Finansminister Magdalena Anderssons tal vid invigningen av Forum Jämställdhet

Publicerad

Jönköping 5 februari 2020.

Det talade ordet gäller.

Tack för möjligheten att få inviga Forum Jämställdhet och fantastiskt roligt att se så många samlade här idag!

I år är temat Agenda 2030.

Det är ett spännande tema som ju faktiskt hela världen arbetar med.

Och något som är bra här och nu är att konferensen inte bara begränsar sig till det som jämställdhetsmålet i agendan.

Vi vet ju alla att målet om jämställdhet, med rättvis fördelning av makt, inflytande och resurser, är grundläggande.

Men vi vet också att jämställdheten måste genomsyra all annan politik.

Anna Sterky, en av den svenska arbetarrörelsens tidiga kvinnokämpar, sammanfattade det så bra när hon konstaterade att kvinnans ”intressen inte enbart gäller hemmets fyra väggar, utan hon har del i alla förhållanden som rör samhället i sin helhet.”

Det låter självklart i dag, men vid förra sekelskiftet var det fortfarande djupt kontroversiellt.

Det är bara drygt hundra år sedan halva Sveriges befolkning fortfarande förvägrades sin grundläggande demokratiska rättighet att rösta och kandidera i allmänna val.

Tack vare kvinnor som Anna Sterky och Kata Dalström, Ellen Key och Anna Whitlock, är kampen för rösträtt i Sverige nu historia.

Och vi vet att rösträttssegern inte var slutet, utan början på ett århundrade av feministiska segrar.

Där varje reform föregicks av en kamp.

Kampen mot de särskilda kvinnolönerna och sambeskattningen.

Kampen för att tillåta information om preventivmedel och rätten till fri abort.

Kampen för gemensamt finansierad föräldraförsäkring och förskola.

Kampen för en våldtäktslagstiftning värd namnet.

Och som många feminister före oss samlas vi nu för att ta vår generations strider för ett mer jämställt samhälle, i Sverige och i världen.

Trots att Sverige är ett av världens mest jämställda länder återstår mycket att göra på hemmaplan.

Kvinnor utsätts fortfarande för våld i nära relationer, ofta med livslångt lidande som resultat.

På gator och torg, på krogar och festivaler, i skolor och på arbetsplatser utsätts kvinnor för sexuella trakasserier.

På nätet utsätts kvinnor dagligen för hån, hat och hot. För att de höjer rösten, eller bara för att de överhuvudtaget syns och tar plats.

Att Sverige även på 2020-talet är otryggt för kvinnor är ett underbetyg för vårt samhälle.

Regeringen har genomfört många viktiga reformer de senaste åren.

Vi har infört samtyckeslag och skärpt straff.

Vi har ökat resurserna till kvinnojourer, arbetet mot mäns våld mot kvinnor och arbetet mot hedersvåld.

Vi bygger ut polisen med 10 000 nya anställda så fler brott ska kunna utredas och människor ska dömas.

Det här är konkreta åtgärder som gör skillnad här och nu, men det får inte stanna här utan nya reformer måste till och medvetenheten måste öka.

Vi har också mer att göra när det gäller den ekonomiska jämställdheten.

Den skeva fördelningen av makt att påverka sitt eget liv och makt att påverka samhället – den har ofta sin grund i pengar.

Därför är det grundläggande att alla kvinnor kan försörja sig på eget arbete.

För som feminister i alla tider har vetat, med egen inkomst då kommer också friheten att bestämma själv.

Hur du vill leva ditt liv – och med vem.

Få länder har en högre andel kvinnor i arbete än Sverige – det ska vi vara stolta över.

Men det är också i kvinnors sysselsättning ser vi också en av de riktigt stora jämställdhetsklyftorna i Sverige – mellan utrikes födda kvinnor och övriga befolkningen.

Vi har genomfört viktiga förändringar de senaste åren för att fler utrikesfödda kvinnor komma på arbetsmarknaden.

Vi har reformerat föräldraförsäkringen, mer och bättre undervisning i svenska språket, vi har skapat fler möjligheter att skaffa de kunskaper som arbetsgivare efterfrågar.

Men vi har också slopat skadliga reformer.

Inte minst vårdnadsbidraget.

Vårdnadsbidraget hade ju som sitt själva syfte kvinnor inte skulle utbilda sig och kliva in på arbetsmarknaden.

Det var en av de värsta kvinnofällorna i modern tid. Den reformen hör hemma på historiens skräphög.

Kvinnors resor mot arbete blev möjliga tack vare att politiken började utmana de normer som fanns – och finns – runt det obetalda arbete som kvinnor förväntas göra.

