Innehållet publicerades under perioden

-

Anförande av Magdalena Andersson på jämställdhetsdagarna i Örebro

Publicerad

Örebro, 31 januari 2017.

Det talade ordet gäller.

Tack för möjligheten att komma hit! Och stort tack till alla er som är med och ordnar jämställhetsdagarna! Fast egentligen så önskar vi väl alla att de inte skulle behövas. Tyvärr är det inte så.

Jag kan ta mig själv som exempel. För några år sen står jag i ett shoppingcenter med familjen när makens telefon ringer. Det är en nära släkting som just fått sitt andra barn.

- Vad blev det, är min spontana fråga.

- En flicka, är svaret.

- Hurra! Hojtar jag

Men sen kan jag inte låta bli att tänka, varför då? Varför är min första fråga om det blev en flicka eller en pojke. Varför är det just det jag vill veta? Snarare än: gick förlossningen bra? Mår mamman bra? Mår barnet bra och har tio fingrar och tio tår?

Och varför vill jag så himla gärna att det ska vara just en flicka? Det är ändå Sverige på 2000 talet. Och jag är en uttalad feminist. Och får väl ändå anses som en hyfsat medveten feminist.

Det säger något om hur djupt könsnormerna sitter. Men det säger oss något annat. Från dagen vi föds definieras vi utifrån vårt kön. Och begränsas därmed i hur vi utvecklas. Begränsas av mina förväntningar på hur flickor och pojkar ska vara. Och förväntningar från mamma och pappa, tanten på BVC, förskolläraren. Och förebilderna i sagorna, filmerna och spelen. Och det gäller både flickor och pojkar.

Jag tänker ibland på hur vi skulle utvecklas om vi inte begränsades på det sättet. Jag tänker att vi skulle se en del andra kombinationer av egenskaper. Att vi kanske skulle vara mer spännande.

Men det är inte det som är poängen. Poängen är att uppgiften att skapa ett jämställt samhälle är stor. Jättestor. Och det räcker att börja hos oss själva för att se att det finns mycket kvar att göra.

Och just därför är det så viktigt att den här regeringen är en feministisk regering. Vi är världens första och världens enda uttalat feministiska regering. Och vi är det för att vi vet att ska vi skapa jämställdhet, ja då måste jämställdhetsperspektivet finnas med i alla beslut vi fattar, i alla underlag vi tar fram i alla analyser vi gör och det ska genomsyra varje centimeter i Rosenbad, i Finansdepartementet, ja överallt i hela Regeringskansliet.

Ibland när jag är utomlands på möten kommer gamla bekanta fram och undrar hur jag blev finansminister. De har i internationella sammanhang mest hört mig prata om jämställdhet. De ser inte kopplingen mellan finanspolitik och jämställdhetspolitik. Men den är ju helt självklar.

År 2015 släppte konsultfirman McKinsey en rapport av som visar att världen hade kunnat växa den globala ekonomin med 26 procent om kvinnor och män var jämställda. 26 procent. Det är otrolig mycket. Tänk så många fler barn som hade kunnat få tillgång till skola. Fler barn som hade kunnat uppfylla sina drömmar om att bli läkare eller snickare. Det säger något om vilken potential vi slänger bort varje dag.

Men, fler och fler börjar inse det här. Det är nämligen inte bara ränta, valuta och skatt som diskuteras på ekonomiska toppmöten längre. Utan allt oftare förskola och föräldraförsäkring. Christine Lagarde, som är chef på internationella valutafonden, brukar säga att: "women's empowerment is not just a fundamentally moral cause, it is also an absolute economic no-brainer." Just så. Jämställdhet är inte bara det som är rätt och riktigt. Det är ekonomiskt smart också.

För det är klart. Om vi tror att intelligens, kreativitet och ledaregenskaper är jämt fördelade mellan män och kvinnor. Vilket framstår som rimligt. Ja då är det massa intelligens, kreativitet och ledaregenskaper som vi inte använder oss av på grund av bristande jämställdhet. Vilket resursslöseri!

