Helen Hellmark Knutsson har entledigats, Minister för högre utbildning och forskning

-

Innehållet publicerades under perioden

-

Genus och jämställdhet i forskningsfinansiering och - beredning

Publicerad · Uppdaterad

Seminariet Fördelning eller förfördelning?, Stockholm 23 april 2015
Jag vill börja med att tacka för inbjudan att komma hit och tala om jämställdhet i forskningspolitiken. Regeringen är en feministisk regering, och jämställdhet står högt på agendan inom alla områden. Så även forskningen.

Jag vill börja med att tacka för inbjudan att komma hit och tala om jämställdhet i forskningspolitiken. Regeringen är en feministisk regering, och jämställdhet står högt på agendan inom alla områden. Så även forskningen.

Vi vet att forskningen inte är jämställd i dag. Vi vet också att ojämställdhet ofta cementeras tidigt i livet. I höstas spred sig i sociala medier en historia om Amanda, 7 år gammal. När hon och henne mamma hade sagostund hade de läst om en man som uppfann saker. Amanda tyckte att det verkade vara ett spännande jobb, och hon sa till sin mamma att det var synd att bara killar kunde ha ett sådant jobb. Professor var det ju bara killar som kunde bli, trodde Amanda.

Redan som sjuåring tror alltså en flicka att hon inte kan bli professor på grund av sitt kön. Det är riktigt sorgligt.

Just fallet med Amanda knyter an till vilka det är som syns i samband med forskning. Vilka är det som får spridning på sina forskningsresultat? Vilka är det som syns i media som experter på olika frågor? Vilka är det som framställs som smarta och innovativa i populärkulturen? Vad är bilden av en forskare? Är det en äldre man i vit rock? Här finns det utmaningar att jobba med för att se till att det som syns utåt också speglar verkligheten. Men självklart finns det utmaningar också på ett djupare plan. Även om vi är på rätt väg ser verkligheten inte heller ut som vi önskar att den skulle göra.

Ni som sitter här är väl medvetna om hur statistiken ser ut. Andelen kvinnor bland professorer har de senaste tio åren ökat med en knapp procentenhet per år, från 16 till 25 procent. UKÄ:s allra senaste siffror visar dock att ökningen av andelen kvinnor de senaste åren skett i långsammare takt än innan, med 0,4 respektive 0,6 procentenheter.

Det står klart att vi har ett problem. Det går helt enkelt för långsamt. Om Sverige ska vara en framstående forskningsnation krävs en mer jämställd akademi, där såväl kvinnors som mäns kompetens tas till vara. Allt annat är ett stort slöseri.


Men ojämställdheten börjar som sagt tidigare än i forskarkarriären. Vi behöver se till att kvinnor och män kan göra fria studieval, som inte styrs av normer. Det arbetet behöver börja tidigt, och har att göra med att vi ska ha en likvärdig skola för alla elever.

Det behöver också ske ett aktivt arbete från lärosätenas sida för att få kvinnor och män att välja friare. Samhällets behov av att tillvarata den bästa kompetensen motverkas när könsbundna föreställningar styr studieval och utbildning. Men det är självklart också en fråga om att varje människa ska känna sig fri att göra olika val, och kunna följa den väg i livet som ter sig mest spännande och intressant.

Jag och regeringen har aviserat att breddad rekrytering är tillbaka på den politiska dagordningen. Det handlar till exempel om social bakgrund, men också om bland annat kön. Olika utbildningar har olika utmaningar. Jag är övertygad om att fler kvinnor kan känna att teknik är intressant för dem, liksom att fler män kan känna att sjuksköterskeutbildningen är ett yrke de vill satsa på.
Det här är komplexa och svåra frågor, men för en feministisk regering som vår måste ambitionerna för jämställdheten ligga högt.
Lärosätena har ett stort ansvar för att arbeta aktivt med jämställdhet, det är också reglerat i högskolelagen. Men självfallet är det här en fråga som regeringen kommer att följa. Vi kommer bland annat att föra en dialog med lärosätena om hur jämställdhetsintegrering vid universitet och högskolor ska utformas.

I den svenska högskolan ska kvinnor och män kunna verka på lika villkor och med samma möjligheter till akademisk karriär. Det är en prioriterad fråga för regeringen. Statsministern nämnde redan i regeringsförklaringen att andelen kvinnliga professorer ska öka.

