Antibiotikaresistens – en fråga på liv och död

Debattartikel i Aftonbladet den 10 november.


Det är mycket i dagens moderna sjukvård som vi tar för givet. Om vi får lunginflammation förväntar vi oss att kunna få antibiotika, som också gör oss helt friska. Om vi behöver genomgå en stor operation förväntar vi oss att kunna göra det utan att få en massa nya följdinfektioner efter operationen.

Problemet är att för varje år som går blir det allt mindre
självklart att olika sorters antibiotika fungerar, eftersom allt fler bakterier blir resistenta.

En ny rapport från det europeiska smittskyddsinstitutet, ECDC, visar att varje år dör ungefär 33 000 personer på grund av resistenta bakterier varje år bara i Europa. Sjukdomsbördan
motsvarar influensa, tuberkulos och HIV/Aids – tillsammans.

Globalt är läget ännu värre – och vi har säkra prognoser på att problemet kommer att växa enormt. År 2050 uppskattas 10 miljoner per år dö på grund av resistenta bakterier – det är fler än vad som då beräknas dö av cancer. Antibiotikaresistens är en fråga på liv och död.

Sverige har en bättre situation än många andra länder. Det beror på flera saker. Regeringar av olika politiska färg har under lång tid prioriterat det här området, med bred politisk enighet i riksdagen.

Vi har ett jordbruk och en djurhållning som bara använder antibiotika när det är nödvändigt, och en sjukvård som är bland de bästa i världen på att inte skriva ut antibiotika i onödan utan bara till de med behov.

Men vi kan inte vara nöjda. Vi måste fortsätta arbetet i Sverige, där vi för några år sen slog fast en strategi för det svenska arbetet. Bakterier bryr sig inte om landsgränser – när människor och djur reser över världen sprids bakterier med oss. Därför är det internationella arbetet helt avgörande.

Den svenska Folkhälsomyndigheten gör ett stort arbete, och är bland annat värd för ett särskilt WHO världshälsocentrum för resistensövervakning. De har även varit drivande i att få till det internationella övervakningssystemet av antibiotikaresistens.

Sverige har också jobbat länge för att få till den politiska process där världens länder just nu försöker angripa problemet tillsammans, efter ett beslut i FN hösten 2016 som tillkom på bland annat Sveriges initiativ.

Det räcker självklart inte med fina ord – det krävs också verkstad. Därför jobbar många länder just nu med nationella handlingsplaner och med att få till praktisk handling på området. Sverige är drivande för att få fler länder att agera.

Från regeringens sida fortsätter vi också att jobba för att allt fler länder ska engagera sig allt hårdare i arbetet. Jag deltog nyligen ett internationellt möte om sjukvårdsfrågor med företrädare för 141 länder, där vi särskilt satte fokus på antibiotikaresistens.

Sverige är tillsammans med Storbritannien drivande globalt och har startat ett nytt nätverk för att få fler länder att göra mer. Vi jobbar nu aktivt på att fördjupa vårt samarbete med och få med Indien som en nyckelspelare i detta arbete.

Oavsett vilken regering Sverige kommer ha framåt, är det en regering som måste arbeta hårt för att möta den enorma utmaningen som antibiotikaresistens innebär – på både kort och lång sikt.

Jag hoppas att vi kan ha lika stor enighet om att driva frågan hårt och tydligt även framöver. Det är en avgörande fråga för en säker framtid, det är på liv och död.

Annika Strandhäll
Socialminister