Innehållet publicerades under perioden 3 oktober 2014 till den 20 januari 2019

Statsråd på denna sida som har entledigats

Mellan den 3 oktober 2014 och den 25 maj 2016 var hon minister för strategi och framtidsfrågor samt nordiskt samarbete.

Statsråd på denna sida som har entledigats

Mellan den 3 oktober 2014 och den 25 maj 2016 var hon minister för strategi och framtidsfrågor samt nordiskt samarbete.

Politik, ekonomi och välfärd - Europas kris och Norden

Publicerad Uppdaterad

Europaperspektiv 2015 - Norra Latin, Stockholm 4 februari 2015
Det talade ordet gäller.

Tack för inbjudan att tala på denna konferens – där jag varit med många gånger förr, men som åhörare!

Temat för mitt anförande är Politik, Ekonomi och välfärd – Europas kris och Norden. Norden och Europa är två politik-områden som har följt mig genom livet ända sen början av 80-talet. Det är fantastiskt att nu som minister få chansen att försöka förverkliga idéer och tankar om politikens förnyelse – och Europas och Nordens roll i detta.

Europa står just nu inför flera avgörande vägval. De bottnar i många olika sammanfallande problem och hot: Den pågående ekonomiska krisen som följde på den stora finanskrisen 2008; spända relationer till Ryssland; krigen i Mellanöstern, framväxt av nationalistiska och högerpopulistiska partier mm.

I går kväll kom jag tillbaka från en resa till Berlin. Jag medverkade på ett seminarium om den nordiska välfärdsmodellen och passade på att också träffa ett antal ledande politiker och opinionsbildare. Både i eller nära regeringen, personer som varit ministrar eller är nära regeringen på andra sätt

Det var en lärorik och givande resa och jag ska dela med mig av mina intryck:

– Ett grundläggande intryck är att det finns ett stort intresse hos tyskarna för Sverige och för vår s.k. nordiska modell. I Bundestag finns till exempel en nordisk grupp på 55 personer. Det är också uppenbart att vi har mycket gemensamt, inte bara ekonomiskt genom handeln (Tyskland är vårt största exportland) utan vi har båda höga ambitioner för klimat och miljö. Vi värdesätter öppenhet, vi har stor invandring. Och vi är båda stora exportörer med mycket stora bytesbalansöverskott på runt sju procent. Vi har båda varit vinnare ekonomiskt på globaliseringen.

– Det finns en oro för Europas framtid men Tyskland vill inte agera motor för att få igång hjulen i Europa. Man vill inte gå Grekland till mötes för att rädda dem från konkurs och hur man tänker sig att det ska kunna förhindras lyckades jag inte få något svar på - tiden håller ju på att rinna ut för den grekiska statsskulden.

– Naturligtvis ser Tyskland det akuta behovet av att skapa tillväxt och jobb i Europa men först måste, anser man (inom regeringskretsar) strukturella åtgärder vidtas i stora delar av Sydeuropa. Och man är orolig för att om vi andra, som har större finanspolitiskt manöverutrymme skulle använda det och underlätta för ”syndarna” i syd som har de stora underskotten att får fart på sina ekonomier så blir det inga strukturreformer – eller som Tysklands förbundskansler Angela Merkel sa på World Economic Forum nyligen "Now is the time to get our houses in order."

– Under tiden växer statsskulderna i hela Europa, allra mest i södra Europa och gör det ännu svårare lösa problemen.

– Tyskland har inget emot Junckerplanen eller Draghis quantitative easing (QE), men tänker inte skjuta till något eget kapital. Det finns en hård låsning till målet budgetbalans, ”Schwarze null”. Tyskland anses allmänt ha mycket stora behov av investeringar i infrastruktur. Deras digitalisering till exempel, ligger långt ifrån Sveriges utbyggnad av bredband och tillgång till internet, men man vill inte föra en mer expansiv finanspolitik, trots att man har så goda förutsättningar för det. Man har den lägsta nivån på offentliga investeringar som andel av BNP av alla euroländer. (De offentliga investeringarna i Tyskland var endast 1,6 procent av BNP 2013, betydligt lägre än genomsnittet på 2,3 procent i resten av euroområdet.) Dessutom har länderna inom euroområdet, i synnerhet Tyskland, historiskt låga räntor. Tyskland kan låna till under 1 procent vid en löptid på 10 år. Det är svårt att se starkare argument för att göra angelägna investeringar.

