Innehållet publicerades under perioden

-

Tal av Morgan Johansson på Samling mot våldsbejakande extremism

Center mot våldsbejakande extremisms seminarium på Stockholm Waterfront Congress Center, 27 november 2018

Det talade ordet gäller.

Tack för möjligheten att vara här!

Tack för att ni bjöd in mig! Jag blir ju inte inbjuden till så många ställen nuförtiden…

Och när jag väl blir det, så är det stående rådet att vi ska hålla en låg profil. Och det är ju inte så lätt för en politiker…

Nu hoppas jag ju att vi snart ska komma ur den här limbosituationen när det gäller regeringsfrågan. Dessutom så finns det ju en stor partipolitisk uppslutning kring detta arbete, så jag vågar mig nog på att säga några ord även om vi är en övergångsregering.

Först ett stort tack till Brottsförebyggande Rådet och dess GD Erik Wennerström. Inte bara för att ni är med och ordnar den här konferensen. Utan framför allt för att ni tar er an den här uppgiften.

Uppdraget att förebygga våldsbejakande extremism innebär ju en stor utvidgning av er verksamhet. Men ni tar er an den med stor kraft och seriositet, det har vi redan sett tydligt.

Och sedan ett tack till själva centret, med dess chef Jonas Trolle i spetsen. Centret har ju funnits sedan 1 januari, men du har bara hunnit jobba drygt 10 veckor nu. Men verksamheten verkar utvecklas väldigt väl, och de föredragningar som jag hört hittills bådar väldigt gott. Det ska bli mycket intressant att följa centrets utveckling framöver, när ni växer ytterligare. Ni har satt igång ett bra arbete, fortsätt nu att upprätthålla takten och ta ledarskapet i de här frågorna – det har ni regeringens mandat och fulla stöd för. Tack för ett bra jobb såhär långt!

Skapandet av Centrum mot våldsbejakande extremism innebar ju två stora förändringar.

Den ena var att det som tidigare var en tillfällig verksamhet som bedrevs i kommittéform, med en samordnare, istället blev en permanent verksamhet på BRÅ, med egen chef och med större budget.

Den andra förändringen var att uppdraget förändrades genom att perspektivet försköts. Från att ha varit en del av det demokratifrämjande arbetet på Kulturdepartementet, så övergick det här arbetet till Justitiedepartementet, och fick ett tydligt kriminalpolitiskt fokus.

För mig är detta en självklarhet. Om man är våldsbejakande, så är man antingen kriminell, eller också på väg att bli kriminell.

Då är det den utgångspunkten vi ska ha. Att förebygga våldsbejakande extremism handlar i grunden om att förebygga brott – oavsett vilka politiska eller religiösa förtecken det kan finnas.

Och det understryks ju ytterligare av det faktum att det kan finnas nära kopplingar mellan extremistgrupper och ordinär organiserad brottslighet. Det vet ju du Jonas mer om än de flesta av oss, eftersom du ju jobbat med att bekämpa organiserad brottslighet inom polisen i många år.

När det gäller ert arbetssätt och hur ni ska jobba framöver så ska inte regering och riksdag detaljstyra sådant. Jag har stor respekt för er professionalitet. Det är ni som bäst kan utforma strategier för hur man möter dessa extrema miljöer, och hur man jobbar med människor för att få dem att lämna. Och det behövs ju olika arbetssätt beroende på om det är höger, vänster eller religiös extremism.

Det är ni proffs på. Men jag vill ändå skicka med några ord på vägen. Jag ska säga tre saker.

Det första är att jag tror att hela samhället måste bli mycket bättre på att upptäcka extremistiska tendenser, och på att känna igen tecken och signaler när individer är på väg att radikaliseras, eller kanske redan har blivit det.

Här tror jag att det finns ett stort behov av att utveckla kunskap, och att höja medvetenheten i rättsväsendet, i socialtjänsten, i skolan, i psykiatrin och i många fler sammanhang. Sånt kommer inte alltid fram av sig själv.

Vi vet alla vem John Ausonius är, lasermannen från 90-talet, och hans rasistiska motiv. Och vi vet vad som drev Breivik – ett hat mot muslimer, men också mot arbetarrörelsen som tog sig uttryck i bombdådet mot regeringskansliet och sedan dödandet av 69 socialdemokratiska ungdomar på Utøya.

