Margot Wallströms tal vid FN:s säkerhetsråds debatt om resolution 1325 om kvinnor, fred och säkerhet

New York den 27 oktober 2017
Det talade ordet gäller.

Herr ordförande, kollegor, vänner,

Jag kommer direkt från ett besök i Herat och Kabul i Afghanistan. Där träffade jag kvinnor och flickor som befinner sig mitt i konflikten. De kämpar för att få vardagen att gå ihop och för att skydda sina familjer. De löper ständigt risk att utsättas för sexuellt våld.

När jag pratade med de här kvinnorna tänkte jag: "Vad gör agendan för kvinnor, fred och säkerhet för dem?"

Den ska göra så att de kvinnor som jag träffade, till exempel de som arbetar i säkerhetssektorn, får fler kvinnliga kollegor och slipper bli utsatta för trakasserier i sitt arbete.

Den ska göra så att de kvinnliga fredsmedlare som Sverige har utbildat kan ha verkligt inflytande och inte behöver arbeta i skuggan av dödshot.
Den ska också göra så att flickor som den 18-åriga flicka jag träffade – bortgift vid 13 års ålder och med fem barn – kan få ytterligare tio år att växa som personer, utbilda sig och förverkliga sina drömmar.

Kvinnoförtrycket är ett globalt gissel. Över hela världen ser vi att kvinnor är systematiskt underrepresenterade i beslutsprocesser, att kvinnor får mindre resurser och att kvinnor saknar grundläggande rättigheter på flera områden.

***

Herr ordförande,

Sexuellt våld, som ett vapen i krig, är ett fasansfullt uttryck för kvinnoförtryck.

Jag fick se det på nära håll när jag för några år sedan, som ni kanske minns, var FN:s generalsekreterares första särskilda representant i frågor som rör konfliktrelaterat sexuellt våld. Jag brukar säga att det var ett uppdrag som gav mig tyngre hjärta, men också hopp inför framtiden.

Jag insåg att vi gör tre misstag i den här frågan. Vi tenderar att se den som något ofrånkomligt, tabubelagt och som ett mindre allvarligt brott.

Jag hade det uppdraget 2010–2012 när resolution 1325 fyllde tio år. I dag har den funnits i 17 år. Ytterligare sju resolutioner har tillkommit. Trots det återstår fortfarande mycket arbete innan vi kan utrota dessa fruktansvärda övergrepp. Det gör mig sorgsen. Men det stärker också min beslutsamhet.

***

Herr ordförande,

För att agendan för kvinnor, fred och säkerhet ska kunna ge verkliga resultat måste vi arbeta systematiskt. Vi måste ha ett genusperspektiv på alla aspekter av fredsbyggande.

Jag vill lyfta fram tre viktiga aspekter.

För det första: data och analys. Vi kan göra mycket mer åt situationen ute i fält om vi tar fram och använder oss av könsuppdelad statistik. Det kan till exempel handla om utbildning, internflyktingar eller könsfördelningen inom polisen.

När vi väl har de här uppgifterna måste vi studera dem noggrant innan vi drar några slutsatser. Rapporteringen bör genomsyras av ett genusperspektiv, som i sin tur kan lyftas i generalsekreterarens rekommendationer och slutsatser. Kvinnoorganisationer i civilsamhället befinner sig ofta i främsta ledet och kan bidra med värdefull kunskap.
Sverige står redo att samarbeta med FN för att förbättra insamlingen och analysen av könsuppdelad statistik.

För det andra: sakkunskap. Många rapporter har lyft fram hur jämställdhetsexperter bidrar till att göra FN-insatser mer framgångsrika. Jag är orolig för att budgetnedskärningar och minskad specialisering kan leda till att vi förlorar viktig jämställdhetskompetens i FN-insatserna. Det skulle innebära att vi riskerar att förbise halva mänskligheten i vårt viktiga arbete med att skydda civila och stärka rättsstatens principer. Och vi måste alla bli bättre på att utbilda och rekommendera fler kvinnor för FN:s fredsinsatser.

För det tredje: kvinnoorganisationer och kvinnonätverk. Kvinnoorganisationer får oproportionerligt lite utvecklingsfinansiering. Det måste ändras. Inom offentlig, privat och ideell sektor finns det nätverk med kvinnliga aktörer på freds- och säkerhetsområdet. Vi bör stödja kvinnoorganisationer och kvinnonätverk där vi kan, och göra det möjligt för dem att vara fullt delaktiga på både lokal, nationell och internationell nivå.

***

Herr ordförande,

Sverige tog plats i säkerhetsrådet med två övergripande prioriteringar: konfliktförebyggande arbete och kvinnor, fred och säkerhet. Vi har hela tiden strävat efter att praktiskt driva agendan för kvinnor, fred och säkerhet. Vi har till exempel sett till att jämställdhetsrapportering inkluderats i olika insatsers mandat och att kriterier om sexuellt och könsbaserat våld lagts till i sanktionsregimer. Vi kommer att arbeta vidare med stort engagemang – inte bara i dag, utan varje dag.

Det ger mig hopp att den nya FN-ledningen lägger stor vikt vid genus i sin fredsdiplomati.

Det ger mig också hopp att läsa generalsekreterarens rapport, som understryker att kvinnors meningsfulla deltagande ökar hållbarheten och genomslagskraften i fredsprocesser, ekonomisk utveckling och social välfärd.

Just nu finns det en stor drivkraft att få in fler kvinnor i fredsprocesser. Vi bör dra nytta av det och göra kvinnors fulla åtnjutande av sina rättigheter till en kärnfråga i det internationella arbetet för fred och säkerhet. Det här är inte en kvinnofråga. Det är en fråga om fred och säkerhet. Det är en nödvändighet för att rådet ska kunna hantera de många kriser som pågår i världen. Ramverken och verktygen finns redan – nu måste vi se till att gå från ord till handling.

Vi vet vad som krävs. Politiskt utrymme. Aktiva civilsamhällesorganisationer. Ständig kapacitetsuppbyggnad.

Och det finns flera goda exempel. I Afghanistan, där det omstrukturerade Höga fredsrådet består av 13 kvinnliga och 39 manliga ledamöter, har Sverige hjälpt lokala kvinnliga ledare att stärka sin egen kapacitet att delta i medlings- och dialogprocesser.

I Somalia lyckades man med hjälp av den politiska viljan från det nationella ledarskapsforumet införa en kvot för kvinnor i parlamentet – trots att det fanns ett motstånd mot att låta kvinnor delta.

I Colombia banade kvinnoorganisationer väg för kvinnors deltagande i fredsprocessen.

***

Herr ordförande,

Verklig förändring kan bara uppnås med starkt och modigt politiskt ledarskap. Vice generalsekreterare Amina Mohammed banade väg med FN:s och Afrikanska unionens gemensamma högnivådelegation till Nigeria och Demokratiska republiken Kongo, som fokuserade på kvinnor, fred och säkerhet samt utveckling. Vi bör bygga vidare på det här goda exemplet och använda samma metod vid framtida landbesök.
Jämställdhet skapar fredligare samhällen. Eller som jag brukar säga: Fler kvinnor – mer fred. Vi i säkerhetsrådet måste visa prov på ledarskap. Inte bara i dag, utan också i de landspecifika frågorna och i alla delar av vårt arbete.

Herr ordförande,

Låt oss minnas Dag Hammarskjölds ord:

"Ingen vila som ej är allas, ingen stillhet förrän allt är fullbordat."

Tack för ordet.