(Det finns också andra länder som har finanspolitiskt utrymme och skulle kunna delta i en gemensam investeringssatsning. Jag tänker på Holland och Österrike men även Storbritannien har förutsättningar att delta i vad som skulle kunna kallas en ”Grön Tillväxtpakt”.)

– Tyskland vill inte axla ett ledarskap för att Europas problem ska kunna lösas. Alla skyggar påtagligt för ordet ”Leadership” . Det väcker obehagliga associationer till svunna tider. ”Två gånger har Tyskland försökt bli Europas ledare men nu när det verkligen skulle behövas och efterfrågas, då vägrar de", sa Joschka Fischer igår, som var den sista jag träffade.

– En intressant sak är att man kanske skulle kunna tänkas agera tillsammans med andra, till exempel med Norden. Man vill inte agera ensamma men till exempel, tillsammans med oss - som med råge uppfyller Tysklands krav på ordning och reda - skulle det vara möjligt, enligt flera av mina sages-personer. Detta skulle förstås kunna ge Norden/Sverige en viktig roll i Europa – och världen.

– Jag talade med flera personer om behovet av allianser inom EU i en tid som kräver gemensam handling men då EU, med sina 28 medlemmar saknar förmåga att hantera kontroversiella frågor och agera snabbt. Det finns även förutsett i konstitutionen genom så kallad ”Enhanced cooperation” som jag tror inte är prövat ännu. Det betyder att 9-10 länder kan inom ramen för EU-fördraget bilda en egen gemenskap kring en viss eller vissa frågor.

– Det finns en allians som skulle kunna bli den första och som har Tysklands stöd - finansministern Schäuble ser gärna att den genomförs – det är skatten på finansiella transaktioner där ett tillräckligt antal länder har fattat beslut att delta, men där diskussionerna om hur det ska gå till inte har landat ännu. Men nu har Frankrike nyligen kommit med ett förslag som skulle kunna genomföras, enligt en tidigare finansminister som jag talade med.

– Det finns även andra områden, till exempel integration av energisystemen/energiförsörjning, som när systemet blir alltmer fyllt av förnyelsebar energi behöver knytas samman mellan länderna. Särskilt Tyskland, som nu avvecklar sin kärnkraft och vill minska användningen av kolkraft blir beroende av detta. Jag kan tänka mig att man också skulle kunna samverka i mindre, men öppna grupper om utbyte av best-practise, t.ex. när det gäller grön omställning. Bara att mötas kring gemensamma framtidsutmaningar och lyfta fram det som är mest outstanding kan ha god effekt. När man ska genomföra stora förändringar underlättar det om flera näraliggande och likasinnade länder gör det samtidigt.

Krisen är politisk

Min tolkning är att den europeiska krisen hade kunnat undvikas om vi hade haft ett starkare politiskt samarbete och ett mer solidariskt uppträdande mellan Europas länder. Vi hade behövt ett snabbare och djärvare agerande från Europas politiker när effekterna av finanskrisen började rullas upp i Europa 2010.

USAs tillväxt var 2008 minus 2,8 procent, och Europas minus 2.1 procent. USA var kraftigt skuldsatt både till utlandet genom underskottet i sin offentliga budget. EU hade sammantaget överskott både i sin bytesbalans och sin budget. Europa idag lider i dag av en mycket utdragen och långsam återhämning, medan vi har sett en betydligt starkare ekonomisk utveckling i USA. Europa har en alltför låg inflation – en del anser att vi löper risk att få deflation. USA:s BNP ökade med 2,7 procent 2014, det var en tillräckligt stark tillväxt för att generera 250 000 nya jobb varje månad.

Arbetslösheten har ökat inom Euroområdet från åtta procent 2008 till nära tolv procent 2014. I USA började arbetslösheten minska kraftigt redan 2010.

Den stora politiska skillnaden är att USA är ett land – en federation - medan Europa fortfarande är politiskt splittrat, trots gemensam marknad och gemensam valuta. Den politiska sammanhållningen är för svag.

Det är detta som gör att Europas ekonomiska kris i grunden är politisk - kräver politiska handlingar.

