Innehållet publicerades under perioden 21 januari 2019 och 8 juli 2021.

Anförande av Morgan Johansson vid riksdagens särskilda debatt om mäns våld mot kvinnor

Publicerad

Riksdagshuset, 6 maj 2021

Det talade ordet gäller.

Fru talman,

Först ett tack till Liberalerna för att ni begärt den här viktiga debatten. Vi har ju arbetat tillsammans inom ramen för Januarisamarbetet de senaste åren för att bl a skärpa lagstiftningen mot hedersförtryck, men också våld mot barn.

Den lagstiftning som nu ligger på riksdagens bord om Barnfridsbrott är ett konkret exempel på det, liksom den nationella strategi mot våld mot barn som vi nu satt igång arbetet med. Det kommer att bli bra.

Den här regeringen har haft två kriminalpolitiska prioriteringar från det att vi tillträdde. Den ena har varit gängkriminaliteten, och det är ju välkänt. Här har vi lagt ett ambitiöst 34-punktsprogram som vi nu rullar ut.

Men den andra prioriteringen har varit just mäns våld mot kvinnor. Tyvärr så har den frågan ofta kommit i skuggan i den offentliga debatten - tills nu. Jag välkomnar verkligen att mäns våld mot kvinnor nu är i fokus.

Mäns våld mot kvinnor är och förblir ett stort samhällsproblem. De senaste åren så har i genomsnitt en kvinna var tredje vecka blivit dödad av en man som hon har eller har haft en relation med, var tredje vecka.

Var tredje vecka. Och det är bara spetsen på toppen av isberget. För varje dödsoffer så har vi tusen och åter tusen kvinnor som hotas och trakasseras av sina män, år efter år. Det är oacceptabelt.

Sverige ska vara världens bästa land för flickor, kvinnor och mammor att leva i. Lägre ambition kan vi inte ha.

Vi har gjort viktiga och ibland internationellt sett banbrytande reformer som vi ska vara stolta över.

Kvinnofridslagstiftningen, som vi införde för drygt 20 år sedan, fick upp straffskalorna rejält.

Sexköpslagen, som vi var först i världen med.

Människohandelslagen, för att effektivare komma åt trafficking.

För att bara nämna något. Och på senare år har reformerna fortsatt.

Vi införde samtyckeslagen, som är den strängaste sexualbrottslagstiftning Sverige någonsin haft.

Vi gjorde det lättare att sätta fotboja på förföljande män.

Vi ökade stödet till kvinnojourerna kraftigt - från 25 miljoner kronor när vi tillträdde 2014, till 150 mkr förra året.

Vi har skjutit till resurser till polisen, så att man kunnat rekrytera 350 nya utredare med särskild inriktning på våld i nära relationer. Det var förra året.

Det här är bara ett axplock. Och mer åtgärder kommer. Inom kort kommer jag att kunna gå till Lagrådet med förslag om bl a straffskärpning för grov kvinnofridskränkning och ökade möjligheter att porta mannen från den gemensamma bostaden.

Den enkla principen måste vara att det är den våldsamma mannen som ska flytta, det är mannens rörlighet som ska begränsas - inte kvinnans!

Men vi arbetar just nu med ytterligare åtgärder, en åtgärdslista som jag vill ska bli minst lika ambitiös som det 34-punktsprogram vi har mot gängkriminaliteten. Det kommer vi att presentera inom kort.

Och en punkt på den listan kommer att bli en översyn av reglerna för vårdnad och umgänge med barn. Och här har jag en ganska hård syn.

Jag menar att om en man beter sig riktigt illa, så kan han passera en gräns där han har försuttit sin chans till umgänge med barnen.

Min inställning är att ett barn ska inte behöva träffa sin förövare, sedan får han vara pappa hur mycket han vill. Men min bestämda åsikt är också att en man som slår sin fru, han är inte bara en dålig make, han är också en dålig pappa.

Detta känns självklart, men ändå finns det gott om exempel där mamman är så hotad att hon måste ha skyddat boende och hemliga personuppgifter, men där mannen ändå har rätt till umgänge med barnen. Det är inte rimligt.

Så vi behöver göra en översyn, där risken för pappan att förlora rätten till umgänge om han är våldsam, kommer ännu tydligare till uttryck i lagstiftningen. Det bör vara inriktningen, det lovar jag att vi ska göra.

Och med detta ser jag fram emot en bra debatt. Men jag hoppas att den inte bara kommer att handla om straffrätt och poliser, utan också om förebyggande långsiktiga åtgärder. För så är det ju: om mäns våld mot kvinnor ska upphöra, så är det männen som måste förändras.