Tal av Alice Bah Kuhnke vid nyinvigningen av Nationalmuseum

Stockholm, 13 oktober 2018.
Det talade ordet gäller.

Eders majestäter, Eders kungliga högheter, alla barn, kära vänner,

Fem år utan ett riktigt hem är en lång tid för ett museum, med konsten spridd över stad och land. Men nu är vi hemma. Vi äger Nationalmuseum tillsammans, det är vi som har kommit hem.

Renoveringen och tillbyggnaden av Nationalmuseum är en på alla vis omfattande investering i vårt gemensamma kulturarv. Vi har ett rikt kulturarv som utgör en enorm källa till kunskap, bildning och upplevelser. Vi har ett kulturarv som kan ge oss perspektiv på det förflutna, som i sin tur kan ge oss en grund att stå på för att förstå och ta oss ann vår samtid. Och kanske till och med säga oss något om en oviss framtid.

Vad vårt kulturarv kan ge är inte minst viktigt eftersom det är en grundläggande mänsklig drivkraft att utgå från det förflutna när vi ska förstå oss själva och det samhälle vi är en del av. Kulturarvet har formats under lång tid och det är avtryck från vår historia som avspeglas i byggnader, konstverk, föremål och sedvänjor. Det avspeglas ibland i vår syn på världen, i våra idéer och ideal, i vårt språk och levnadsmönster. Kulturarvet finns inte minst i konsten vi njuter av.

Nationalmuseums samling med 700 000 verk från Sverige och andra länder innehåller så många skatter att det är svårt att välja en favorit. Men bland alla hundratusentals berättelser om oss människor som finns i och mellan föremålen vill jag ändå lyfta Rembrandts självporträtt.

I vår tid, när teknikens under dagligen ger miljontals människor möjlighet att ur de mest omöjliga vinklar avbilda sig själv, och snabbt läggas ut till allmän beskådning, fyller Rembrandts självporträtt från år 1630 mig med förundran.

Rembrandts pose, den lätt vridna nacken, en svag kisning med smått bekymrat, ihopdragna ögonbryn, den bestämda munnen. Sannolikt en avbildning där konstnären själv tyckte att han framstod i den rätta dagern. Porträttet får mig att le. Igenkännande, för den binder med all tydlighet ihop oss idag, med en med en människa från då. Väldigt mycket har förändrats på fyra hundra år. En hel del är precis detsamma. Vilket både kan trösta, förfära, underhålla och skaka om. Vilket är just precis vad kulturarv gör. Och vilket är en av de stora uppgifter som Nationalmuseum har att förvalta.


Nationalmuseum befäster nu sin position som ett museum i världsklass och manifesterar att Sverige är ett land där konst och kultur får och ges plats. Som kultur- och demokratiminister är jag stolt över det Nationalmuseum som vi nu återinviger. Det är ett resultat av mångas gemensamma ansträngningar över flera år.

Jag önskar oss alla en festlig dag och Nationalmuseum ett varmt lycka till för hundratals år framöver. Tack!