Innehållet publicerades under perioden

-

Anförande vid FN-förbundets seminarium: Jämställdhet - nyckeln till utveckling

Publicerad · Uppdaterad

Stockholm 6 mars 2015
Det talade ordet gäller.

Mina damer och herrar, bröder och systrar

Vad roligt att få vara här idag, då vi gemensamt uppmärksammar den internationella kvinnodagen som infaller nu på söndag den 8 mars.

För två veckor sedan var jag i Liberia och Sierra Leone. Jag besökte ebolakliniker och slumområden. Jag bodde alldeles intill den fattiga stadsdelen Aberdeen i Freetown där tusentals personer var inspärrade av militär och polis för att hindra smittan från att spridas. Jag hörde fasansfulla historier om sjukdomens offer, och fantastiska historier om de hjältemodiga som offrat sina liv för att bekämpa sjukdomen – nästan femhundra hälsoarbetare – läkare, sjuksköterskor och sjukvårdare har tilldags dato dött av ebola.

Men trots den fasa som berättelserna om sjukdomen lämnade efter sig, var det faktiskt något annat som skakade mig mer. Berättelserna om kvinnornas situation. På ”one-stop-shop”-projektet i Monrovia där våldsutsatta kvinnor kan smyga in i en särskild byggnad på sjukhusets bakgård för att kunna få medicinsk, psykologisk och rättslig hjälp – vittnade personalen om att antalet våldtäkter mot kvinnor och barn ökat dramatiskt sedan ebolautbrottet. Antalet tonårsgraviditeter har också gått upp. När skolorna varit stängda på grund av smittorisken har flickorna varit extra utsatta. Jag blev tagen av att få veta att våldtäkt är det vanligaste brottet i Liberia – trots att det är oerhört underrapporterat, eftersom kvinnor och flickor utsatts skäms och tar på sig skulden själva. Jag baxnade ännu mer när jag hörde vilket råd läkarna på våldtäktskliniken brukade ge mammor till små flickor:

- Sätt på flickorna extra byxor under skoluniformen, så blir det svårare att komma åt dem.

Ebolautbrottet, liksom de flesta andra dramatiska händelser och katastrofer drabbar de svagaste i samhället hårdast, och kvinnor och barn hör till de svagaste bland de svaga i dessa länder i Västafrika som tillhör världens fattigaste. När sjukvården kollapsat på grund av ebolasmittan har förlossningar skett under primitiva och osäkra former – mer än 120 000 förlossningsskador är rapporterade som följd.

Ett av skälen till förlossningsskadorna är ännu en grym sanning i ett samhälle där fortfarande traditionella kvinnliga initiationsriter tillämpas. Kvinnlig omskärelse. Ifall jag baxnade över siffrorna gällande väldtäkt och tonårsgraviditeter blev jag faktiskt chockad över siffran över antalet omskurna kvinnor: nästan nittio procent i Sierra Leone, och bara snäppet lägre i Liberia.

Kvinnors könsorgan vanställs, de anses vara lovligt villebråd om de går ensamma eller är ute efter mörkrets inbrott – allt detta är variationer på en fullkomligt fasansfull verklighet som de fattigaste flickorna och kvinnorna lever i alltför många länder på jorden idag. I Bangladesh måste en flickas föräldrar ge en hemgift på flera årslöner för att hon ska kunna bli bortgift med alla de tragedier som följer. I flyktinglägren i Libanon kämpar kvinnorna med att hålla ihop familjer, sedan männen dött eller försvunnit i kriget. När bara någon i familjen får möjlighet att gå i skola, är det alltför ofta pojkarna som väljs ut.

När jag det senaste året besökt de här fyra länderna, Liberia, Sierra Leone, Libanon och Bangladesh har jag kommit på mig själv med att känna mig väldigt högtidlig och stolt över det faktum att kvinnorna jag mött fått möta mig – en kvinnlig minister. De baxnar i sin tur när jag förklarar att den svenska regeringen är en feministisk regering. Att vår statsminister Stefan Löfven är feminist, och att vår utrikesminister Margot Wallström driver en feministisk utrikespolitik. Kvinnorna på ett Sverigefinansierat Kvinna till kvinna-projekt i West Point i Liberia jublade, dansade och skanderade ”We are women” i flera minuter när jag berättat det för dem. Jag och vår svenska ambassadör – också hon en kvinna – hade svårt att hålla tårarna tillbaka.

Sveriges långa arbete för jämställdhet har inspirerat till engagemang på den globala arenan och ska fortsätta att göra det, i en allt högre grad i takt med att vissa bakåtstävande krafter försöker att begränsa de friheter som kvinnor med möda kämpat till sig under de senaste århundradena.

