Tal av utrikesminister Ann Linde vid Utrikespolitiska institutet, 20 februari 2020

Publicerad

Det talade ordet gäller

Stort tack för möjligheten att komma hit och tala om regeringens utrikespolitiska prioriteringar.

För två veckor sedan läste jag upp regeringens utrikespolitiska deklaration i riksdagen. Jag är säker på att många av er har hunnit titta närmre på innehållet.

En utrikesdeklaration blir ju en ganska bred översikt av politiken, och jag vill utnyttja det här tillfället för att på ett lite djupare plan berätta om vissa av de prioriteringar jag lyfte då.

***

Men innan jag gör det vill jag ta upp två mer dagsaktuella frågor på den utrikespolitiska dagordningen: Syrien och Libyen.

I båda länderna ser vi uttryck för den yttersta konsekvensen av världssamfundets misslyckande. Diplomatins mest grundläggande uppgift är att förhindra situationer som dessa.

Igår diskuterades Syrien i FN:s säkerhetsråd. Mötet inleddes med att FN-sändebudet Pedersen beskrev sin bild av läget. Hans första punkt lät så här:

”Efter min information till er för två veckor sedan, kan jag inte rapportera om några framsteg i att få slut på våldet i nordväst, eller i att återuppta den politiska processen”

Ibland gör FN-språket att vi inte riktigt reagerar på ordens innebörd. Att vi inte riktigt ser de fasansfulla bilderna framför oss – i det här fallet från Idlib, där den syriska regimen, med stöd från Ryssland och Iran nu har trappat upp våldet. Det handlar om attacker också mot civila mål. Bombningar av sjukhus.

900 000 människor flyr, en halv miljon barn.

I måndags träffade jag EU:s utrikesministrar och tog då upp behovet av att kräva ett eldupphör, kräva att parterna efterlever folkrätten, och att fortsätta att sätta press på Damaskus.

Det viktigaste på kort sikt är att få humanitärt tillträde – att hjälpa de människor som just nu befinner sig i svår nöd. I nuläget kommer hjälporganisationer inte åt de flyende, eftersom de beskjuts.

Vi ger nu 5 miljoner kronor till en snabbinsats i nordvästra Syrien, i tillägg till de 374 miljoner vi ger i humanitärt bistånd för Syrienkrisen i år.

Men det går inte att säga något annat än att läget är mycket svårt.

***

Den andra akuta situationen är Libyen. Den sista tiden har det skett en upptrappning av våldet och det humanitära läget är mycket svårt.

Även här ser vi hur främmande makter förvärrar konflikten, där både regeringssida och rebellgrupper närs av stöd från utomstående. Som ofta är det en konflikt som drivs av spänningar och intressen som alls inte har att göra med vad som är bäst för det libyska folket eller Libyen som land.

Det pågår försök att få till en lösning, främst genom det som kallas Berlinprocessen, med sikte på att få till ett fungerande vapenstillestånd. EU och FN:s säkerhetsråd har ställt sig bakom detta. Det är ett reellt framsteg, även om det är långt kvar tills vi kan prata om ett stabilt läge.

EU finns ju på plats genom Operation Sophia, som bland annat haft som uppgift att övervaka vapenembargot mot Libyen, samt att stödja den libyska kustbevakningen.

På EU:s utrikesministermöte i måndags kom man fram till att det behövs ett nytt paket för att stödja Libyen. En del är att den nuvarande Operation Sophia läggs ner. En ny operation planeras istället, med fokus på att upprätthålla embargon för vapen och olja. Det är en bra inriktning, och jag hoppas att vi kan ta beslut nästa tillfälle frågan kommer upp.

Även här vill jag upprepa vikten av att man följer internationell rätt och att det inte kan finnas en militär lösning på konflikten.

***

Vänner,

Låt mig lämna det dagsaktuella, och gå in på de bredare prioriteringarna i vår utrikespolitik.

Jag har vid några tillfällen den senaste tiden sagt att med mig som utrikesminister kommer vår utrikespolitik att ha ett starkt fokus på Europa och på vårt närområde. Det sker med fortsatt förankring i den prioritet för FN som jag angav i utrikesdeklarationen.

Det är naturligt av flera skäl. EU är vår främsta utrikes- och säkerhetspolitiska arena. Ingen annan aktör är i så stor utsträckning en garant för vår ekonomi, vår säkerhet, vår fred.

