utmanar den europeiska säkerhetsordningen i grunden. Sverige har kraftfullt och konsekvent fördömt detta agerande. Vi har inom EU varit pådrivande för att sanktionerna mot Ryssland skall ligga fast så länge som skälen till att de infördes kvarstår.

Det säkerhetspolitiska läget i vårt eget närområde har som en följd av det ryska agerandet försämrats över tid. Det fortsatta ryska aggressiva eller provocerande uppträdandet, vare sig det tar sig uttryck i militära handlingar, desinformation eller påverkansoperationer, kan inte accepteras.

De europeiska länderna måste ta ett större samlat ansvar för Europas säkerhet och investera i EU:s säkerhetspolitiska samarbete i hela dess bredd. Sverige har därför varit pådrivande för EU:s globala strategi för utrikes- och säkerhetspolitik.

Europeisk enighet är en förutsättning för att vi ska kunna hävda våra värderingar och intressen. Det betyder att Sverige – i dessa tider av nationalism, isolationism och populistiska strömningar - ska vara en klar och stark röst för en enad, solidarisk och handlingskraftig union, vars agerande vilar på gemensamma värderingar.

Kära åhörare,

Låt mig vara tydlig när det handlar om kvinnor, fred och säkerhet: Att inkludera kvinnor i arbetet för fred handlar inte bara om representation, det handlar om att fler kvinnor runt förhandlingsbordet ger mer fred.
Det är fastlagt att kvinnors deltagande i fredsprocesser ökar skydd av civila, snabbar på ekonomisk återhämtning efter konflikt, fördjupar fredssamtal och leder till mer hållbar fred. Det finns klara kopplingar mellan jämställdhet och länders motståndskraft mot konflikt. Trots det går utvecklingen skrämmande långsamt.

Kvinnor är genomgående underrepresenterade där fredssamtal förs, där fredsavtal skrivs och implementeras och inom säkerhetssektorn, polis och militär. Detta är smart politik.

Åhörare,

Behoven av krishantering har ökat i en allt mer orolig omvärld. Det ligger i Sveriges intresse att vara en trovärdig och solidarisk partner i internationella insatser. Vi ska bidra till internationella fredsfrämjande och stabiliserande insatser i första hand inom FN och EU.

Vårt engagemang i FN är en hörnsten i svenska utrikespolitik. FN:s generalsekreterare Guterres har satt förbyggande av väpnad konflikt i fokus vilket är ett oerhört viktigt beslut. FN-systemet måste bli mycket bättre inom detta område. Tidig varning måste följas av tidig handling, inte minst av säkerhetsrådet. Men vi får inte stanna där. FN:s verksamhet i fält spänner över fredsbevarande operationer, humanitära insatser vid konflikt och naturkatastrofer, till långsiktigt utvecklingssamarbete.

För de fall där konflikt inte går att förebygga är FN:s fredsbevarande insatser säkerhetsrådets viktigaste verktyg för att motverka eskalering av politiska kriser och förhindra våld mot civila.

Mer än 80 000 svenskar har tjänstgjort i FN:s fredsbevarande insatser, jag träffade själv de svenska Kongo veteranerna under FN-förbundets högtidlighållande av FN-dagen för två veckor sedan. Sverige har därtill deltagit i nästintill samtliga FN-insatser sedan den första svenska kontingenten skickades till UNTSO i Mellanöstern 1948.

Idag bidrar Sverige med polis, militärobservatörer, kriminalvårdare och civil personal, såsom jämställdhetsrådgivare, till nio FN-insatser. Målet för Sveriges deltagande i internationella krishanteringsinsatser är att skapa förutsättningar för människor att leva i fred, frihet, säkerhet och rättvisa.

Sedan 2014 bidrar Sverige med ett underrättelseförband om ca 250 personer till FN-insatsen i Mali, MINUSMA. Det har gett oss inblick i de stora utmaningar som FN-insatser står inför, inte minst gällande asymmetriska hot mot civilbefolkning liksom insatspersonal.

I detta sammanhang är det också värt att understryka att vi måste ha absolut nolltolerans mot sexuellt utnyttjande och övergrepp i FN-kontext, för uniformerad såväl som civil personal.

Vid sidan av våra insatser i FN så är även Sverige djupt engagerad i EU:s gemensamma insatser.

Vi har som enda medlemsstat bidragit till alla av de nästan 40 krishanteringsinsatser som EU genomfört – både civilt och militärt, och såväl i Afrika, Mellanöstern, Asien, på Västra Balkan och i Östeuropa. Vi är en ledande personalbidragare till EU:s civila insatser. Och vi har i år ökat vårt engagemang i EU:s militära insatser med nya bidrag till Centralafrikanska republiken och Atalanta, EU:s insats utanför Somalias kust.

Sverige verkar för ett mycket nära samarbete mellan EU och FN, som är EU:s främsta partner i fält.

Låt mig i det här sammanhanget också nämna något om Sveriges Irak-insats mot Daesh.

Irak går in i ett nytt skede när nu Daesh är nära att besegras militärt. Många och stora osäkerheter består, men att Irak kan stabiliseras är av största betydelse både för hela regionen.

