Vårdnadsfrågor och skydd för barn

Vårdnadstvister är svåra för alla inblandade och särskilt för barnen. Barn som drabbas av sådana situationer hamnar ofta i svåra lojalitetskonflikter. När det gäller internationella skilsmässor och separationer slits barnet dessutom mellan två länder.

Utgångspunkten i en vårdnadstvist är att domstol i det land där barnet bor och har sin hemvist ska pröva frågor om vårdnad, umgänge och boende. Det anges i ett antal bindande konventioner och förordningar som bl.a. Sverige har skrivit under, t.ex. den s.k. Bryssel II-förordningen och 1996 års Haagkonvention om föräldraansvar och åtgärder till skydd för barn i internationella situationer.

En vårdnadsdom från svensk domstol gäller normalt sett inte i ett annat land om det inte finns något avtal eller konvention som gäller mellan Sverige och det andra landet som reglerar det. På samma sätt gäller som regel inte en utländsk vårdnadsdom i Sverige om det inte finns ett avtal eller konvention om detta. Två avtal som dock finns och som reglerar hur bl.a. vårdnadsdomar kan erkännas i ett annat land är Bryssel II-förordningen och 1996 års Haagkonvention.

Inom EU: Bryssel II-förordningen

En EU-förordning om domar i äktenskapsmål och mål om föräldraansvar, umgänge samt återförande av barn gäller som svensk lag sedan den 1 maj 2005. Förordningen kallas Bryssel II-förordningen och är direkt tillämplig för alla EU:s medlemsstater utom Danmark.

En dom ska gälla i alla EU-länder

Bryssel II-förordningen anger bl.a. att t.ex. en vårdnadsdom från ett EU-land ska erkännas i ett annat EU-land. Om ursprungsdomstolen har utfärdat ett intyg på att vissa processuella krav är uppfyllda (t.ex. delgivning och möjlighet för part och barn att yttra sig), är domen direkt verkställbar i ett annat EU-land (utom Danmark).

Domstolen ska automatiskt utfärda intyget om ärendet har internationell anknytning. Om det inte sker ska domstolen utfärda intyget på ansökan av part.

Domstol avgör om en utländsk dom ska gälla i Sverige

Ansökan om verkställighet av domar i mål om umgänge och återförande av barn prövas i Sverige av allmän domstol (tingsrätt, hovrätt eller Högsta domstolen). Eftersom förfarandet lyder under det verkställande landets nationella lagstiftning, i detta fall Sverige, innebär det att även de grunder för vägran av återförande som finns i detta lands lagstiftning prövas. Det betyder att svensk lagstiftning kan medge att domen inte ska gälla i Sverige. En ansökan om verkställighet leder alltså inte alltid till framgång, även om huvudregeln är att beslutet ska verkställas.

För att verkställa utländska domar i bl.a. vårdnadsmål krävs fortfarande en så kallad verkställbarhetsförklaring. Denna förklaring utfärdas, i Sverige, av Svea Hovrätt efter en särskild prövning, så kallat exekvatur. Frågan om verkställighet prövas sedan av allmän domstol.

Utrikesdepartementet är svensk centralmyndighet för Bryssel II-förordningen. Det innebär bland annat att t.ex. ansökningar om verkställighet kan förmedlas genom Utrikesdepartementet. Om möjligt bör de dock skickas direkt till behörig myndighet.

Ansökningsformulär enligt Bryssel II-förordningen (svenska)

Ansökningsformulär enligt Bryssel II-förordningen (engelska)

Utöver bestämmelser om behörighet och verkställighet av t.ex. vårdnadsdomar, så finns i Bryssel II även andra bestämmelser till skydd för barn. Det framgår hur myndigheter i olika länder, t.ex. sociala myndigheter, kan samarbeta i enskilda ärenden rörande barn. Det kan bl.a. bli aktuellt om det finns en oro för ett barn som flyttat till ett annat land.

Danmark utanför Bryssel II

Danmark står som enda EU-land utanför samarbetet inom Bryssel II-förordningen. I förhållande till Danmark gäller i internationella familjeärenden Haagkonventionen den 25 oktober 1980 om de civila aspekterna på internationella bortföranden av barn, Haagkonventionen den 19 oktober 1996 dagtecknade konventionen om behörighet, tillämplig lag, erkännande, verkställighet och samarbete i frågor om föräldraansvar och åtgärder till skydd för barn, förordningen (1931:429) om vissa internationella rättsförhållanden rörande äktenskap, adoption och förmyndarskap samt, lagen (1977:595) om erkännande och verkställighet av nordiska domar på privaträttens område.

För vidare information, bland annat om behörig myndighet, se Europeiska kommissionens hemsida.

Konventionen om föräldraansvar och åtgärder till skydd för barn i internationella situationer

Sedan 1 januari 2013 tillhör Sverige 1996 års Haagkonvention. Konventionen har liknande bestämmelser som Bryssel II-förordningen men har en större geografisk räckvidd än EU. Den gäller mellan Sverige och länder som har skrivit under och är part till konventionen. Konventionen är tillämplig på frågor om föräldraansvar och åtgärder till skydd för bar upp till 18 års ålder. Ett syfte med konventionen är att förbättra skyddet för barn i internationella situationer. Konventionen innehåller bestämmelser om vilket lands myndigheter som ska vara behöriga att vidta åtgärder och bestämmelser om vilket lands lag som ska tillämpas. Dessutom regleras frågan om erkännande av ett beslut eller en dom som meddelats i en annan fördragsslutande stat liksom förutsättningarna för att kunna verkställa ett sådant utländskt beslut eller dom. Utrikesdepartementet är centralmyndighet även under 1996 års Haagkonvention.

De nordiska länderna

I förhållande till Danmark, Finland, Island och Norge finns också bestämmelser i förordningen (1931:429) om vissa internationella rättsförhållanden rörande äktenskap, adoption och förmyndarskap och lagen (1977:595) om erkännande och verkställighet av nordiska domar på privaträttens område. Enligt dessa erkänns en dom eller ett beslut som tagits i något av de nordiska länderna och den kan också verkställas där. I Finland gäller i första hand Bryssel II-förordningen och i andra hand 1977 års lag.

Bryssel II förordningen

1996 års Haagkonvention

1980 års Haagkonvention

Förordningen (1931:429)

Lagen (1977:595)