Och närområdet – ja, vi har ju bara ett närområde, och det som sker nära oss har en direkt påverkan på vår trygghet och säkerhet.

Detta fokus kommer att accentueras ytterligare, eftersom vi under nästa år blir ordförande i Organisationen för Säkerhet och Samarbete i Europa, OSSE. Redan i år ingår vi i den trojka som leder organisationen. Det är en bra möjlighet att påverka de viktigaste säkerhetsfrågorna i vår region.

Genom OSSE:s grundprinciper bärs ju den europeiska säkerhetsordningen upp. Det är ett vitalt säkerhetspolitiskt intresse för vårt land. Därför blir ordförandeskapet extra svårt och extra viktigt, med tanke på att den europeiska säkerhetsordningen i dagsläget både ifrågasätts och bryts.

Arbetet med att ta fram ett ordförandeskapsprogram pågår just nu. Ingen kommer att bli förvånad när jag säger att viktiga komponenter av vårt ordförandeskap kommer att bli att stå upp för europeiska säkerhetsordningen, men också för OSSE:s uppdrag att främja demokrati och rättsstatlighet.

För att säga något mer närområdet så är min grundinställning att vi bygger säkerhet genom en stark och aktiv diplomati, men också genom att stärka vårt nationella försvar, och genom att fördjupa våra samarbeten.

Man talar ju mycket om de försvarspolitiska samarbetena, men även inom utrikespolitiken stärker vi banden till viktiga länder. I höstas lanserade jag och Tysklands utrikesminister ett fördjupat samarbete, och när vi träffas igen i Berlin i nästa vecka kommer vi att prata mer om hur det kan konkretiseras. Jag har en mycket nära kontakt med mina nordiska kollegor, vi ses i princip varje vecka, och även med andra länder som de baltiska, Polen och Frankrike.

Men diplomati handlar också om att föra dialog med länder vars värderingar vi inte alltid delar. Det är också en del i vår säkerhetspolitik.

Här om veckan var jag i Moskva och hade långa överläggningar med utrikesminister Lavrov. I november besökte jag Belarus och träffade både president Lukasjenko och utrikesminister Makej.

Man ska vara försiktig med att tala om Ryssland och Belarus i samma andetag. Men när det gäller vår politik gentemot de här länderna finns två gemensamma drag.

Det första är att vi principfast står upp får våra värderingar, och att vi markerar tydligt och hårt mot beteenden vi inte accepterar. Vi står upp för EU:s sanktioner mot Ryssland, och vi fördömer belarusiska övergrepp inom exempelvis MR-området.

Det andra är att båda länderna ligger nära oss. Vi behöver ha dialog och samarbete i vissa frågor. Klimatet och miljön i Östersjön, till exempel. Jämställdhet. Handel. Men även en dialog om säkerhetspolitik.

Jag vill vara väldigt tydlig här: en sådan dialog är inte en belöning. Den är i grunden ett sätt att minska risken för missförstånd och feltolkningar och att förstå de andras tankesätt. Det bidrar till vår säkerhet.

***

Den andra frågan jag vill ta upp är den feministiska utrikespolitiken, som fortsatt är en stark prioritering för regeringen. Här är vi i ett gott, och växande, sällskap. Vi brukar ju tala om Frankrike och Kanada, men den sista tiden har även Mexiko, Luxemburg, och här om dagen Malaysia deklarerat att man ska driva en feministisk utrikespolitik!

Det finns ett slags momentum för jämställdhetsfrågorna. Tänk att Etiopiens president Abiy leder en regering med hälften kvinnor. Se på intresset i Indonesien, världens största muslimska land.

Och se på statistiken. Fler flickor får tillgång till utbildning. Färre kvinnor dör i barnafödande.

Men på samma gång rör det sig i fel riktning. Det gäller främst frågor om sexuell och reproduktiv hälsa, om kvinnors och flickors rätt till sin kropp.

Här ser vi ett antal länder som målmedvetet riktar in sig på att begränsa de rättigheterna. Och det är inte bara Iran och Saudiarabien… Rörelsen leds av USA och Brasilien – två länder som vi tidigare såg som allierade i kampen för jämställdheten.

