Tal av Isabella Lövin vid CSO Forum 2018

Stockholm, 16 februari. Det talade ordet gäller.

Glad att vara tillbaka och träffa er alla!

Vill börja med att tacka för ett fortsatt mycket gott samarbete under det gångna året. Era nätverk, kunskaper och erfarenheter har varit ovärderliga för att få genomslag för vår politik internationellt och för att stärka genomförandet av utvecklingssamarbetet i fält.

När vi som regering och utlandsmyndigheter samarbetar med er i civilsamhället – både svenska, internationella och lokala - blir det svenska utvecklingssamarbetet bättre.

Givet hur läget i världen har utvecklats de senaste åren vill jag hävda att vårt samarbete är ännu viktigare nu än någonsin.

Det är tolv år kvar tills vi gemensamt – världen – ska ha uppnått Agenda 2030. Tolv år. Det är kort tid.

Vi – Sverige – spelar roll i världen. Det kan låta högtravande, med det är sant! Vår röst är oerhört viktig när kvinnor och flickors rättigheter utmanas, det demokratiska utrymmet krymper för varje år och klimatförändringarna påverkar fattiga samhällen att drivas in i än mer långtgående kriser och konflikter.

Det är skrämmande och oroväckande att vi behöver stå upp för mänskliga rättigheter, demokrati, rättsstatens principer och jämställdhet i EU. Ibland hamnar vi i situationer där vi måste försvara det som för Sverige är självklarheter. Biståndets relevans och effekt ifrågasätts i många länder. Vi ser fler länder idag som ogenerat vill använda biståndsmedel för att täcka kostnader till till exempel säkerhets- och militära insatser med biståndsmedel.

Förhandlingar för att värna biståndets integritet i OECD:s biståndskommitté DAC var under hösten hårda och de kommer fortsätta att vara det.

Biståndet utmanas och mäktiga krafter gör allt för att undergräva allt det viktiga ni och vi gör.

Just därför gör det mig ännu mer bedrövad och förbannad att behöva säga detta:

Sexuella trakasserier är fullständigt oacceptabla och måste alltid bemötas med största allvar. Såväl FN som civilsamhällesorganisationer måste omedelbart ta itu med de problem som uppenbarligen finns.

Vi måste få till en kulturförändring genom hela FN-systemet, bland dess medlemsländer och bland civilsamhällesorganisationer. Det får inte finnas några tvivel om att skyldiga hålls ansvariga och att drabbade får stöd och skydd. Detsamma gäller såklart i vår egen verksamhet.

Med det sagt. Sveriges röst är viktig! Och vi gör skillnad!

Vi har 2018 den största biståndsbudgeten någonsin, hela 49 miljarder. Regeringen satsar därför extra mycket på att stärka arbetet med mänskliga rättigheter, demokrati och rättsstatens principer, för jämställdhet, och för klimatet, miljön och för haven.

För att stå upp mot den negativa utvecklingen och nå resultat måste vi värna och vidareutveckla våra verktygslådor och de plattformar vi använder för att driva prioriterade frågor.

I det läge som världen befinner sig i behövs mer internationellt samarbete – inte mindre. Vi behöver alla hjälpas åt för att motverka protektionism och kortsiktiga beslut.

För att få genomslag för våra värderingar måste vi också se påverkansarbetet utifrån ett helhetsperspektiv, där FN, EU, OECD-DAC och bilaterala samarbeten ingår.

I detta kommer det gemensamma åtagandena in.

De gemensamma åtagandena:

Arbetet med de gemensamma åtagandena inleddes redan under förra mandatperioden då grunden lades för den överenskommelse som nu finns. Det finns ett brett ägarskap för och samsyn om behovet av en nära dialog och samverkan mellan regeringen och civilsamhällesorganisationer om utformningen av utvecklingssamarbetet.

Det här är en fråga som sträcker sig över partigränser.

De gemensamma åtagandena har nu funnits i tre år. Kontakterna är breda och varierade, både mer formella och enkla löpande.

Denna regering har till exempel sett det som centralt att skapa förutsättningar för civilsamhället att tydligt komma in i det strategiarbete som styr utvecklingssamarbetet. Syftet är att stärka strategiprocessen – och att skapa bättre förankring, kvalitet och deltagande i verksamheten.