Den feministiska utrikespolitiken tar sikte på att stärka kvinnors och flickors röster, resurser och representation. Den feministiska utrikespolitiken syftar till att svara upp mot en av vår tids främsta utestående problem, nämligen att kvinnors och flickors mänskliga rättigheter alltjämt kränks i så många avseenden i så stora delar av världen, inklusive i de utvecklade länderna. När somliga tyckare i Sverige fnyser åt att en regering kallar sig feministisk och anser det vara att slå in öppna dörrar, så vill jag med all kraft understryka att dörrarna inte är öppna i större delen av världen. De är stängda. Och bakom dessa dörrar sker tragedierna.

  • 700 miljoner kvinnor och flickor utsätts för våld av sin pojkvän eller make varje år. Ofta, som i Liberia, är våld inom hemmets väggar inte ens ett brott
  • Barnäktenskap. 14 miljoner flickor per år kommer att ingå ett barnäktenskap fram till år 2020 om inget görs. Det motsvarar ca 39 000 flickor per dag!
  • Våldtäkter. En av fem kvinnor och flickor i världen kommer att bli ett offer för våldtäkt eller våldtäktsförsök under sin livstid.
  • Varje timme dör 33 kvinnor och flickor på grund av komplikationer i samband med graviditet eller förslossning.

Vi har också de djupa ekonomiska orättvisorna:

  • Kvinnor utgör 50 procent av befolkningen men äger bara en procent av världens rikedom. Omkring 75 procent av världens kvinnor kan inte få lån eftersom de har obetalda jobb eller osäkra anställningar.
  • I södra Afrika står kvinnorna för 70 procent av jordbruksproduktionen men äger bara två procent av marken.

Ytterligare en siffra:

  • 78 procent av platserna i världens parlament innehas av män.

Listan kan göras lång....

Nej, jämställdheten och den feministiska utrikesagendan är ingen öppen dörr och ingen mjuk fråga.

Det är en fråga om liv och död. Jag skulle påstå att det utbredda våldet och förtrycket mot kvinnor är en av vår tids människorättskandaler! Och det är dessutom ett politiskt misslyckande som inte bara slår mot kvinnor utan också förhindrar en hållbar utveckling av samhället i stort.

Det ökade motstånd vi ser idag i vissa politiska församlingar och i vissa FN-sammanhang är ett bevis på att jämställdhet uppfattas som ett reellt hot och hur kontrollen över kvinnans kropp är central för att inte rucka maktordningen.

Runt om i världen växer fundamentalistiska grupper fram som vill frånta kvinnor möjligheter till deltagande i det politiska livet, ekonomisk egenmakt, tillgång till hälsa. Men motståndet finns inte bara hos extrema fundamentalistiska våldsgrupper som ISIL och Al-Shabab, utan även inom Europa.

Flera av er kommer säkert ihåg att EU parlamentet för ett år sedan röstade ner en omdebatterad resolution som bland annat lyfter rätten till preventivmedel, abort och sexualundervisning. Jag var där – hörde det ofattbara och osmakliga jublet hos många kristdemokratiska och ultrakonservativa personer inne i plenum i Strasbourg.

Globalt förenar sig nu en ohelig allians av stater som verkar för att stoppa stärkandet av sexuell och reproduktiv hälsa och rättigheter. Och de nationalistiska partier och grupper som växer sig starkare i Europa må ha olika bakgrunder men de har en sak gemensamt utöver främlingsfientligheten – motståndet mot ett jämställt samhälle. Genom att beröva kvinnor rätten över sin egen kropp har dessa mörkerkrafter ett bättre utgångsläge

Detta är alltså krafter som inte vill eller förmår se alla de möjligheter som kommer av ett aktivt jämställdhetsarbete. Kvinnors aktiva deltagande i fredsprocesser har t. ex visat sig vara en starkt bidragande faktor till om freden blir permanent eller inte. Jämställdheten är en katalysator för ekonomisk utveckling och helt avgörande för att bekämpa fattigdomen, något som Världsbanken envist framhåller. Om kvinnor världen över hade samma tillgång till resurser som män, skulle de kunna öka avkastningen på sina gårdar med 20-30 procent. Jordbrukets totala produktion skulle kunna öka väsentligt – inte med GMO – utan med jämställdhet! Bara vinsterna i jordbruksproduktionen skulle kunna lyfta hundratals miljoner människor ur hunger, enligt FN:s livsmedels- och jordbruksorganisation (FAO). Och om lika många kvinnor som män var anställda, skulle BNP öka med 5 procent i USA, 9 procent i Japan och 34 procent i Egypten. Det här, mina vänner är hårda fakta. Jämställdhet handlar inte bara om anständighet, det är en förutsättning för ekonomisk och social hållbarhet.