Euroområdet står idag på gränsen till recession, kanske en ”sekulär stagnation”, (Summers, Krugman) det vill säga en ekonomi med ihållande hög arbetslöshet, låg inflation och ett svagt resursutnyttjande på grund av alltför låg efterfrågan. I sin senaste tillväxtprognos har EU-kommissionen skrivit ner tillväxten för 2015 i 22 av 28 medlemsländer. De nya ekonomiska initiativen - Jean Claude Junckers investeringsplan och Mario Draghis historiska stödköp av statspapper inom EU - är därför minst sagt välbehövliga, frågan är om de kommer att räcka. Men även tyskarna är positiva till initiativen, numera.

– Junckers investeringsplan för Europa: Investeringarna i EU har minskat drastiskt med cirka 15 procentenheter sedan 2007. Fonden har ett startkapital på 21 miljarder som består av medel från EU-budgeten och lånegarantier från Europeiska centralbanken (ECB). Ambitionen är att genom privat kapital mobilisera sammanlagt 315 miljarder Euro till offentliga och privata investeringar i den reala ekonomin under de kommande 3 åren.

– ECB:s stödköp av statspapper ses som en historisk penningpolitisk åtgärd, men har redan prövats länge i USA och Japan. ECB inledde inköpsprogrammet på 60 miljarder euro per månad så sent som förra veckan. Det ska pågå åtminstone fram till september 2016. Totalt innebär det ett paket på över 1 000 miljarder euro. ECB meddelade samtidigt att man behöll styrräntan på den rekordlåga nivån 0,05 procent.

Kommer vi att få se en investeringsuppgång, trots den svaga efterfrågan eller riskerar ökningen av likviditet till mycket låga räntor att istället blåsa upp nya bubblor?

Kritikerna säger att

– Den låga styrräntan har haft väldigt liten effekt på den reala ekonomin, den har inte lyckats stimulera efterfrågan och investeringar. Penningpolitiken behöver stöd från finanspolitiken.

– Vi har idag högt skuldsatta hushåll och hög arbetslöshet. Därmed råder osäkerhet om privat sektor kommer få hjulen att snurra och de strukturåtgärder som Tyskland och andra kräver är lättare att genomföra om det råder tillväxt i ekonomin.

Men de nya ekonomiska initiativen skickar en viktig politisk signal: Det pågår ett skifte från åtstramning till en mer investeringsdriven- och jobborienterad tillväxt. Eller som EU-kommissionens ordförande, Jean-Claude Juncker uttryckte det, ”we must bring Europe back to Business”.

Europa kan inte spara sig ur krisen och de ekonomiska och sociala kostnaderna har visat sig bli höga. Europa kan inte heller exportera sig ur krisen, när 85 procent av all export från länder i Europa är intern handel. Det behövs investeringar i både fysisk infrastruktur och humankapital för att skapa tillväxt och nya jobb. Det pågår just nu ett slags paradigmskifte när vi ser att viktiga internationella institutioner, till exempel IMF (som brukade ha "Washington konsensus" som ledstjärna) lyfter fram social samhörighet och inkomstfördelning som avgörande faktorer för makroekonomisk stabilitet och tillväxt. De sociala investeringarna betyder mer än bara skyddsnät, de är också investeringar i mänsklig utveckling, social tillit och tolerans. Social tillit är ett av de mest framstående kännetecknen – och styrkorna i de nordiska samhällena. Och vi vet att tillit - förtroende bidrar till ekonomisk effektivitet och konkurrenskraft. Det visar bland annat en undersökning av World Economic Forum i Davos.

Det allvarliga med dagens situation är att de ekonomiska problemen riskerar att bli systemkriser som hotar den sociala och politiska stabiliteten. Vad händer med länder som Grekland och Spanien som har en arbetslöshet över 50procent bland sina unga? Även i Sverige ligger ungdomsarbetslöshet på 21,8 procent (EU-snitt är 21,4 procent). Välfärdsgapet, mätt både som fattigdom och ekonomisk ojämlikhet har ökat mellan och inom enskilda medlemsstater i Europa. Antalet personer som hotas av fattigdom i Europa var 124 miljoner 2012, en ökning med 6 miljoner från 2008. De mest utsatta grupperna är ensamstående mödrar och äldre. Växande klyftor och massarbetslöshet blir också ett hinder för tillväxt - efterfrågan blir för svag.

I spåren på massarbetslöshet och svikna löften uppstår extrema rörelser, som göder populism och främlingsfientlighet. Invandrarna utses till syndabockar. Demokratin kan komma i fara. Det har hänt förr.

Europa är vår angelägenhet - vi är starkt beroende av Europas utveckling.

