Innehållet publicerades under perioden

-

Anförande av Morgan Johansson på Brottsförebyggande rådets konferens Råd för framtiden

Publicerad

Örebro den 20 april 2018.

Det talade ordet gäller.

Mina damer och herrar,

Tack för möjligheten att vara här, på den här konferensen som väl återigen slår deltagarrekord! Ni är alltså nästan 600 på plats, och det är väl ett bra tecken på att det brottsförebyggande arbetet nu fått ny energi och prioriteras allt högre!

Det har alltså inte gått mer än ett år sedan vi träffades i Malmö, och så mycket har hunnit hända. Då presenterade vi det nya nationella brottsförebyggande programmet, det första på 20 år, Tillsammans mot Brott, för att förnya arbetet, ge ny energi, öka det nationella stödet och visa vilken prioritet vi ger åt det förebyggande arbetet.

Nu har vi alla länsstyrelsesamordnarna på plats, och deras arbete är enormt viktigt för att föra samman de viktigaste aktörerna och se till att arbetet bedrivs på ett kunskapsbaserat sätt.

Våra övergripande mål är alltid att minska brottsligheten och öka tryggheten. För att åstadkomma det så behövs ett starkt lokalt brottsförebyggande arbete. Och ett sådant arbete bygger alltid på två huvudaktörer: polisen och kommunen. Det är grundpelarna i allt brottsförebyggande arbete, och båda två måste vara starka.

Polisen har haft ett par ganska besvärliga år. Under 2,5 år så genomfördes den stora omorganiseringen, den största organisationsförändringen i svensk polis sedan förstatligandet 1965.

Den är vi nu igenom, och jag vågar påstå att vi nu får en mer slagkraftig, flexibel och modern polisorganisation än tidigare. Tidigare hade vi 21 myndigheter. Nu har vi en. Tidigare hade vi olika rutiner, olika administrativa system, olika sätt att mäta och följa upp. Nu ensar vi upp det. Tidigare var det mycket svårt att dra samman resurser på ett ställe, och kraftsamla till exempel mot gängkriminalitet. Nu kan vi det. I den tidigare organisationen så var rikspolischefen egentligen bara chef till namnet, på pappret. Nu kan han och övriga ledningen styra på riktigt.

Och nu ser vi också hur polisen levererar. Före och under omorganiseringen så hade vi 7 år i rad av fallande polisresultat. Men förra året så var det första gången sedan 2009 som polisen ökade antalet redovisade utredningar till åklagarna. Och det märks: nu har vi 98 procents beläggning på häktena, och vi får bygga ut antalet häktesplatser i år med 250 för att klara behovet. Och domstolarna vittnar nu också om att polisen levererar mer ärenden.

Vi ser det till exempel i hur man jobbar i Malmö mot den organiserade brottsligheten, hur skjutningarna gått ner i Göteborg, hur Maxinsatsen i Stockholm mot de grovt kriminella ger resultat.

Så: polisen utreder nu fler brott, och fångar helt enkelt fler bovar!

Och polisen kommer att få ännu bättre förutsättningar framöver. I år startade den stora ekonomiska satsningen på polisen, den största på 20 år. Och från och med i år så ökar antalet poliser igen, bland annat till följd av att vi fördubblat antalet som utbildas till polis – från 600-700 per år, till 1 300. Förra veckan gick 461 polisstudenter ut på sin aspiranttjänstgöring, om ett halvår kommer över 600 till. Och nästa år alltså 1 300, den största kullen på nästan 10 år. Och vi fullföljer utbildningssatsningen med nya polisutbildningsorter i Malmö och Västsverige.

Och det är bara poliserna. Men vi ökar ju också antalet civilanställda. De ska också bli fler. Det kan vara it-tekniker, ekonomer, administrativ personal. För så är det ju med modernt polisarbete – det utförs ofta av slagkraftiga team med både polisiär och civil kompetens. Till 2024 ska polisen växa med 10 000 anställda, det är en ökning med 30 procent.

Jag börjar med att säga detta för att klargöra att vi är fast beslutna att göra de investeringar som behövs för att stärka svensk polis. Det är ett viktigt besked till alla er i publiken som arbetar inom polisen, men också till alla er som jobbar med brottsförebyggande frågor i kommunerna, eller som företräder civilsamhällesorganisationer eller näringslivet. Ju starkare polis, desto mer kan man arbeta också med att förebygga brott.