Sverige bidrar sedan 2015, på inbjudan av Iraks regering, till den globala koalitionen mot Daesh militära utbildningsinsats i Irak.

På svenskt initiativ beslutade också EU nyligen att inleda en civil krishanteringsinsats – EUAM Irak – för att stödja Irak med att reformera den civila säkerhetssektorn. Insatsen är utformad efter nära samråd med FN. Tidigare erfarenheter – inte minst just i Irak - visar hur avgörande det är att tänka även på "dagen efter" en militär konflikt.

Kära åhörare,

Ett av de mest oroväckande inslagen i den bild av omvärldsläget jag tecknat här idag är kärnvapnens återkomst på den storpolitiska scenen. Riskerna för att kärnvapen används – avsiktligt eller inte – bedöms idag som större än någon gång sedan det kalla kriget.

Det här är bakgrunden till att regeringen valt att göra nedrustning och icke-spridning av kärnvapen till en så tydlig politisk prioritering. En viktig drivkraft är insikten om de fasansfulla humanitära konsekvenser som all användning av kärnvapen skulle ha. Men det handlar i lika hög grad om svensk och internationell säkerhet. Vår nedrustningspolitik är en integrerad del av vår säkerhetspolitik.

USA och Ryssland – med över 90 procent av världens kärnvapenstridsspetsar – har ett särskilt ansvar. Det nu gällande rustningskontrollavtalet – Nya START – löper ut 2021. Några regelrätta förhandlingar om begränsningar bortom 2021 pågår inte.

Mycket av debatten under senare tid har, helt naturligt, handlat om den konvention mot kärnvapen som med svensk medverkan förhandlades fram tidigare i år. Denna konventionen ska ses i ljuset av den frustration som 122 av världens länder känner inför det bristande engagemanget i kärnvapenförhandlingarna, samtidigt som det rustas upp och moderniserar i kärnvapenarsenalerna. I direkt motsättning till tanken med icke-spridningsavtalet och provstoppsavtalet. Det är väldigt många icke-kärnvapenstater som har tappat tålamodet över en i princip avstannad process.

Vi engagerade oss eftersom vi ser projektets potential: ett långsiktigt bidrag till en förstärkt global norm mot kärnvapen. En utredning om konsekvenserna av ett svenskt tillträde har nu inletts. Den ska få ha sin gång och kommer lämna besked om sina slutsatser om ett år. Låt mig samtidigt understryka att detta inte är uttryck för någon svensk tveksamhet om själva målsättningen – en kärnvapenfri värld är mer angeläget än någonsin. Däremot är det ett uttryck för att Sverige tar allvarligt på sina internationella förpliktelser.

Det finns också skäl att framhålla att konventionen inte är någon "quick fix". Det är väldigt viktigt att vi även når ut till kärnvapenstaterna men de ska samtidigt inte ges något veto. Konventionens potential ska ses i ett långsiktigt perspektiv. Behovet av framsteg i andra delar av nedrustningsagendan kvarstår därför: ett ikraftträdande av det fullständiga provstoppsavtalet CTBT är centralt.

Men viktigast av allt blir att värna och stärka icke-spridningsfördraget NPT. En politisk kraftsamling kommer nu göras för att NPT:s översynskonferens 2020 – då avtalet fyller 50 år – kröns med framgång. Att bidra till detta arbete blir en nedrustningspolitisk topprioritering för Sverige kommande år.

Åhörare,

Låt mig avslutningsvis konstatera att trygghet och säkerhet mer än någonsin sammanflätats. Den enskilda individens möjligheter att leva ett gott liv kan inte särskilja från staters säkerhet. Mitt inledande exempel från Afghanistan visar hur enskilda individers krossade livschanser också skapar grogrund för terrorism, fattigdom, påtvingad flykt och slutligen göder risken för populism, fördomar, falska nyheter och hat människor emellan.

Säkerhet och fungerande samhällen är inget som för evigt garanteras de länder som uppnått stabilitet, det är tvärtom något som vi varje dag måste kämpa för att upprätthålla och stärka. De hot som finns är verkliga och ska inte underskattas.

Vi har sett hur svårt det är att EU sammanhang driva frågor om MR. Ett antal länder i Europa motarbetar framsteg för mänskliga rättigheter. De ser främst till sina egna nationella intressen. Vi måste hitta våra allierade i EU och FN sammanhang. Vi har vänner och likasinnade runt om i världen. När det breder ut sig en hopplöshet så är det viktigt att inte ge upp.

En sista sak vill jag nämna och det är kopplingen mellan klimat och säkerhet. Vi jobbar för detta i säkerhetsrådet och för första gången har vi nu fått till en resolution som visar på sambandet mellan svält, flykt och risken för konflikter. Samband som på sikt kan leda till situationer som också hotar internationell säkerhet. Vi försöker fortsatt driva dessa frågor.

Tack för att ni lyssnat.

Kontakt

Erik Wirkensjö
Pressekreterare hos utrikesminister Margot Wallström
Telefon (växel) 08-405 10 00
Mobil 070-3176471
e-post till Erik Wirkensjö