Tal av statsminister Stefan Löfven vid veterandagen 2019

Publicerad

Stockholm, 29 maj 2019
Det talade ordet gäller.

Ers majestät, Ers kungliga höghet, herr talman, veteraner, anhöriga, mina damer och herrar.

Det är inte ofta jag i rollen som statsminister möter människor som ett helt land står i tacksamhetsskuld till. Men idag gör jag det.

Veteraner, ni har gjort ert yttersta för Sverige, och andra människors trygghet.

Ni har missat era egna bröllopsdagar och varit på avstånd från den ni älskar, för att säkra okända kärlekspars rätt till frihet. Ni har fått fira era barns födelsedagar i efterhand, för att säkerställa att andras barn, får växa upp i en fredligare vardag. Ni har offrat vänskapliga fredagsmiddagar och sega helgmornar, för att arbeta under hård press, under ännu hårdare förhållanden, för att män och kvinnor ni aldrig mött ska kunna sova gott om natten. Ni har tagit ansvar, inte bara för er själva, utan för så många andra.

Det gör er till förebilder inom ert yrke, men också som medmänniskor. Vi kan alla lära av er. Vi ska alla lära av er. Och vi ska aldrig glömma, det tack, hela Sverige är skyldig er.

Under Koreakriget på 50-talet, gav den svenska regeringen i uppdrag till Röda Korset att organisera ett fältsjukhus på plats. I svensk radio efterlystes modiga kvinnor och män, sedan reste ungefär 170 personer, varav 34 kvinnor. Mitt i allt lidande, all död och all sjukdom, fanns det svenska Röda Korset-fältsjukhuset och dess personal. Under krigsåren fick tusentals personer vård, och varje år högtidlighålls detta i Sydkorea.

Och det finns många exempel, där modiga svenska män och kvinnor har rest för att tjänstgöra i olika former.

Men oavsett vilket land, vilket uppdrag eller vilken tid de verkat i, förenas de alla av en sak: De har riskerat sitt eget liv, sitt enda liv, för andra.

Ni ska vara stolta. Och ni som reser ska veta att den dag ni återvänder är det en självklarhet, att ni ska få all den hjälp och stöd från samhället som kan behövas.

För veteraner ska välkomnas hem – inte bara med glädje, utan med ett systematiskt stödarbete. Det är vår plikt som land!

Men när en person åker, stannar andra kvar hemma.

Flick- och pojkvänner som sagt till den ni älskar: åk. Trots att ni egentligen velat säga: stanna kvar hos mig. Systrar och bröder som under sömnlösa nätter brottats med de mardrömslika tankarna: tänk om. Pappor och mammor som sett ert barn resa iväg till farliga platser, gett en extra hård kram vid avsked, och räknat dagarna till hemkomsten. Fruar och män, som stått ut med att din livspartner är borta på er bröllopsdag, och ensam fixat inför barnens födelsedag. Er närståendes tjänstgöring har varit möjlig, tack vara er stöttning, er tilltro, och er styrka i svåra stunder. För det förtjänar också ni hela Sveriges tacksamhet!

När vi samlas här, går tankarna oundvikligen till de som inte är här idag.
De som: borde stå här vid vår sida, borde ha blivit gamla, borde fått möta ännu en svensk sommar med sin familj.

Men, som fattas oss. En förlust för familj och vänner, men också för oss som land.

Vi som fortfarande lever får göra det vi kan, för att hedra dem.
Vi lägger en blomma vid monumentet, men framför allt:
Minns deras namn. Minns deras berättelser. Minns deras mod.

Veteraner! Till alla er, som tagit risker för fred och frihet, vågat ert liv, i vårt lands namn. Känn vår djupaste respekt. Känn stolthet för vad du gjort av din stund på jorden. Känn tacksamheten från det land du tjänat!