Och vi vet vad som drev Akilov – ett religiöst motiverat hat mot västvärlden, som kostade 5 människor livet på Drottninggatan.

Jag kom att tänka på det när jag läste Mattias Gardells bok om Peter Mangs, mannen som kallades för serieskytten och som gick runt i Malmö under ett antal år och sköt mot slumpmässigt utvalda invandrare.

Men Peter Mangs, som under några år gick runt och sköt mot människor i Malmö och nu sitter i fängelse på livstid – han beskrevs länge som en slags udda kuf med oklart motiv.

Men så var det ju inte. Peter Mangs var en tvättäkta nazist, som radikaliserats på nätet och efter en vistelse i USA där han var i kontakt med vit makt-miljön. Det är fortfarande inte allmänt känt, delvis för att han själv inte pratat om det förrän nu, men också för att det inte lyftes fram vid rättegången.

Samma sak när det gäller Anton Lundin Pettersson, som dödade tre personer med svärd i Trollhättan 2015. Också det av allt att döma med klara rasistiska motiv, men inte heller det tror jag är allmänt känt. Men också i hans fall rörde det sig om det en radikalisering på nätet.

Vi vet att radikaliseringsprocesser kan gå oerhört fort. Och för att kunna få stopp på det, så måste man upptäcka det. Vi måste lära oss att känna igen signalerna – och i vissa fall är det lättare än annars. Alla vet vem Hitler var eller hur hakkorset ser ut. Den som går omkring med ett hakkors eller talar väl om Hitler, den vet vi är nazist.

Men det är inte alla tecken från vit-makt-miljön som är så tydliga. Det är många symboler som inte alls är allmänt kända, utan bara fungerar som ett kodspråk för de invigda.

Och det blir ännu svårare i den religiösa extrema miljön. Känner vi igen de islamistiska symbolerna? Och kan vi namnen på de religiösa extrema ledarna? Nej, det är inte alls säkert. Och här har vi dessutom en språkbarriär som ligger hinder i vägen.

Här har vi en stor uppgift. Att vi i det offentliga Sverige lär oss att känna igen tecknen, så att vi i tid kan upptäcka individer och grupper i de extrema miljöerna.

För det andra så måste man ju då också veta vad man ska göra. Om man vill få människor att inte ansluta sig till extrema rörelser, eller om man vill få dem att lämna - vilka metoder fungerar då, och vilka fungerar inte? Här måste det erbjudas ett konkret stöd för dem som jobbar i t ex socialtjänsten, i skolan, i fritidsverksamheten, i sjukvården och psykiatrin, i kriminalvården.

Nu bygger ju centret upp en sådan verksamhet, och det är mycket efterlängtat. Det handlar inte om att ta över en kommuns ansvarsuppgifter när det t ex gäller myndighetsutövning, men det handlar om att ge råd och stöd för hur man ska möta olika situationer.

Då kommer närheten till BRÅ:s forskningsmiljöer väl till pass. Forskning och metodutveckling som inte ska utmynna i en massa sociologiseminarier, utan i konkret och handfast rådgivning och påverkansarbete.

Så. Vi måste lära oss mer om hur man upptäcker radikalisering. Och vi måste veta vad man ska göra för att möta den.

Det tredje jag vill säga är att vi parallellt med detta måste öka trycket på de våldsbejakande grupperna genom förstärkt brottsbekämpning och starkare lagstiftning. Det ska vara jobbigt att vara en del av den våldsbejakande högerextrema, vänsterextrema eller religiöst extrema miljön.

Här har vi redan gjort mycket. Ofta är det rena självklarheter som vi rättat till. Ta bara detta: när vi tillträdde för några år sedan så var det tillåtet att åka utomlands för att utbilda sig till terrorist! Det var inte kriminaliserat.

Det var förbjudet att utbilda någon annan för att begå terrorbrott. Men det var inte förbjudet att ta emot sådan utbildning…

Och ville man åka ner till Syrien för att gå med i IS och träna sig som terrorist, ja då var det i praktiken fritt fram.

