Industrin behöver långsiktighet för att nå klimatmålen

Debattartikel av Isabella Lövin, minister för internationellt utvecklingssamarbete och klimat samt vice statsminister, i Dagens Industri den 24 april 2018.

I dag onsdag lämnar nio branscher över sina färdplaner mot fossilfrihet till regeringen.

När de nio helt olika branscherna, från cementindustrin och gruvindustrin till dagligvaruhandeln och åkerinäringen, nu lägger rälsen mot fossilfrihet har de alla gemensamt att de efterlyser förutsägbarhet och långsiktiga spelregler.

Sverige har nu, på initiativ av regeringen, två parlamentariska överenskommelser på plats som ger sådan förutsägbarhet.

1) Ett klimatpolitiskt ramverk med tillhörande klimatmål som innebär att Sverige senast 2045 inte ska ha några nettoutsläpp av växthusgaser till atmosfären.

2) En energiöverenskommelse om att Sverige ska ha hundra procent förnybar elproduktion senast 2040 och som bland annat innebär att vi nu kan trygga elförsörjningen till svensk industri.

Men hur ska de tunga utsläppsbranscherna klara att leva upp till dessa målsättningar? Industrin står exempelvis för en tredjedel av de samlade utsläppen i Sverige och för att komma tillrätta med dessa behöver företagen satsa på teknikskiften och ofta obeprövade teknologier. Det är både kostsamt, riskfyllt och tidskrävande. Därför har regeringen infört Industriklivet, en satsning på 300 miljoner kronor per år mellan år 2018 till år 2040 för att hjälpa industrin att ta språnget mot nollutsläpp av växthusgaser. Ett av de första projekten som fått stöd genom Industriklivet drivs av LKAB, SSAB och Vattenfall och har som mål att revolutionera stålproduktionen: att skapa världens första fossilfria ståltillverkningsprocess utan koldioxidutsläpp.

Industriklivet innebär stöd till företag hela vägen från forsknings- och innovationsprojekt till demonstrations- och fullskaliga anläggningar och har tagits emot mycket positivt av stora delar av näringslivet och industrin. Det finns ett starkt samhällsintresse i att svensk industri kan ställa om och vässa sin långsiktiga konkurrenskraft både för att säkra svenska jobb och kraftigt minska utsläppen. De länder som går före i teknikomställningen kommer att få stora konkurrensfördelar. Flera av de industriomställningar som behövs göras är redan idag lönsamma, men för att de ska bli verklighet krävs att någon är beredd att dela riskerna.

Men Industriklivet hotas nu av just sådan politisk ryckighet som gör det svårt för företagen att genomföra stora och riskfyllda investeringar. I sina senaste budgetalternativ vill Moderaterna och Liberalerna helt avskaffa regeringens satsning Industriklivet.

Jag hoppas att det senaste halvåret har inneburit att Moderaterna och Liberalerna kommit på andra tankar. I valtider brukar regeringsalternativ söka konflikt hellre än samsyn, men jag hoppas att de stora tekniksprång som vi behöver för att klara klimatutmaningen kan utgöra ett undantag från detta.

Vi borde tillsammans kunna enas om att freda industrins klimatinvesteringar från kommande regeringars besparingsiver.

Klimatet kan inte vänta, det är nu vi avgör planetens framtid. Den insikten delar nu stora delar av näringslivet med regeringen. Därmed finns förutsättningarna för att vi ska kunna rycka bort blockpolitikens förlamande filt över näringslivets klimatinvesteringar.