Gustav Fridolin har entledigats, Utbildningsminister

-

Innehållet publicerades under perioden

-

Varje skolreform ska stötta de som arbetar i skolan

Dagens Nyheter, den 30 september 2015

Vända trenden. Större möjlighet att ge stöd i de tidiga skolåren, fler speciallärare och resurser som går till de skolor som mest behöver det. För att utveckla och öka jämlikheten i skolan ska vi lära av de kommuner som har lyckats. Och varje ny reform ska ha som syfte att stötta professionen, skriver utbildningsminister Gustav Fridolin.

I sin djupstudie av det svenska skolsystemet konstaterar OECD att vi har högt utbildade lärare och rektorer som varje dag ger elever kunskaper och möjligheter man behöver i livet. Professionen är stark, men systemet brister. När det saknats ett tydligt gemensamt ansvarstagande har lärare fått ägna tid åt att anpassa sig efter skiftande politiska direktiv, i stället för att kunna ta ägarskap över skolutvecklingen. Det otydliga ansvaret har skapat en situation där den som ser brister lätt kan peka på någon annan. Men ”någon-annan-ism” kommer aldrig hjälpa svensk skola.

I morgon möter jag lärarprofession och huvudmän i Västernorrland. Under året har jag träffat ledningarna för Sveriges samtliga kommuner för att tillsammans identifiera gemensamma utmaningar och prioriteringar. Utgångspunkten för vår dialog är tydlig: Stat och kommun måste arbeta tillsammans för att lärare och rektorer ska få de bästa förutsättningarna att klara sitt uppdrag.

Nästa Pisa-mätning, som presenteras 2016, är redan genomförd. Lite talar för att resultatet i den är bättre än i den förra.

SKL kan i sina jämförelser och utifrån erfarenheter från sitt stödjande arbete visa att mycket finns att lära av de som lyckas i sin skolutveckling. Det finns många positiva exempel: kommuner som trots tuffa förutsättningar ständigt når hög måluppfyllelse, kommuner med starkt systematiskt kvalitetsarbete som vänt fallande resultat, kommuner som rensat i lärares arbetsbörda och ökat tiden för eleverna, kommuner som utvecklat former för kollegialt lärande, kommuner som stärkt det pedagogiska ledarskapet och kommuner som bygger en jämlik skolstruktur. Även hos flera av de fristående huvudmännen finns exempel på skolutveckling att lära av. Gemensamt där man lyckas är att man lyckats bygga en kultur av ansvarstagande där varje medarbetare är beredd att göra sitt yttersta utifrån sin position för att eleverna ska få med sig mesta möjliga lärande.

De här exemplen ska växa till system. Då måste de resurser staten ger till skolutveckling nå de som behöver det mest. Så är det inte i dag. Det går mer statliga medel till skolor som redan från början har bättre förutsättningar. Det håller inte. Regeringen kommer i dialog med kommunerna göra förändringar i statens stöd för att säkerställa att resurser når fram bättre.

Ansvaret för skolans utveckling är delat, men delat ansvar behöver inte vara otydligt ansvar. Jag kommer att arbeta tillsammans med Sveriges kommuner för att vi ska kunna åstadkomma en vändning för svensk skola. Tre slutsatser står tydliga för mig efter mötena med skolans företrädare över hela landet:

1. Varje reform måste ha som syfte och konsekvens att stärka professionens möjligheter att göra sitt arbete.

Att rita om läroplaner och betygssystem har ingen större effekt för resultaten. Det som gör skillnad är vad som händer i mötet mellan lärare och elev. Lärarens möjlighet till utveckling avgörs av det pedagogiska ledarskapet och lärarens tid till samverkan med kollegor.

Därför är regeringens fokus att stärka attraktiviteten i läraryrket, lärares utvecklingsmöjligheter och rektors pedagogiska ledarskap. Vi investerar i höjda lärarlöner och fler anställda så lärarna får mer tid för sitt arbete. Nationella skolutvecklingsprogram tas fram som ger lärare kontinuerlig och systematisk kollegial fortbildning. Antalet nationella prov har minskat och vi påbörjar nu en digitalisering.

2. Vi behöver kraftsamla i systemet för att möta de största utmaningarna.

Om vi ska se till att alla elever får med sig de kunskaper man behöver måste vi fokusera på det vi vet gör störst nytta. Lärare ska ha verktyg för att tidigt kunna ge extra stöd till elever som behöver det. Fler ska vilja bli lärare och fler lärare ska stanna och utvecklas i yrket. Jämlikheten ska stärkas så vilka resultat du kan få inte begränsas av vilken skola du går på.

Hela skolsystemet behöver samlas för att åstadkomma detta. Därför stödjer staten investeringar i de tidigaste skolåren, i fler speciallärare och mer specialpedagogisk kompetens hos lärarkåren som helhet. Flera huvudmän har kunnat visa tydliga effekter av att ge lärarna i de yngsta årskurserna stärkta möjligheter att snabbt identifiera och ge elever extra stöd innan de börjar halka efter. När vi nu tar fram en nationell läsa-skriva-räkna-garanti för de yngsta åren bygger vi vidare på de positiva erfarenheterna. Ersättningarna för att ge nyanlända en bra skolgång höjs, och lagarna som ska garantera nyanlända en likvärdig utbildning skärps. Särskilt statligt stöd ska nå den pedagogiska infrastruktur som stödjer läraren i sitt arbete och är viktigt för skolans kompensatoriska uppdrag som fritidshem, skolbibliotek och elevhälsa.

3. Skolutveckling får inte hindras av politiska låsningar.

Ingen vinner när skoldebatten ideologiseras. Stora skolreformer som pressas genom riksdagen med svag majoritet är inte lösningen, det är det som skapat problemen. Regeringen har tillsatt en skolkommission där forskare och profession har mandat att föreslå det de ser är nödvändigt för att bygga ett starkt likvärdigt skolsystem. Vi är beredda att lyfta på alla stenar utan ideologiska bindningar. Det förtjänar svensk skola.

Skolverket har genom ”Samverkan för bästa skola” fått uppdrag att sluta överenskommelser med huvudmän om skolutveckling på skolor som under lång tid haft svaga resultat. När en skola år efter år inte ger eleverna de kunskaper man behöver måste vi arbeta tillsammans med de metoder vi sett fungerar för att lyfta en skola. Så ökar staten sitt stöd direkt till de huvudmän som behöver det mest. Det bygger på det gemensamma ansvarstagande vi ser i de kommuner som lyckas bäst. Alla ska vara beredda att göra det som krävs för att komma framåt.

Nästa Pisa-mätning, som presenteras 2016, är redan genomförd. Lite talar för att resultatet i den är bättre än i den förra. Men i mötena med skolans aktörer blir det tydligt att kraften och viljan finns att åstadkomma de förändringar som är nödvändiga. Med rätt insatser vet vi, och har kunnat visa, att man kan vända resultaten på en enskild skola, på huvudmannanivå och i systemet i stort. Det kräver att vi är beredda att dra åt samma håll, att arbeta hårt och målmedvetet. Men vi har inget alternativ till att lyckas. Skolan måste komma först.

Gustav Fridolin (MP), utbildningsminister.