Mot denna bakgrund är 2015 ett mycket viktigt år. I år löper millenniemålen ut och ska ersättas med nya globala och hållbara utvecklingsmål. Det som kallas för post 2015-agendan. I december hålls dessutom klimattoppmötet i Paris där vi ska skapa global enighet kring hur vi ska ta vara på vår planet och minska koldioxidutsläppen.

Det är en spännande tid. En fantastisk tid, full av globala möjligheter i en tid då nyheterna mest fylls av krig och våld. Men nu sitter ändå världen ner och diskuterar nya gemensamma mål för 2030, nu diskuterar vi ändå gemensamma bindande regler för utsläpp, och hur vi ska kunna använda våra ekonomiska resurser till att ställa om världen till en hållbar värld, både ur ett ekonomisk, social och miljömässig synvinkel. Vi diskuterar faktiskt detta – på allvar! Vi har en unik möjlighet! Jag citerar FN:s Generalsekreterare Ban Ki-moons vision och ordval angående 2015: vi är den första generation som kan utrota fattigdomen, och den sista generationen som kan undvika klimatförändringarnas mest allvarliga konsekvenser. Vi har nu möjligheten att genom en global kraftansträngning leda in denna och kommande generationer på en ekonomiskt, socialt och miljömässigt hållbar väg.

Jämställdhet finns alltså med som ett eget mål, mål 5, i det förslag till hållbarhetsmål som FN:s öppna arbetsgrupp har lagt fram. Det är något att glädjas åt. Detta är ett framsteg i jämförelse med Millenniemålen som var mer inriktad mot hälsa och utbildning. Universell tillgång till sexuell och reproduktiv hälsa och reproduktiva rättigheter finns med som ett delmål under jämställdhetsmålet, och universell tillgång till sexuell- och reproduktiv hälsoservice finns med under hälsomålet.

Rättighetsperspektivet måste genomsyra hela post 2015-agendan. Regeringen vill särskilt betona kvinnors roll för hållbar utveckling. Detta inkluderar att lyfta fram kvinnor och unga flickor som aktiva aktörer i SRHR- och utbildningsfrågor men även synliggöra och bekämpa könsbaserat våld och särskilt tydliggöra vikten av kvinnors ekonomiska egenmakt och politiska deltagande.

Svåra frågor som för 10-20 år sedan inte kunde diskuteras är nu på agendan med internationella överenskommelser och rekommendationer - som frågan om våld mot kvinnor och flickor och kvinnors deltagande och påverkan i fredsprocesser. Viktiga organisationer som Världsbanken, FN-organen, civilsamhällets organisationer och näringslivet tar upp jämställdhet som en förutsättning för hållbar utveckling vilket var mer sällsynt för några år sedan. Det är glädjande.


Och om det är något vi har lärt oss är det att arbetet för jämställdhet, inte går att skilja från arbetet för en globalt hållbar utveckling och fattigdomsminskning. Vi ser att frågor som rör klimat, konflikt, utbildning, hälsa och ekonomisk tillväxt alla är tätt sammankopplade med vår ambition om att skapa en jämställd värld.
Post 2015-agendan och de nya hållbarhetsmålen ger Sverige därför en möjlighet att forma den globala utvecklingen och skapa bättre förutsättningar för kvinnor och flickor, män och pojkar att leva under samma villkor och med samma förutsättningar och möjligheter att bestämma över sina egna liv och kroppar.

Vi firar idag den internationella kvinnodagen. Men jämställdhet är inte bara en fråga om kvinnor och flickor, utan även om män och pojkar, som även de i är offer för ojämställdheten i världen. Jag är glad att Stefan Löfven och alla manliga kolleger i den svenska regeringen nu skrivit under FN:s He for She-kampanj., Det jämställdhetsfrämjande arbetet måste involvera både män och kvinnor och riktas till alla grupper av människor med syftet att förändra samhällsstrukturer och institutioner. Utan mäns och pojkars engagemang och delaktighet kan vi aldrig nå ett jämställt samhälle. Och män är också offer. Jag sänder mina tankar till alla de unga pojkar som tvingas in i stridande arméer och miliser världen över, och som inte bara riskerar att dö, utan om de överlever riskerar att bli traumatiserade och kanske brutaliserade för resten av livet.

Vi har en gemensam uppgift, och vi har alla något att vinna på den. Nu fortsätter vi det arbetet.