En annan fråga handlar om fördelning av forskningsanslag, som statsministern också nämnde i regeringsförklaringen. Rapporten Hans Excellens är ju välbekant för er som är här i dag. Det är ytterligare ett exempel på hur ojämställdhet påverkar olika aspekter av forskningen. Regeringen vill säkerställa genuskompetens vid bedömning av forskningsansökningar till forskningsråden och Vinnova. Och vi vill se till att forskningsmedel fördelas jämställt. Här har både lärosäten och råd ett stort ansvar.
Vi kommer därför att ha en fortsatt dialog med universitet och högskolor, råden och Vinnova hur jämställdheten i forskningen ska stärkas.

Jag har sett att Vetenskapsrådet nyligen släppte en rapport där de bland annat analyserar hur de arbetat med jämställdhet i beredningen av forskningsansökningar. Resultatet visar att det utförs gediget arbete på området, men också att det finns ytterligare förbättringspotential. Det är bra. Vi behöver identifiera vad vi gör bra, och sprida goda exempel, och fundera på vad som ytterligare kan förbättras.

Jag vill också nämna jämställdhet och genus i relation till vilken status olika forskningsområden har. Nyligen läste jag en intressant artikel som hänvisade till forskning om föreställningar om olika ämnen. Inom vissa områden, till exempel fysik eller filosofi, har forskarna själva en uppfattning om att det krävs en medfödd briljans för att bli framstående. Där doktorerar få kvinnor. Inom områden där forskarna själva menar att det är hårt arbete som lönar sig är fler av dem som doktorerar kvinnor. En rapport från Vetenskapsrådet om karriärvägar visar också på en strukturell skillnad mellan könen: Kvinnor undervisar i större utsträckning medan männen forskar i högre grad.

Och kvinnor har fortfarande en långsammare karriärutveckling än män.

Allt detta visar verkligen hur viktigt det är att lyckas med jämställdheten i alla led. Allt från att en forskarkarriär känns som en möjlig och attraktiv väg för fler, till att anslagen och uppmärksamheten tillfaller dem som faktiskt presterar bäst.

Frågeställningen som jag var ombedd att tala kring i dag var vilken betydelse jämställdhet och genus har för forskningspolitiken. Jag hoppas att det vid det här laget står klart att regeringen anser att det har en stor roll, och att ojämställdheten är något som vi med kraft behöver motverka.

Gällande hur det ska ske i forskningspolitiken finns flera vägar. Ett intressant område att titta närmare på är karriärvägarna i högskolan, vilket är en del i pusslet. Vi tror att det skulle behövs ett helhetsgrepp kring karriärvägarna, där stärkt jämställdhet på olika nivåer självklart ingår som en viktig del.

Till nästa års omfattande forskningsproposition återkommer vi också om hur andelen kvinnliga professorer ska öka och hur forskningsanslagen ska fördelas jämställt.

Nu i vår har jag också aviserat en nationell expertgrupp för ökad jämställdhet i högskolan. Gruppen ska under det kommande året lämna förslag kring hur jämställdheten i högskolan kan stärkas. Vi kommer under våren att återkomma med vilka som ingår i gruppen. Min förhoppning är att gruppen, som ska bestå av personer med olika erfarenheter och utgångspunkter, ska kunna ge inspel om och förslag på hur vi kan arbeta med olika jämställdhetsåtgärder i högre utbildning och forskning.

Som jag nämnde tidigare så finns det flera skäl till varför jämställdhet är viktigt. Att individer känner att de kan göra fria val, och varken möts av strukturella hinder eller hindrande attityder, är oerhört viktigt. Men det är också en fråga om ta till vara all den kompetens och alla de idéer som finns.


Det finns flera aspekter vi måste arbeta på för att komma till rätta med de utmaningar som finns gällande jämställdhet. Fallet med Amanda, sjuåringen som trodde att tjejer inte kunde bli professorer, blev till slut en solskenshistoria. Amandas mamma la ut sin dotters reflektion på Facebook, och Amanda började få brev från kvinnor som forskar. Amanda berättade senare i en intervju att en av kvinnorna jobbade med rymden, och en annan med historia. Och hon var väldigt glad över att få veta att tjejer kunde bli professorer.

Vi behöver förbättra jämställdheten på alla nivåer. Det är först då barn som Amanda – och många fler än så – kommer att se en framtid som professor som en självklar möjlighet. Vi har alla ett ansvar för att jobba för att det ska hända, och högskole- och forskningsminister i en feministisk regering lovar jag att ta mitt ansvar.

Tack!