Innehållet publicerades under perioden

-

Gabriel Wikström har entledigats, folkhälso-, sjukvårds- och idrottsminister

-
Debattartikel från Socialdepartementet

”Universitetssjukhusen ska vara kvar i gemensam ägo”

Publicerad

DN Debatt, 23 augusti 2016.

Svensk hälso- och sjukvård håller hög medicinsk kvalitet och står sig väl i internationella jämförelser. Men den står också inför stora utmaningar. Det finns problem med bemanning och kompetensförsörjning, vilket försämrar tillgängligheten. Samtidigt är vården allt för ofta uppsplittrad och organiserad i stuprör snarare än utefter patienternas behov. Den behovsstyrda och jämlika sjukvården riskerar att urholkas på grund av en ideologiskt driven borgerlig privatiseringslinje och den vinstjakt denna linje fört med sig.

Landstingen är huvudmän för större delen av hälso- och sjukvården. Men staten har också ett viktigt ansvar, bland annat som lagstiftare och för att skapa förutsättningar för en jämlik vård.

Regeringen och Vänsterpartiet har i de budgetöverenskommelser vi presenterat gjort flera satsningar för att utveckla hälso- och sjukvården.

Vi har höjt de generella statsbidragen till landsting och kommuner för att ge förutsättningar för att förbättra vården och andra delar av välfärden. Vi genomför också ett flertal riktade satsningar för att göra vården bättre och mer jämlik. Sammanlagt innebär detta flera miljarder mer till landstingen årligen. Samtidigt som vi utvecklar den svenska vården måste vi försvara viktiga grundprinciper. Vi har idag en utveckling där dessa riskerar att urholkas. I höst kommer välfärdsutredningen att presentera förslag för att säkerställa att skattemedel går till vad de är avsedda för. Men redan nu lägger vi fram förslag för mer ordning och reda i hälso- och sjukvården.

För det första, att störst behov ska gå först är en grundbult i svenska modellen för en jämlik hälso- och sjukvård. Samtidigt vet vi att det idag finns många privata utförare av vård, som också har möjlighet att ta in försäkringspatienter. I kombination med det kraftigt ökade antalet sjukvårdsförsäkringar – en sexdubbling från 100 000 vid millennieskiftet till 648 000 förra året – finns här en risk för att man kan köpa sig före i kön genom en vårdförsäkring. Det är inte acceptabelt. Den offentligfinansierade vården måste bli så bra att ingen ser behov av att teckna en sjukvårdsförsäkring. Fram till dess behöver vi hantera den verklighet vi har.

Argumentet att försäkringar skulle leda till kortare väntetider för alla är väldigt svagt. Flera studier pekar i motsatt riktning. En rapport från London School of Economics menar att det inte finns några bevis för att privata vårdförsäkringar skulle lindra trycket på den offentligt finansierade vården. Samma rapports slutsatser tyder på att när gränsen mellan offentlig och privat vård inte är klart definierad finns en risk för att de offentliga resurserna snarare kan gå till att subventionera vården för de med privata försäkringar. En rapport från OECD menar också att privata vårdförsäkringar snarare genererar ökad total vårdkonsumtion än en avlastning på den offentliga vården. Vården blir mer tillgänglig för de försäkrade – men inte för andra.

För oss är det helt avgörande att vården ges efter behov och inte efter plånbokens storlek.

Som ett sätt att säkerställa att det är vårdbehov och inte plånbok som avgör vem som får vård först skickar Socialdepartementet i dag ut ett förslag på förändring i hälso- och sjukvårdslagen på remiss. Det innebär att inom offentligt finansierad hälso- och sjukvård får vård inom ramen för privata sjukvårdsförsäkringar endast ges om principerna i hälso- och sjukvårdslagens andra paragrafs andra stycke inte åsidosätts. Där regleras att vården skall ges med respekt för alla människors lika värde och för den enskilda människans värdighet, samt att den som har det största behovet av hälso- och sjukvård skall ges företräde till vården.

Landstingen ska också i avtal med andra vårdgivare inkludera villkor som säkerställer att detta krav finns med. På så sätt ser vi till att ingen kan köpa sig före i kön inom offentligt finansierad hälso- och sjukvård oavsett vem som utför den.

För det andra finns det bland de borgerliga partierna en ideologiskt motiverad övertro på att privatiseringar kan lösa de stora och komplexa utmaningar vi ser i vården. Verkligheten är inte så enkel, och talar emot dem. I Stockholms läns landsting kan exempelvis förlossningsvården och de problem som uppstått, med platsbrist, osäkerhet och nedläggningen av BB Sophia, utgöra exempel på att privatiseringar kan skapa fler problem än de löser. Gång på gång ser vi hur vinstintresse inom välfärden leder fel.

Trots de uppenbara riskerna och problemen kan vi se att privatiseringsideologin är fortsatt stark. Nyligen meddelade exempelvis Stockholms borgerliga landstingsledning att ytterligare ett helt akutsjukhus ska privatiseras. Vården behöver investeringar, samverkan och en organisation som utgår från patienten snarare än att splittras upp genom ett ständigt ökande antal vårdgivare eller att skattemedel går till annat än vad de är avsedda för genom stora vinstuttag. Detta är en strid som tas och ska tas i landstingsfullmäktige runt om i landet. Men det finns också delar av sjukvården – sjukhus – som har en strategiskt viktig funktion såväl i sjukvårdsregion som i hela Sverige. Det handlar bland annat om forskning, utbildning och utvecklingskraft. Tydligast gäller detta våra universitetssjukhus. Det är inte rimligt att ett landsting ensidigt kan fatta beslut om förändringar av driftsformer som rör betydligt fler än de egna invånarna.

Socialdepartementet skickar därför idag också ut ett förslag på remiss om förändring i hälso- och sjukvårdslagen som innebär att landsting inte får lägga över uppgiften att driva hälso- och sjukvård vid ett universitetssjukhus på andra vårdgivare.

För att förhindra att universitetssjukhusen splittras upp och fragmentiseras föreslås landstingen inte heller få lämna över uppgiften att driva hälso- och sjukvård vid en vårdenhet som organisatoriskt har tillhört ett universitetssjukhus vid något tillfälle efter 1 juli 2007 till en annan vårdgivare.

På så sätt kan vi hålla samman universitetssjukhusen och säkerställa att dessa strategiska delar av hälso- och sjukvården även fortsatt blir kvar i gemensam ägo och har fokus på sina huvuduppgifter vård, forskning, utbildning och utvecklingsarbete.

Bland annat genom dessa förslag kan vi värna grundprinciperna i svensk hälso- och sjukvård. Regeringen och Vänsterpartiet är överens om dessa förslag, och tillsammans med de satsningar för att utveckla välfärden vi gemensamt genomför kan vi både försvara och utveckla vården och den svenska modellen.

Gabriel Wikström
sjukvårdsminister

Karin Rågsjö (V)
vårdpolitisk talesperson