Det är just kvinnors och flickors rätt att bestämma över sin egen kropp som är det område vi nu behöver fokusera mest på.

Jag kan ta upp tre viktiga saker i det arbetet. Det första är att fortsätta att kompensera för bakslagen när USA och andra drar tillbaka pengar till organisationer som arbetar med abort, sexualundervisning och andra SRHR-frågor. Det är inte minst en viktig biståndsfråga.

Det andra är att inom internationella organisationer, särskilt FN, driva frågor om stöd till SRHR, och att se till att det nämns i olika resolutioner och deklarationer. Inte minst i konfliktsituationer, det man kallar agendan för kvinnor, fred och säkerhet. Det var en viktig prioritering för Sverige i FN:s säkerhetsråd.

Det tredje är att fortsätta arbeta för att fler länder ska följa oss. I nästa vecka kommer jag träffa Indonesiens utrikesminister, och då tänkte jag tipsa om att deras granne Malaysia nu tagit det här steget. Vi fortsätter att, i alla forum, fråga var är kvinnorna? Vi fortsätter att hålla fanan högt i FN och andra sammanhang.

***

För att gå vidare, tänkte jag säga något om vår satsning på organiserad brottslighet, som ju lanserades i samband med utrikesdeklarationen.

Det är en fråga som binder ihop utrikespolitiken med inrikesfrågorna. Om utrikespolitiken kan bidra till en av våra stora samhällsutmaningar i Sverige just nu, så ska vi också göra det.

Konkret är den uppgift jag har gett till utrikesförvaltningen att se hur vi på bästa sätt kan stödja brottsbekämpande myndigheter i kampen mot den organiserade brottsligheten.

Därför har alla våra ambassader fått i uppdrag att, i ett första skede, stärka bevakningen av dessa frågor. En mindre krets av ambassader kommer också att få ett särskilt uppdrag att jobba med organiserad brottslighet, det vill säga att mer aktivt bistå andra svenska myndigheter i arbetet. Steg ett är att i dialog med justitiedepartementet och deras myndigheter ta fram en gemensam plan för arbetet.

Vi kommer också att tillsätta en ambassadör på UD som ska samordna satsningen. Det blir förstås en nyckelperson, både i relation till ambassaderna och till andra myndigheter. Jag ser framför mig att jag kommer att ha en nära kontakt med ambassadören, för att snabbt kunna ge styrsignaler när det behövs.

***

Det sista prioriterade området jag vill ta upp är vår demokratisatsning, och vårt stärkta fokus på fackliga rättigheter och jämlikhet.

För mig hör demokrati och jämlikhet ihop. Dels, för att sociala och ekonomiska villkor påverkar människors möjlighet att ta del av demokratins rättigheter och skyldigheter. Och dels för att det inte går att bortse från att demokratins tillbakagång, nationalismens och populismens utbredning, sker parallellt med en ökning av samhällsklyftorna.

För det är ju knappast slumpen som gör att människor med en otrygg plats på arbetsmarknaden eller osäker ekonomi ser det som är främmande som hotfullt.

Och det är kanske inte heller någon slump att låginkomsttagare i västvärlden, som i exempelvis USA inte fått högre reallöner på fyra decennier, tappar tron på att maktskiften mellan de etablerade partierna ska innebära någon förändring.

Jämlikhet är därför en naturlig del av vår satsning Drive for Democracy. Våra ambassader ska följa frågor om jämlikhet, arrangera debatter och diskussioner och hjälpa till med att sprida svenska erfarenheter och expertis.

Sverige ska också vara drivande för att jämlikhetsfrågor tar större plats i globala forum som i FN, OECD, Världsbanken och IMF.

Vi ska också ha ett starkare fokus på fackliga rättigheter. Nu kommer våra landrapporter om mänskliga rättigheter alltid att innehålla en översyn också av fackliga rättigheter. Jag kommer att ta upp frågorna i mitt anförande i FN:s råd för mänskliga rättigheter i nästa vecka. Jag kommer också att se till att träffa fler fackliga företrädare under mina resor. Här i Sverige ska jag träffa ordförandena för LO, TCO och Saco, och diskutera hur vi gemensamt kan göra mer för de fackliga frågorna i världen.

***

Ja, låt mig stanna där. Jag ser fram emot att ta del av era synpunkter och svara på era frågor. Tack!