Sverige är en stormakt i jämställdhetsfrågor. Enligt World Economic Forum är Sverige det fjärde mest jämställda landet i världen[1].

Det som märker ut oss är det höga arbetskraftsdeltagande bland kvinnor. Det är orsaken till vi internationellt sett ligger så väl till vad gäller arbetskraftdeltagande.

Förra året så hade Sverige det högsta arbetskraftsdeltagande som någonsin har uppmätts i ett EU-land. När jag träffar finansministrar från hela världen som undrar hur de kan öka kvinnors deltagande på arbetsmarknaden så brukar jag ta upp tre huvudsakliga områden:
- särbeskattningen,
- generella välfärdstjänster som barnomsorg – men även äldreomsorgen,
- och föräldraförsäkringen.

Dessa viktiga reformer är centrala delar av den svenska modellen och en stor del av förklaringen till att vi kommit långt. Och det är reformer som inte har kommit till av sig självt. Det har vi tidigare generationers kvinnor att tacka för. Kvinnor som argumenterat, demonstrerat och kämpat för varje litet framsteg. Och jag vet att det bästa sättet att hedra dem är att fortsätta. Att varje dag fortsätta för att göra det vi kan för att Sverige och världen ska bli lite mer jämställt. För de generationer av kvinnor som kämpat före oss – och för alla våra döttrar!

Och det finns mycket kvar att kämpa för. Statistik från Brottsförebyggande rådet visar att så många som var tredje kvinna idag upplever otrygghet i vardagen. Detta ska jämföras med att var tionde man upplever samma sak. Och i vår egen riksdag vill Sverigedemokraterna begränsa kvinnors rätt att bestämma över sin egen kropp genom att inskränka aborträtten.

Trots att det är 2017 så tar mammor ut ca tre av fyra föräldrapenningdagar. Vi ser att sysselsättningsgraden för kvinnor som invandrat till Sverige är nästan 10 procentenheter lägre än för invandrade män. Och hela 20 procentenheter lägre än för hela den inrikes födda befolkningen. Det här är ett jättestort problem. Vi kan aldrig låta en grupp så systematiskt hamna på efterkälken. Som kvinnorörelsen vetat i alla tider – med egen inkomst kommer friheten att bestämma själv över sitt liv.

Men även på andra sätt ser vi en könssegrerad arbetsmarknad och ekonomiska klyftor. Idag är kostnaden för att födas till kvinna 3 miljoner. En genomsnittlig kvinna tjänar under sitt liv ca 3 miljoner kronor mindre än en genomsnittlig man. När jag berättade det här för en tonårstjej sa hon frankt – hur kan en snopp vara värd 3 miljoner?

Så vad gör vi då – är ju frågan?

Det som jag har ansvar för, budgetarbetet och den ekonomiska politiken är centrala pusselbitar. Jag som socialdemokratisk finansminister har därför infört jämställdhetsbudgetering i statens budget. Det gör att vi tidigt väger in jämställdhet i arbetet med budgetreformer

Med hjälp av jämställdhetsanalyser ska vägval, prioriteringar och resurstilldelning återspegla regeringens ambitioner för jämställdhet. Jag tror att en avgörande framgångsfaktor är att få med jämställdhetsperspektivet från början. Om processerna hinner gå för långt innan vi reflekterar kring jämställdhetsaspekten så blir analyserna hafsverk som inte fungerar som beslutsunderlag.

Så det vi har gjort är att respektive statsråd som vill genomföra reformer på sina områden, samtidigt gör en jämställdhetsanalys. Utan jämställdhetsanalys passerar förslaget inte ens första gallringen på Finansdepartementet. Det är det man brukar kalla för ett tydligt incitamentsystem. Det är sånt som sätter fart på statsråden. Och när jag berättar om det för mina utländska kollegor brukar de tappa hakan. Här är vi helt enkelt världsledande.

