Innehållet publicerades under perioden 9 juli 2021 och 30 november 2021

Anförande av Morgan Johansson vid Kvinnors rätts 20-årsjubileum

Publicerad

Stockholm, 16 november 2021

Det talade ordet gäller.

Mina damer och herrar,

Först ett tack för inbjudan, och möjligheten att vara här och säga några ord på ert 20-årsjubileum! Det är mycket hedrande!

Och ni ska vara enormt stolta över allt det ni gjort under dessa 20 år – både i konkret stöd för tusentals flickor och kvinnor som behövt ert stöd och hjälp genom åren – men också för er opinionsbildning, för er outtröttliga kamp för att få upp frågorna om hedersförtryck till ytan, upp på den politiska dagordningen, och därmed kunna åstadkomma politisk förändring.

Det har varit ovärderligt.

Egentligen handlar allt i grunden om vår syn på barn. Förre statsministern Olof Palme uttryckte det en gång som så att ”den enda verkligt praktiska anknytning vi har till framtiden, det är egentligen barnen. För det är i dem, man ser framtiden växa fram”.

Och han la till:

”Ur detta växer också fram vårt gemensamma ansvar för barnen i samhället. Det handlar inte om mina barn och dina barn i något slags individualkapitalistiskt betraktelsesätt, utan det är frågan om våra gemensamma barn, alla barn, varenda tjatting så att säga, och därför ska barnen sättas i förgrunden”.

Så sa Olof Palme. Det här var 1975. Och det var ett uttryck för den tidens tidsanda, när idén om barns rättigheter bröt fram på riktigt. Bara några år senare förbjöd t ex Sverige aga. Vi var det första land i världen som gjorde det, men sedan dess så har allt fler länder kommit efter.

Och det är det här som det i grunden handlar om. Barn som egna rättighetsbärare.

Vi säger ju ofta att våra barn är en gåva. Och så är det ju, på sätt och vis.

Våra barn är en gåva. Men vi äger dem inte. Våra barn är egna individer, med egna rättigheter. Våra barn är inte familjens egendom. Barn har egna rättigheter, och de rättigheterna är universella och de är odelbara. Och de gör inte halt framför hemmets tröskel.

Och det spelar ingen roll vilken samhällsklass du kommer från, eller vilken etnicitet du har, eller vilket språk du talar, eller vilken religion du har, eller om du är pojke eller flicka.

Alla barn – varenda tjatting som Palme sa - har egna rättigheter, och samhället har ett ansvar för att skydda dem och ge dem en trygg uppväxt.

Och vår uppgift som vuxna är inte att stoppa våra barn från att förverkliga sina bästa stämningars längtan. Nej, vår uppgift som vuxna är att ge barn och ungdomar den vägledning de behöver för att klara sig i livet – och att successivt, med stigande ålder ge dem den frihet som de behöver för att själva välja väg i livet och bli lyckliga.

Alla ungdomar har rätt att söka sin egen lycka, att välja sin egen framtid, att välja sin egen partner och, när den tiden kommer, att gifta sig med vem man vill.

Som sagt: våra barn är en gåva, men vi äger dem inte.

Det här är svensk barnpolitik som den formulerats i decennier. Och den är inte okontroversiell. Tvärtom. Den är radikal. Den är progressiv. Och den var omstridd också på 1970-talet. Därför att mot detta, så står en unken konservativ syn, där barn betraktas som just som bihang till familjen, eller i värsta fall familjens egendom.

Och man säger att det är tradition, eller att det är religion, eller att det är kultur, men det finns egentligen bara ett ord för det, och det är att det är ett förtryck, inget annat.  

Men de här konservativa synsätten, de gjorde vi upp med för 50 år sedan i Sverige, och jag påstår att det går en rak linje från kampen för barns och kvinnors rättigheter på 1960- och 70-talen, till kampen mot hedersbrott och hederskultur idag.

Men det är det inte alla som sett alltid. Jag måste säga att jag länge förundrades över att många inte minst i vänsterkretsar så länge hade så svårt att se det. Folk som kämpat för kvinnors och barns rättigheter på 1970-talet, började plötsligt mumla när hedersfrågorna kom på tal – för att det rörde sig om invandrare.

Då skulle förtrycket plötsligt relativiseras och förklaras och kanske till och med förminskas – istället för att gå rakt på sak – säga som det är, och göra vad som krävs för att åstadkomma förändring.

För invandrartjejers rättigheter är väl inte mindre viktiga, bara för att de är invandrartjejer – och bara för att det är deras familjer om står för förtrycket?

Det är bättre nu när det gäller möjligheten att tala om detta, och jag tror att det i stor utsträckning beror just på organisationer som Kvinnors Rätt – som drivit på för att bryta tystnaden och få in de här frågorna utan skygglappar centralt i samhällsdebatten, där de hör hemma.

Det ska ni ha ett stort tack och ett stort erkännande för.

*  *  *

För mig som justitieminster så handlar detta i grunden om kriminalitet. Och det handlar om en särskilt grym form av kriminalitet.

