Tal med anledning av 15-årsjubileum av riksdagens erkännande av de fem minoriteterna

Finlands ambassad i Stockholm 2 december 2014
Det talade ordet gäller.

Jag vill börja med att tacka för att jag får komma hit och tala idag, det är en ära för mig.

Det finns de i vårt samhälle som med kraft menar att själva definitionen av en god demokrati är när majoriteteten och den norm som de utgör sätter dagordningen och tillfredsställs.

För mig är måttstocken på ett demokratiskt och civiliserat samhälle hur väl vårt samhälle skapar möjligheter till gott liv även för dem som är långt långt från majoritet och norm.

Därför var det självklart för mig att min första resa som minister var till Kiruna för att träffa vårt urfolks samernas sameting.

Det är också därför som det är viktigt för mig att komma hit idag och träffa er.

För mig är utgångspunkten för varför vi samlas här i dag självklar. Utgångspunkten är mänskliga rättigheter. Och att se till att dessa rättigheter garanteras sverigefinnar och alla nationella minoriteter.

Rätten till skydd för de nationella minoriteterna är ingen välgörenhet eller fernissa. Det är beviset på att demokratin fungerar. Om den rätten också efterlevs.

Rätten till skydd för de nationella minoriteterna och rätten att använda minoritetsspråken enligt ramkonventionen och minoritetsspråkskonventionen, ÄR en del av det internationella skyddet av de mänskliga rättigheterna.

Det ligger dock i sakens natur, på grund av den politik som drivits, att de nationella minoriteterna befinner sig i underläge i förhållande till majoritetssamhället.

Sverige har visserligen alltid varit präglat av mångfald, med grupper som har olika etnicitet, kultur och språk. Under perioder har trots det mångfalden inte bejakats och värdesatts. Utan snarare har en assimileringspolitik av landets minoritetsgrupper drivits i samhället.

Numera är majoritetens politiska uppfattning, som tur är, att enskilda människors kultur och språk ska respekteras. Att individernas delaktighet i samhället förutsätter att det finns utrymme och respekt för alla innevånares kultur och identitet. Samtidigt finns, på grund av tidigare förd politik, ett särskilt stort behov av stöd till de nationella minoriteterna.


Till exempel gäller detta de nationella minoriteternas rätt att få göra sina röster hörda. De nationella minoriteternas kulturer och språk hotas som ni vet också att försvinna genom trycket från majoritetens kultur och språk. Det finns tydliga rapporter om brister i utbildningsystemet och diskriminering som varje dag människor i sitt vardagsliv. Det är bara några exempel.

Sedan 2009 tas ett betydligt tydligare grepp om minoritetsfrågorna från politiskt håll. Bland annat för att driva på så att lagen om nationella minoriteter och minoritetsspråk tillämpas fullt ut. Men också för att följa upp hur lagen om nationella minoriteter och minoritetsspråk tillämpas.

Det arbetet har pågått i några år och nu börjar vi långsamt komma ikapp det vackra orden.

Men den här förändringen sker såklart inte i ett tomrum. Det beror på att de nationella minoriteterna i Sverige har organiserat sig allt bättre och tydligare börjat hävda sin rätt.

En annan orsak är vi i dag på ett annat sätt förstår att de nationella minoriteternas kulturer och minoritetsspråken utgör en omistlig del av Sveriges kulturarv. De nationella minoriteterna är ett bevis på att mångfald är starkare än enfald.

När jag var ung tränade och tävlade jag i friidrott, det har präglat mig. Dels i förståelsen av att inget kommer gratis – det finns inga genvägar, stenhårt arbete är nyckeln till ALL framgång. Men jag har också tränats i att inte ta ut segrar i förskott – inte ens om starten satt perfekt eller om man gjorde en bra kurva så är segern vunnen förrän man är den som först kapar mållinjen. Samma sak gäller för mig och den regering jag representerar.

De nationella minoriteternas rättigheter tillgodoses inte fullt ut inom alla områden. Tidigare regeringar har genomfört en del åtgärder som påverkat i rätt riktning, men resultatet räcker inte.

Lagstiftningen inom minoritetsområdet har visserligen lett till att myndigheter, kommuner och landsting på ett mer aktivt sätt arbetar med frågor som rör de nationella minoriteternas rättigheter. Trots det kan vi konstatera att det finns alltför stora kunskapsluckor på lokal, regional och nationell nivå.

Därför är det nödvändigt att vi fortsätter att vidta åtgärder för att öka kunskapen om de nationella minoriteternas rättigheter i samhället. Vi måste också fortsätta att stärka minoriteternas möjligheter att ha inflytande i frågor som rör dem.

Under min korta tid som statsråd har jag också blivit uppmärksammad på att det brister i genomförandet av det som politiken har fattat beslut om.

Minoritetslagen tillämpas inte på ett tillfredsställande sätt på lokal, regional och nationell nivå.

Det finns också brister inom utbildningsområdet.

Jag är också övertygad om att vi på olika sätt måste fortsätta uppmärksamma och motarbeta den intolerans som finns, och växer, i samhället. Den drabbar även de som tillhör de nationella minoriteterna.

En första åtgärd som regeringen fattat beslut om var att i budgetpropositionen satsa 6 miljoner kronor för att möjliggöra för fler kommuner att på frivillig basis få ingå i förvaltningsområdet för finska. Vi vill skicka signalen att regeringen ser positivt på att de här kommunerna vill ta ett större ansvar för minoriteternas rättigheter.

Vi ska i det fortsatta arbetet också ta oss tid att blicka tillbaka och ta lärdom av de 15 år som gått. Vi vet i dag att ökad kunskap ute i samhället är centralt för att nå framgång.

De organisationer som företräder de nationella minoriteterna måste fortsätta att vara aktiva och beredas förutsättningar att kunna få vara det. Om inte vi får er input och kritik kan inte vi vara den regering som vi vill vara. Och måste vara - om jag ska kunna se mig i spegeln.

Jag måste överväga att se över lagstiftning när det behövs och jobba för att tillämpningen av den ska bli mer likvärdig runt om i landet.

Sist men inte minst är arbetet inom utbildningsområdet oerhört viktigt. Det är grundläggande för att kunna stärka språken och för att kunna försäkra sig om att särskilt de yngre generationerna med självklarhet och stolthet får möjlighet att lära sig sitt språk!

Tack!