För att alla reformer ska analyseras med samma metod har vi tagit fram ett analysverktyg inom Regeringskansliet. Det består av fem steg:

  1. Det första är att ta reda på om jämställdhet är relevant för förslaget.
  2. Därefter ska en analys göras på vilket sätt jämställdhet är relevant.
  3. Könsuppdelad statistik och analys av situationen för kvinnor och män tas sedan fram.
  4. En analys görs därefter av förslagets betydelse för jämställdheten, där även negativa konsekvenser naturligtvis ska redovisas.
  5. Och slutligen ska även alternativa lösningar som bättre främjar jämställdhet undersökas.

Och arbetet med jämställdhetsbudgetering har gett resultat. Regeringens politik har bidragit till att minska skillnaderna mellan kvinnors och mäns disponibelinkomst. Några viktiga reformer har varit skattesänkningen för pensionärer med låg pension och höjt bostadstillägg, höjt underhållsstödet för ensamstående föräldrar och höjd garantinivå i sjuk- och aktivitetsersättningen. Samtidigt har skatten höjts för höginkomsttagare. Vilka oftare än män än kvinnor.

Men viktigast av allt är de 10 välfärdsmiljarderna. Med bra barn- och äldreomsorg kan fler, i synnerhet kvinnor, fortsätta att arbeta heltid. Och mer resurser till välfärden betyder bättre arbetsvillkor för alla kvinnor som jobbar i våra välfärdsverksamheter.

Och att fortsätta kampen för jämställdhet känns viktigare just nu än kanske någonsin tidigare i mitt vuxna liv. Jag gissar att ni liksom jag såg bilden från förra veckan, bilden när Donald Trump signerade en exekutiv order som begränsar möjligheten till abort. Runt omkring honom stod inte en, inte två, inte tre, utan nio män och tittade på. Där satt han, en av världen mäktigaste män, påhejad av nio andra män, och begränsade kvinnors möjligheter att bestämma över sin egen kropp. Och det var för övrigt samma vecka som det ryska parlamentet röstade igenom en ny lag som ska göra det lagligt att slå sin fru.

Eller titta på Asien. Enligt Unicef finns det 117 miljoner färre kvinnor där än vad demografiska trender visar att det borde vara. Sämre tillgång till vaccinationer, mat eller sjukvård – eller att flickfoster aborteras. 117 miljoner kvinnor som skulle funnits - finns inte. För att de är kvinnor.

Därför är det internationella arbetet så otroligt viktigt. Därför är den feministiska utrikespolitiken så viktig. Och därför är jag så stolt över att FN:s säkerhetsråd just nu leds av en rejäl feminist från Värmland. Nämligen Margot Wallström.

Vi lever i en dramatisk tid. Den politiska kartan ritas om mitt framför ögonen på oss. Högerextrema krafter vinner mark i land efter land. Vart det tar vägen är det ingen som vet. Men jag vet en sak. Det är inte bra för jämställdheten. För de högerextrema rörelserna har en helt annan dagordning. Det är gammaldags familjepolitik, begränsad aborträtt och längtan efter den starke, manlige ledare. Och därför är det så viktigt att vi begränsar deras inflytande på alla sätt. Ingen politisk rörelse som står för jämställdhet kan rimligen vilja ge inflytande till eller öppna upp den politiska arenan för såna krafter.

Jag läste läxor med dottern i förra veckan. Det handlade om mellankrigstiden. Det kändes otäckt aktuellt. Men, det Sveriges lyckades med då – det var att hålla undan de mörka krafterna. Varken fascismen eller nazismen fick någonsin riktigt fotfäste i Sverige.

Därför måste vi göra allt vi kan för att Sverige återigen ska vara ett land som lyckas hålla emot. Ett land som inte vill backa utan som vill gå framåt, med fortsatt öppenhet och tolerans, ett land för män och kvinnor, sida vid sida. Som jämlikar.

Tack för att ni lyssnade.

[1] 1. Island, 2. Finland, 3. Norge, 4. Sverige