Och det för mig in på det jag brukar kalla för den konstruerade konflikten som ofta framkommer i den kriminalpolitiska debatten. Ska vi förebygga eller bekämpa brott?

Den politiska vänstern har ofta talat om vikten av att förebygga brott. Och då lyfter man ofta de sociala frågorna: att man för en politik som ökar jämlikheten, som bekämpar arbetslösheten, som minskar klyftorna, och man pläderar för satsningar på välfärd, skola, kultur, fritidsverksamhet och idrott.

Den politiska högern har istället lyft fram att brotten måste bekämpas med fler poliser och straffsatser.

Så har den politiska debatten gått.

Men det är ju en konstruerad konflikt, för sanningen är ju att vi måste göra båda delar. Det finns ju ingen motsättning. Tvärtom.

För vi vet ju att om vi bara gör det ena, så kommer vi inte att lyckas.

Om vi bara satsar på att bekämpa brotten, höjer straffen, och låser in de kriminella – men inte går på grundorsakerna till kriminaliteten – då kommer vi inte att kunna strypa nyrekryteringen till gängen. Då kommer det att ständigt skolas in nya generationer av ungdomar in i gängen. Då blir det ett evighetsarbete, där man får knuffa stenen upp för branten om och om igen.

Men om vi å andra sidan bara försöker jobba förebyggande – med tidiga insatser mot barn och unga, med starkare socialtjänst, med bättre fritidsaktiviteter – men inte griper de mest brottsaktiva individerna, då kommer vi heller inte att lyckas. För då kommer dessa individer bara att vara kvar i miljön och störa ut allt förebyggande arbete, och dessutom vara förebilder för dem som rekryteras till gängen.

Så du måste göra båda saker.

Och det vet de som jobbar på fältet. När man pratar med poliser i de utsatta områdena så säger de ofta tre saker:

  • Vi behöver bli fler.
  • Vi behöver bättre verktyg – det kan vara högre straffsatser, det kan vara kameraövervakning, det kan vara avlyssningsmöjligheter.
  • Men, säger de också: tänk på att det handlar inte bara om oss. Om till exempel gängkriminalitet i utsatta områden ska motverkas, då måste skolan fungera, fritidsverksamheten måste fungera, det måste finnas en bra idrottsverksamhet, och det måste finnas en stark socialtjänst att samverka med. Och det måste finnas arbetstillfällen för ungdomarna, så de har något annat att se fram emot än ett liv i kriminalitet.

Man är väldigt medveten om att det är en helhet. Att allt hänger ihop. Ska vi minska brottsligheten och öka tryggheten så måste vi ha en stark välfärdspolitik, samtidigt som vi jagar och burar in bovarna.

Det är bara kombinationen av en generell välfärdspolitik och ett starkt rättsväsende som kan göra skillnad på riktigt. Därför säger vi alltid att vi ska bekämpa brotten och vi ska bekämpa brottens orsaker.

Nu har jag pratat en del om social brottsprevention, och då speciellt om gängkriminalitet i de utsatta områdena. Men vi vet ju alla att brottsförebyggande arbete är mycket större än så. Och det beror ju på att brottsligheten ser olika ut.

I vissa kommuner så är det skjutningar och öppen narkotikaförsäljning som är de stora problemen. I andra kommuner så kan det vara inbrottsräder som utförs av internationella stöldligor, eller buskörningar och andra trafikbrott, eller dieselstölder och stölder av båtmotorer eller jordbruksmaskiner som folk oroar sig för. På andra håll så kan det vara ungdomsfylleri i samband med skolavslutningarna som upplevs som ett stort problem.

Problembilden kan se helt olika ut, men det gemensamma för alla brott är att det alltid finns minst en förebyggande metod för att komma till rätta med det.

Det kan vara social prevention: till exempel att förhindra att barn växer upp i kriminella familjer, att satsa på sommarjobb för ungdomar som står långt från arbetsmarknaden, att se till att det finns en bra fritidsverksamhet för barn och unga. Att vi nu har den lägsta ungdomsarbetslösheten på 15 år gör naturligtvis det arbetet lättare.

Vi klarar nu 90-dagarsgarantin, det vill säga alla arbetslösa ungdomar får numera inom 90 dagar ett erbjudande om antingen jobb, praktik eller utbildning. Det är enormt viktigt för ungdomars möjlighet att försörja sig – men det är också en av de absolut viktigaste brottsförebyggande åtgärderna man kan tänka sig.