Vi lyfter fram vikten av den svenska resursbasen i utvecklingssamarbetet – dels genom en ny strategi för kapacitetsutveckling och genomförandet av Agenda 2030, dels genom att tydliggöra Sidas uppdrag och betona vikten av att nyttja hela den svenska resursbasen i genomförandet av utvecklingssamarbetet.

Vi ser betydande mervärden både som tjänsteutövare, opinionsbildare och röstbärare.

Glädjande att vi ser att de gemensamma åtagandena får ett allt större genomslag i praktiken. Inför CSO-forum har ett antal ambassader inkommit med rapporter om hur genomförandet fungerar i fält och vilka erfarenheter som gjort. I vissa länder – såsom i Guatemala - har man kommit längre och etablerat plattformar för regelbundna möten. Man har gemensamma aktiviteter, fältresor och workshops.

Det rapporteras också om att civilsamhällesorganisationer deltar i framtagande av strategier och bidrar med viktig lokalkännedom och förståelse av landsbygdskontexter. I länder som Afghanistan där det är svårt att ta sig runt i landet är detta oerhört värdefullt.

Det finns förstås utrymme att stärka genomförandet av de gemensamma åtagandena på landnivå. Det handlar inte minst om att sprida de positiva erfarenheter som gjorts till er andra. Jag vet att ni kommer att diskutera detta under förmiddagen, och jag ser fram emot att ta del av rekommendationerna och höra hur vi kan stärka vår samverkan ytterligare.

Civilsamhället i multilateral kontext

Det gläder mig att ni kommer att använda eftermiddagen åt att diskutera det civila samhället i en multilateral kontext. Vi vet att dagens utmaningar är alltför komplexa för att kunna hanteras av ett enskilt land eller organisation.

Endast med ett starkt multilateralt utvecklingssystem kan vi möta dagens kriser. Vi behöver mer multilateralism och mindre inåtvänd nationalism.

Tyvärr ifrågasätts det internationella, multilaterala samarbetet alltmer, även av tidigare starka förespråkare. Det oroar mig. Vissa talar t.o.m. om det multilaterala systemets kris.

Som jag sa inledningsvis:

För att vända den negativa utvecklingen i världen måste vi arbeta gemensamt med Agenda 2030. Det är vårt ljus i mörkret. Det är hoppet. Världen lyckades faktiskt enas om en holistisk utvecklingsagenda för tre år sedan.

Agenda 2030 ställer också nya krav på de multilaterala utvecklingsaktörerna. FN:s nye generalsekreterare António Guterres står för en stark reformkraft för att modernisera FN så att utveckling, säkerhet och gott ledarskap samverkar. Jag menar att det är nödvändigt.

Sverige arbetar aktivt för att påverka de multilaterala organisationerna utifrån de prioriteringar vi har för biståndet. Till exempel:

I Världsbankens styrelse har man på svenskt initiativ enats om en målsättning att fasa ut stöd som bidrar till ökade utsläpp av växthusgaser. Vi har redan sett resultat i att bankens projekt blir klimatvänligare.

I UNFPA, UN Women och UNAIDS har vi verkat för att skapa nya allianser och bryta polariseringen i arbetet för SRHR i takt med att utmaningarna ökat. Vi var med om att initiera den globala rörelsen #SheDecides och arrangerade Bryssel-konferensen i mars 2017 med brett deltagande från civila samhället.

För att minska klyftan mellan humanitära behov och resurser var vi aktiva i skapandet av "Grand Bargain". Initiativet är nyskapande och innehåller åtaganden från såväl givare som FN, den internationella rödakorsrörelsen, Världsbanken och organisationer i det civila samhället.

Avslutande ord

Samarbetet med er, det svenska civilsamhället, har lett till resultat långt över vad regeringen skulle uppnått på egen hand.

Därför hoppas jag att vi tillsammans genom våra olika roller, mervärden och perspektiv kan bygga vidare på vår redan mycket goda samverkan och dialog.

För att vara fortsatt relevanta måste vi hela tiden vidareutveckla våra samarbeten, plattformar och arbetssätt. Med beslutsamhet och snabbt fotarbete vet jag att vi gemensamma ansträngningar blir en global aktör att räkna med i genomförandet av Agenda 2030 och klimatavtalet från Paris, och därmed göra skillnad för människor som lever i fattigdom och förtryck.