75 procent av vår export går till Europa. 60 procent av alla beslut i en svensk kommun påverkas av beslut som fattas inom EU. Vi är både beroende av Europa och har ett ansvar. Därför behöver vi bli mer aktiva, engagera oss och påverka, tillsammans med andra. Det behövs nya partnerskap och samarbetsinitiativ och en mer aktiv roll för Norden i Europa.

Det finns också många långsiktiga hot mot vår välfärd som kräver samarbete:

(Enligt EUs ”2012 Aging Report” )

– Vi blir allt äldre. Åldrarna 15-64 år i EU minska från 67 procent år 2010 till 56 procent år 2060 samtidigt som andelen som fyllt 65 år beräknas nästan fördubblas, från 17 procent till 30 procent. Arbetskraften kommer därmed att minska med 50 miljoner fram till 2060. Det innebär negativa effekter på den ekonomiska tillväxten och en ökad press på de offentliga finanserna. Europa behöver invandring och en politik som tar vara på den nya arbetskraften från andra länder.

– Enligt WWF:s ” The Living Planet report 2014” lever alla 28 EU-länderna idag över en-planetsnivån och är starkt beroende av naturresurser i andra länder. Enligt rapporten skulle det behövas nästan 4 eller 3,7 planeter om alla människor hade ett lika stort ”ekologiskt fotavtryck” som en genomsnittlig svensk har.

(Enligt ”World Energy Outlook, 2014” från International Energy Agency (IEA). )

– CO2-utsläppen fortsätter att öka trots den ekonomiska nedgången under de senaste åren. De åtaganden som hittills gjorts, inklusive EUs åtaganden inför FN:s klimatmöte i Paris 2015, är långt ifrån tillräckliga för att klara 2-gradersgränsen. Den gräns som anses vara en tolerabel, eller hanterbar, risknivå. Utan nya och mycket mer ambitiösa åtaganden är vi på god väg mot ett katastrofalt scenario med mellan 3 och 4 graders ökning av den genomsnittliga temperaturen.

Jag tror inte att det kommer att räcka med små justeringar eller anpassningar. Vi behöver mer fundamentala förändringar och strategiska insatser. Tyskarna skyr strategiskt tänkande och tal om ledarskap men det behövs visioner som inger framtidstro och i allvarliga tider med stora risker behövs ledarskap.

Politik, ekonomi och välfärd är delar av samma helhet och vägen till en bättre framtid är en hållbar och inkluderande tillväxt och välfärd som inte bara siktar på miljömässig hållbarhet utan också ekonomisk dynamik och social trygghet - på en och samma gång. Det betyder

  • En ambitiös miljö-och klimatpolitik som drivkraft för en grön omställning 
  • Ekonomisk och social politik som skapar jobb, solidaritet och sammanhållning
  • Båda politikområdena ska resultera i investeringar som är en drivkraft för tillväxt, jobb och grön omställning och stimulera
  • Innovationer för konkurrenskraft och hållbar utveckling. Vi ska också verka för 
  • Mångfald som genererar både kulturell rikedom och ekonomiskt mervärde

Dessa långsiktiga och komplexa utmaningar är skälet till att jag har den portfölj som jag har. Jag kan berätta att vi just nu är i full färd med att bygga upp ett Framtidskansli inom Statsrådsberedningen, som ska ha fokus på dessa frågor: Grön omställning, Jobben i framtiden samt Globalt samarbete/styrning. Inom alla dessa tre områden kommer sysselsättning, tillväxt- och välfärdsfrågor att vara centrala.

Tillsammans med forskare, näringsliv, och civilsamhälle ska Framtidskansliet bli en dynamisk plattform för utveckling av idéer och politik för Sveriges framtid. Samarbetet med experter, regeringar, nätverk och forskning i andra länder kommer att vara centralt.

Låt mig avsluta med ett citat från fadern till det Europeiska integrationsprojektet, Jean Monnet:

“Peace, security and progress are global objectives that can only be reached through constructive efforts proportionate to the dangers which threaten them. This is the common task. Therefore, we must stop negotiating about benefits for individual states and instead seek our common benefits…”

Tack för ordet!

Statsråd på denna sida som har entledigats

Mellan den 3 oktober 2014 och den 25 maj 2016 var hon minister för strategi och framtidsfrågor samt nordiskt samarbete.

Statsråd på denna sida som har entledigats

Mellan den 3 oktober 2014 och den 25 maj 2016 var hon minister för strategi och framtidsfrågor samt nordiskt samarbete.