Särskilt grym, säger jag, eftersom det ju är en kriminalitet som riktar sig mot barn och ungdomar, försvarslösa. Och förövarna är inte bara en, utan kan vara en hel släkt. Ja, förövarna är ju faktiskt ofta dem som du som barn borde kunna lita allra mest på. En pappa. En mamma. Ett syskon.

Så detta är kriminalitet, och inget annat. Och det måste behandlas som det. Och då krävs det resurser till rättsväsendet så att man kan jobba mot de här brotten, det krävs stärkt lagstiftning och det krävs ett tydligt politiskt tryck mot alla myndigheter om att det här är prioriterat.

Rättsväsendet har blivit bättre och bättre på att jobba mot hedersbrotten under de senaste 20 åren, vågar jag påstå. Men faktum är att förra året, 2020, blev lite av ett genombrottsår, till följd av både ny lagstiftning och ökade resurser.

Till att börja med blev Barnkonventionen svensk lag. Den stärker barns rättigheter, och barn har inte bara rättigheter gentemot myndigheter, utan också gentemot sina vårdnadshavare, om det är de som kränker dem. När familjen är svag, så måste samhället vara starkt, och hävda barnens rättigheter.

Det är det övergripande. Men 2020 så trädde också en rad straffrättsliga reformer i kraft, riktade just mot hedersbrotten:

  • Vi införde ett särskilt barnäktenskapsbrott. Det innebär att det nu är lättare att döma en förälder som tillåter att ett barn gifts bort. Innan reformen var åklagaren tvungen att visa att en förälder tvingade ett barn att gifta sig – nu räcker det att man låtit det ske.
  • Vi införde en särskild straffskärpningsgrund för hedersbrott. Det innebär att alla brott som sker med hedersmotiv ska dömas hårdare än annars. En misshandel med hedersmotiv ska alltså dömas hårdare än en misshandel utan hedersmotiv.
  • Vi införde utreseförbud. Det innebär att myndigheterna kan belägga ett barn med utreseförbud och dra in passet, om man misstänker att barnet ska föras utomlands för att giftas bort eller könsstympas. Det har redan använts x gånger sedan det trädde i kraft i juli förra året, och alltså redan räddat många barn.

Och i det här sammanhanget kan jag också nämna det nya barnfridsbrottet. Det innebär att om ett barn tvingas se våld i familjen, så blir också barnet målsägande och får brottsofferstatus.

En man som slår sin fru inför sina barn begår alltså ett brott inte bara mot frun, utan också mot barnen – och kan därmed dels dömas hårdare, men också tvingas betala skadestånd till sina barn.

Så långt all straffrätt – men det räcker ju inte långt om man inte har resurser till rättsväsendet för att bekämpa brotten. Men nu vet ju alla att vi har fler poliser, polisanställda och åklagare än någonsin tidigare. Men inte bara det. Vi har sett till att prioritera de här brotten – förra året anställde polisen 350 särskilda utredare med fokus på särskilt utsatta brottsoffer, våld i nära relationer och hedersbrott. Den största satsningen mot den här typen av brott någonsin.

Så 2020 blev ett genombrottsår. Men det räcker förstås inte. Vi måste fortsätta att hålla uppe trycket, öka resurserna och förstärka straffrätten.

Nu är vi ju en övergångsregering, och så länge vi är det så kan jag inte lägga några nya lagförslag till riksdagen. Men vi hoppas ju att det kan lösa upp sig i närtid, så att Magdalena Andersson kan bli vald som statsminister och vi kan fortsätta reformarbetet.

Och vi har mycket på gång. Nästa stora reform är att införa ett särskilt hedersbrott, med egen brottsrubricering och straffskala.

Här är vi i slutskedet av beredningen, och jag ska få en föredragning av mina tjänstemän imorgon. Det handlar om att göra på ungefär samma sätt med hedersbrotten som vi gjorde med kvinnofridsbrotten för 20 år sedan: d v s kunna döma ett antal brott i ett gemensamt åtal och på det sättet få upp straffen generellt. Det fungerade utmärkt för våld mot kvinnor då, och jag är övertygad om att det kommer att fungera för hedersbrotten också. Det blir en viktig reform.

Och för ett par veckor sedan så kunde vi också meddela att vi ser över möjligheten att kriminalisera oskuldskontroller, oskuldsintyg och oskuldsoperationer. Vi har tillsatt en särskild utredare för att se över den frågan, och det blir klart nästa år.

Också en viktig sak – kontroll över flickors och kvinnors relationer och sexualitet är ju en viktig del av förtrycket, och det måste vi tala klarspråk om och motverka.

Så det finns mycket att göra. Men först måste vi alltså komma ur det här konstitutionella läget, så att vi kan få en regering på plats igen. Men det ska säkert gå vägen. Det politiska spelet är inte oviktigt, men det har sin tid, och det får inte hålla på för länge.

För det viktigaste av allt är ju trots allt att vi kan fortsätta reformarbetet och bekämpa den här typen av brott.  Det är därför vi finns till.

Tack än en gång till Kvinnors Rätt, och för allt ert fina arbete.

Sverige ska vara världens bästa land för barn att växa upp i, och det oavsett vilken härkomst man har. Lägre ambitionsnivå kan vi aldrig ha.

Tack ska ni ha.