Det var ett av de viktigaste skälen till att vi byggde den moderna svenska välfärdssamhälle.

Förskola. Fritids. Äldreomsorg.

Även här måste mer göras.

Inte minst nu, när den stora 40-talistgenerationen går in i 80-årsåldern och 90-talets stora barnkullar nu själva börja bilda familj.

Därför är mer resurser till vård, skola och omsorg ett av de mest kraftfulla jämställdhetspolitiska verktygen vi har.

Förra mandatperioden sköt vi till 35 miljarder kronor till skola, vård och omsorg. 100 000 fler arbetar i välfärden sedan Stefan Löfven blev statsminister.

Den här mandatperioden blir det minst 20 miljarder till och som socialdemokrat kommer jag fortsätta driva på för mer.

Men när det kommer till omsorgen om barn och äldre finns det också en undernyttjad resurs: Män.

Vi ser det på vilka det är som kliver in när hemtjänsten inte räcker till.

Vi ser det på det ojämna uttaget av föräldrapenning.

Föräldraförsäkringen är en väldigt konstig konstruktion. Den är fantastisk – men konstig.

Jag ger inte min sjukpenning till min man. Inte min a-kassa eller arbetsskadeförsäkring.

Varför ska han kunna ge sin föräldrapenning till mig?

Förra mandatperioden genomförde regeringen en tredje öronmärkt månad i föräldraförsäkringen.

Det var ett viktigt steg men nu är det dags att ta kampen för en helt individualiserad föräldraförsäkring!

Sambandet mellan välfärd och arbete är egentligen ganska enkel ekonomi:

Är vi inte redo att lägga de skattepengar som krävs för att ge alla en trygg barndom och en trygg ålderdom – då är det bara en tidsfråga innan notan kommer med lägre skatteintäkter för att kvinnor lämnar arbetsmarknaden.

Man behöver inte vara finansminister för att se att jämställda samhällen inte bara är rättvisare samhällen – jämställda samhällen är också smart ekonomisk politik!

För att citera den första kvinnliga chefen på Internationella valutafonden – tillika den första kvinnliga chefen för Europeiska centralbanken – Christine Lagarde:

“Gender equality is smart economics. Because when it comes to economic policy, gender equality is a no-brainer.”

Under hela min livstid har kampen för jämställdhet steg för steg gjort nya segrar.

Jag har levt i en trygg förvissning om att det ska fortsätta så.

Jag hade fel.

I Turkiet diskuteras just nu en lag där våldtäktsmän ska slippa straff om de gifter sig med sina brottsoffer.

På andra sidan Atlanten försöker delstater i USA förbjuda abort och hotar läkare med fängelse.

I Ungern – ett EU-land – har regeringen förbjudit genusvetenskap på universiteten.

De senaste åren har visat att utvecklingen mot mer jämställdhet inte är sker av sig själv.

De senaste åren har visat att vi inte kan ta en enda seger för given.

Det ser vi även i Sverige.

I tonen på sociala medier.

Små förskjutningar i debatten.

Små förändringar i värderingar.

Det har förändrat den politiska dagordningen också här.

Vi ska vara väldigt vaksamma mot de krafter som nu säger sig vilja uppfinna en ny feminism.

Som vägrar erkänna strukturer och hävdar att kvinnor bara är enskilda individer, vuxna människor i en fri värld som har gjort sina val.

Men är verkligen svaret till kvinnan som jobbar delade turer i hemtjänsten, att hon borde ha gjort andra livsval?

Är det svaret till den misshandlade kvinnan, till den unga tjejen som blir trakasserad?

Att hon valde fel.

Fel kjol.

Fel jobb.

Fel man.

Sanningen är att så länge det har funnits feminism har det funnits en så kallad ”ny feminism”.

Och den har alltid varit fel ute.

Den har stått för motstånd mot särbeskattning, motstånd mot förskola åt alla, motstånd mot pappaledighet, motstånd mot abort.

Motstånd mot den kvinnliga rösträtt som nu firar 100 år.

Och nu vädrar den morgonluft.

Det finns en uppenbar och påtaglig risk i vår tid för bakslag mot jämställdheten.

Angreppen på kvinnor i sociala medier verkar inte bli färre

Den skeva mediala granskningen av kvinnor och män kommer inte att fortsätta.

Motståndet mot nya jämställdhetsreformer riskerar att hårdna.

Därför måste alla feminister måste fortsätta ta plats, organisera oss, driva på, hålla ihop och stötta varandra.

Det är vi skyldiga alla de feminister som har tagit oss dit vi är idag.

Det är vi skyldiga varandra.

Och det är vi skyldiga alla de som ska komma efter oss, både våra döttrar och våra söner.

Tack för att ni har lyssnat!