Innehållet publicerades under perioden

-

Tal på Raoul Wallenbergs torg, Förintelsens minnesdag

Publicerad · Uppdaterad

Stockholm 27 januari 2015
Det talade ordet gäller.

Jag vill börja med att tacka dig Hannes för uppläsningen.
Jag såg Vår klass just innan jag kom hit idag.
Det är ett konstverk som försöker beskriva det obeskrivbara.
Hur människor, grannar, klasskamrater kan ställas mot varandra,
och det fruktansvärda som sker när man inte längre erkänner det mänskliga i människan.

Monologen tillhör Abram, som är en överlevare.
Han emigrerade till USA innan den dag då byns judiska befolkning tvingades in i en lada av sina grannar.
En lada som sedan tändes på.
Detta har skett på riktigt, i en by i Polen.
Historien tystades först ned.
Men vi vet sanningen på grund av överlevares vittnesmål.
Och när vi samlas på Förintelsens minnesdag är det just för att föra dessa vittnesmål vidare.

Vi måste ge röst åt de förlorade papporna, mammorna, bröderna, systrarna
– alla de som Abram så förtvivlat räknar upp.
Familjerna, släkterna, byarna, städerna.
Där ingen finns kvar att vittna.
De som har överlevt blir också allt äldre,
och arvet efter dem måste bäras vidare av nya generationer.
Så det är upp till oss.
Vi får aldrig glömma,
aldrig förneka,
aldrig förringa detta sår i mänsklighetens historia.

Och idag behöver vi också lyssna till de hotades röster.
Vi måste höra stöveltrampet, från de fascister som återigen marscherar i vår närhet.
Vi måste se terrorattackerna mot judar i Toulouse, Bryssel och Paris,
förföljelserna av romer i Ungern och Rumänien,
trakasserierna mot homosexuella i Ryssland,
- detta oresonliga hat mot våra medmänniskor som är spritt i Europa.
Och vi måste anta uppgiften att göra allt i vår makt för att bekämpa det.

Och Sverige är inte fredat från detta fruktansvärda.
Det är dags att tala klarspråk kring det som sker.
Det är dags att lära av historien, och aldrig låta hatet finna fäste i vårt samhälle.
Ungefär 5500 hatbrott anmäls i Sverige varje år.
Antisemitiska, rasistiska, homofobiska, islamofobiska hot och attacker.
Fördomar och konspirationsteorier sprids och står oemotsagda.
Synagogor och moskéer vandaliseras.
Romska läger bränns.
Och bara förra veckan fick vi återigen höra vittnesmål om förföljelsen av judar i Malmö.
Människor som inte längre vågar bära sin davidsstjärna eller kippa.
Föräldrar som inte med trygghet kan skicka iväg sina barn till skolan.
Överlevare, som Hédi Fried, som säger: ”Idag är jag rädd igen.”
Jag vägrar – som statsminister, som svensk, som människa –
att tystlåtet tolerera detta.
Alla människor ska vara trygga att utöva sin tro, identitet och kultur i Sverige.
Inget annat kan vi som samhälle acceptera.

Därför har polisen nu fått order att prioritera hatbrott,
och ska inom kort återkomma till regeringen med aktioner för att bekämpa hoten och hatet som förstör människors liv.
Därför ska vi stoppa de unga män som riskerar att radikaliseras,
både genom förebyggande arbete men också genom repressiva åtgärder och kriminalisering av deras agerande.
Och därför ska vi fortsätta samarbetet med alla utsatta grupper,
för att gemensamt skapa trygghet för alla människor i Sverige att visa sin identitet och kultur – fritt och öppet.
Hotet och hatet är en skam för Sverige.
I vårt land ska varje människa kunna bära sitt ursprung med glädje och stolthet.

Och detta är en uppgift som vi alla måste ta del i.
För några år sedan besökte jag Yad Vashem.
Det är ett monument och arkiv i Israel för hågkomst av Förintelsen.
Och jag minns framför allt hur jag kände när jag klev in i Barnens minneshall,
där namnen på 1,5 miljoner mördade judiska barn läses upp.
Idag representerar också kulturministern, kronprinsessan och talmannen Sverige vid en minnesceremoni i Auschwitz,
som befriades idag för 70 år sedan.
Men alla dessa platser,
alla dessa minnesmärken,
alla ting,
bär ju ingen kunskap i sig.
Det är vi människor som måste bära den.
Redan under krigsslutet revs många koncentrationsläger.
Ugnar sprängdes. Baracker revs. Och exercisplatserna är nu täckta av gräs.
Det är vi som idag går över gräset, vi levande, som måste berätta om vad som skett.

Detta är ett arbete som Sverige åtagit sig,
genom den deklaration som antogs av mer än 50 länder under förintelsekonferensen som hölls här i Stockholm i januari 2000.
Därför intensifierar vi nu arbetet med att nå ut till barn och unga,
för att bekämpa fördomar och sprida kunskapen om Förintelsen.
Vi ska stödja trossamfund, organisationer och skolors arbete för att stärka den demokratiska medvetenheten och motverka polarisering, hot och våld.
Och Forum för levande historia ska fortsätta sitt arbete som började med ”...om detta må ni berätta” med en stor, nationell utbildningsinsats mot antisemitism och rasism, som kommer att heta ”Detta behöver vi förstå”.
Som det står vid gaskammarna i Auschwitz:
”Den som inte känner till sin historia kommer att leva den igen.”

Detta är Sveriges plikt.
Men det är också en plikt vi har som människor,
att föra de överlevandes berättelser vidare,
och svara till de hotades rop på hjälp.
Raoul Wallenberg, vars torg vi står på idag, såg den plikten,
och är ett stort föredöme i vårt arbete.
Han svarade mot nazismens industriella mördande i Budapest,
med en egen, storskalig räddningsapparat,
med svenska skyddspass som räddade tiotusentals judar.
I ett krig där fanatisk ideologi och nationella intressen skördade miljoner offer,
var hans ideologi en obönhörlig humanism,
hans intresse en vilja till liv.

Du och jag kan föra Raouls arv vidare.
Och i allt detta mörker,
känner jag ändå hopp i vetskapen om att samhället går att förändra.
Som den ryske författaren Aleksandr Solzjenitsyn skrivit:
”Linjen, som skiljer gott och ont, löper inte mellan klasser och inte mellan partier utan tvärs igenom varje människohjärta.
Denna linje är rörlig. Under årens lopp ger den efter. Också i ett hjärta besatt av det onda håller sig ett brohuvud av godhet.”
Stycket kommer från Gulagarkipelagen.
Och jag vet att hat, förakt och fördomar inte är givna i ett samhälle.
Bara för att det har präglat vår historia behöver det inte förgöra vår framtid.
Så låt oss på denna minnesdag lova varandra att samarbeta för ett öppnare Sverige.
Därför att vi vet att i varje hjärta finns ett brohuvud av godhet,
i varje mörker finns ett ljus,
och i våra händer finns verktygen för att bygga ett friare samhälle för oss alla.
Tack.