En särskild form av kriminalitet är ju den som är knuten till våldsbejakande extremism. Och då talar vi om alla tre miljöerna – den islamistiska, den högerextrema och den vänsterextrema. Det har ju kommunerna och polisen jobbat med under ett antal år, men nu tar vi ytterligare steg framåt. Från 1 januari finns det ett nationellt center mot våldsbejakande extremism på Brottsförebyggande Rådet, och det byggs ut successivt.

Det handlar om kunskap och forskningsutveckling, men det handlar också om konkret stöd och vägledning till kommuner där de här problemen finns. Vi vet alla vad som hände den 7 april på Drottninggatan i Stockholm förra året, och vi måste göra allt vi kan för att det inte ska hända igen.

Där har vi vidtagit straffrättsliga åtgärder mot terrorresorna, mot terrorfinansiering och mot terroristutbildning, och vi kommer att göra mer i den delen. Men vi måste också vidta mer konkreta förebyggande åtgärder mot de extrema miljöerna.

Och det kan ju också vara situationell prevention, det vill säga att försvåra brott. Det kan vara att sätta upp övervakningskameror på brottsutsatta platser – det har vi ju satsat stor på på senare år. Nu sitter det uppe fler övervakningskameror än någonsin tidigare – till exempel Husby, Rinkeby, Tensta, Hjällbo, Bergsjön, Rosengård, Sevedsplan. I går gick vi till riksdagen med ett lagförslag som ytterligare ökar möjligheten att sätta upp kameror. Det stör ut öppen narkotikaförsäljning, och ökar möjligheten att klara upp brott.

Och snart har vi kroppsburna kameror på alla polisuniformer för poliser i yttre tjänst. Det ökar också uppklarningsmöjligheterna, och avskräcker samtidigt den som tänker ge sig på en polis.

När det gäller internationella stöldligor så kan det till exempel handla om att förhindra utförsel av stöldgods från Sverige, där vi också arbetar med åtgärder.

Men det kan också vara informationskampanjer mot allmänheten när det gäller vikten av larm och lås, och grannsamverkan för att hålla koll på varandras hus, DNA-märkning av ens prylar. Eller att jobba med belysning på platser där människor känner sig otrygga, eller varför inte ta in brottsförebyggande aspekter redan från början – när man planerar ett nytt bostadsområde, eller en skola? Det är också exempel på situationell brottsprevention, och här finns det mycket att göra.

Det gemensamma är att allt måste utgå ifrån en lokal problembild, och det bygger ju också den nya polisorganisationen på. Ja, det är nu en enda myndighet. Men det innebär inte att man ska tappa det lokala perspektivet, tvärtom. Det är därför vi jobbat med samverkansavtal och medborgarlöften, som numera finns i nästan alla kommuner.

Det fanns ju en risk för att polisens omorganisation skulle leda till att man tappade det lokala samarbetet, men min allmänna bild är ändå den att de farhågorna inte slagit in. Tvärtom vittnar många kommunföreträdare om att man nu har bättre kontakt med polisen än tidigare.

Jag började med att just peka ut den viktiga axeln polis-kommun i det brottsförebyggande arbetet. Och så är det, det är de bärande pelarna. Men jag har också hela tiden lyft fram vikten av att ta in två andra viktiga aktörer: civilsamhället och näringslivet.

I civilsamhället har vi till exempel idrotten, kulturen, föreningslivet, föräldraengagemang, nattvandring och många andra frivilliginsatser som kan vara enormt viktiga för att minska brottsligheten och öka tryggheten.

I näringslivet kan det handla om till exempel fastighetsägare, handelsföreningar, restauranger och krogar och enskilda butiker som kan göra mycket för att förebygga brott. Se bara på de BID-samarbeten som utvecklats på senare år.

Förebyggande arbete kan göras i alla kommuner – stora som små, stad som landsbygd, oavsett problembild, oavsett politiskt styre. Det finns massor av kunskaper på Brå, på länsstyrelserna och i övriga kommunsverige som man kan ta del av och inspireras av.

Ni har en stor och viktig uppgift. Att utsättas för brott är något av det som oroar medborgarna allra mest. Vi har en skyldighet att göra vad vi kan för att minska brottsligheten och öka tryggheten.

Och det kan vi göra, om vi samarbetar på ett bra sätt, lär av varandra, sätter av tillräckligt med resurser. Den här konferensen kan bidra till det, och jag hoppas att den varit framgångsrik!