Det är det inte längre. Nu finns det ett särskilt resebrott. Och nu är det förbjudet att ta emot terroristutbildning, ja t o m självstudier är kriminaliserat. Och all finansiering är också kriminaliserat.

Nödvändiga och självklara reformer, kan man tycka.

Eller ta signalspaningen. För några år sedan hade inte Säpo och Polisen rätt att inrikta FRA:s signalspaning, för att få information om utländska terrornätverk. Det har man nu, och det gör att vi kan kartlägga nätverk som kan ha kopplingar till Sverige och på det sättet förebygga terrordåd.

Också det helt nödvändigt.

Och om vi får förnyat förtroende i regeringsställning, så kommer vi att gå vidare med att utveckla metoderna för att öka lagföringen och effektivisera brottsbekämpningen.  

  • Vi ska kriminalisera och straffbelägga allt deltagande i och samröre med en terroristorganisation. Det innebär att vi kommer att kunna lagföra fler som rör sig dessa kretsar.
  • Vi ska göra det möjligt att hämta in underrättelser från signalspaningen även efter det att man öppnat en förundersökning. Det här kan vara avgörande för att t ex kunna förhindra ett konkret terrorattentat.
  • Vi ska klara ut datalagringsfrågan, så att det åter blir en skyldighet för mobilföretagen att samarbeta med polisen för att bl a klara upp och förhindra terrorbrott. Det handlar t ex om att kunna ta reda på vem som ringt till vem vid vilket tillfälle och var man då befunnit sig – också det ibland helt avgörande information.
  • Vi ska införa ett nytt hemligt tvångsmedel, hemlig dataavläsning, så att vi kan avlyssna misstänkta i kanaler och på plattformar där det idag inte går.

Ju mer information som Polisen och Säpo kan skaffa sig om dessa terrornätverk, desto mer information kommer det då också att finnas att dela med sig av till dem som jobbar med att förebygga terrorism. Men det måste alltid vara på Polisens och Säpos villkor, eftersom man måste skydda sina källor och metoder.

Informationsutbytet mellan Säpo och Migrationsverket för att upptäcka eventuella riskindivider i flyktingströmmarna har redan förbättrats avsevärt. Och en utredning har lagt förslag om hur informationsutbytet mellan polisen och socialtjänsten vid samverkan mot terrorism kan förbättras.

Dessutom ser vi över lagen om särskild utlänningskontroll, LSU, som är den lag vi använder för att kunna ha kontroll på de utländska medborgare som kan utgöra säkerhetshot, men som vi av olika skäl inte kan utvisa ur riket. Också den lagen behöver stärkas.

Jag har också nyligen öppnat upp för att kunna förbjuda organisationer som förföljer folkgrupper av t ex rasistiska eller antisemitiska skäl. Sådana möjligheter finns i många andra länder, bl a Finland där man nyligen förbjudit NMR. Vi arbetar nu med ett utredningsdirektiv också i den frågan.

Så det händer en hel del också på lagstiftningsområdet, som ni hör. Men det måste naturligtvis gå hand i hand med fortsatta satsningar på rättsväsendet. Polisen och Säkerhetspolisen har nu mer pengar att röra sig med än någonsin tidigare, vi har fördubblat polisutbildningen och antalet poliser ökar nu.

Om vi får förnyat förtroende så kommer vi att fortsätta på den inslagna vägen. Jag är väl medveten om att också övriga rättsväsendet är i behov av ökade resurser. Det får vi återkomma till när vi har en ny regering på plats. Men jag vågar nog lova att oavsett vem som kommer att leda landet under de kommande åren, så är detta en fråga som kommer att vara högprioriterad.

Temat för denna konferens är ju ”Samling mot våldsbejakande extremism”, och jag hoppas att den kan utgöra en nystart för detta viktiga arbete.

Det finns mycket oroande rörelser där ute, med olika politiska och religiösa förtecken, som i värsta fall kan slå ut i mycket allvarlig brottslighet, det vet vi. Men vi vet också att vi kan motverka det, bekämpa det, förebygga det. Men bara om vi arbetar tillsammans. Och det ska vi göra.

Tack.