En taxonomi för hållbara investeringar

Taxonomin är ett verktyg för att identifiera miljömässigt hållbara investeringar. Det är ett gemensamt klassificeringssystem för miljömässigt hållbara ekonomiska verksamheter, som syftar till att hjälpa investerare att identifiera och jämföra miljömässigt hållbara investeringar. Taxonomiförordningen utgör en ramreglering för att avgöra vilka ekonomiska verksamheter som ska anses vara miljömässigt hållbara i taxonomin. För att en viss ekonomisk verksamhet ska klassificeras som miljömässigt hållbar så ska den bidra väsentligt till ett eller flera av sex fastställda miljömål (se nedan), inte orsaka betydande skada för något av de övriga målen, samt uppfylla vissa minimikrav inom social hållbarhet. Det krävs också att den ekonomiska verksamheten överensstämmer med så kallade tekniska granskningskriterier. Dessa som fastställs av kommissionen i delegerade akter till förordningen. Taxonomin omfattar följande miljömål:

1. Begränsning av klimatförändringar
2. Anpassning till klimatförändringar
3. Hållbar användning och skydd av vatten och marina resurser
4. Övergång till en cirkulär ekonomi
5. Förebyggande och kontroll av föroreningar
6. Skydd och återställande av biologisk mångfald och ekosystem

Taxonomin utgår från en binär ansats, vilket innebär att en ekonomisk verksamhet antingen är miljömässigt hållbar eller inte. Ingen verksamhet utesluts på förhand från taxonomin med undantag för fossil energiproduktion.

För att nå EU:s klimatmål och målsättningarna inom den europeiska gröna given behöver investeringar i större utsträckning styras mot hållbara projekt och verksamheter. En grundförutsättning för att möjliggöra detta är att investerare, företag och beslutsfattare kan identifiera och jämföra investeringar utifrån gemensamma definitioner av vad som är hållbart. Etableringen av ett EU-gemensamt klassificeringssystem för miljömässigt hållbara verksamheter, en grön taxonomi, är därför en åtgärd inom ramen för EU:s handlingsplan för finansieringen av hållbar tillväxt och en grundpelare för flera andra åtgärder inom ramen för EU:s handlingsplan för finansiering av hållbar tillväxt. Tanken är att taxonomin bland annat ska ligga till grund för framtida standarder och märkningar av hållbara finansiella produkter.

Taxonomin är en av åtgärderna i EU:s handlingsplan för finansiering av hållbar tillväxt, som antogs av kommissionen 2018. I handlingsplanen beskrivs taxonomin som en av de viktigaste och mest brådskande åtgärderna för att främja flödet av kapital till hållbara sektorer i behov av finansiering.

Taxonomiförordningen trädde i kraft den 12 juli 2020. Kommissionen ska enligt förordningen anta delegerade akter i vissa delar, bland annat för att fastställa så kallade tekniska granskningskriterier för att avgöra under vilka villkor en viss ekonomisk verksamhet ska anses vara hållbar i taxonomin. Det arbetet sker löpande. Arbetet är försenat i förhållande till den tidplan som anges i förordningen. Kommissionens antagande av delegerade akter föregås normalt sett av offentlig konsultation.

När kommissionen har antagit en delegerad akten så har både rådet och Europaparlamentet som utgångspunkt fyra månader på sig att invända mot akten. Ställningstagandet avser då akten i sin helhet. För att rådet ska invända mot akten krävs att 72 procent av medlemsstaterna i rådet, dvs. 10 medlemsstater, som tillsammans omfattar minst 65 procent av EU:s befolkning, står bakom ett sådant beslut (s.k. förstärkt kvalificerad majoritet). För att parlamentet ska invända mot akten krävs enkel majoritet. Om det inte finns några invändningar från rådet eller parlamentet så träder den delegerade akten i kraft. Om däremot rådet eller parlamentet invänder mot akten så kommer den inte att träda i kraft.

Sverige tog en aktiv roll i förhandlingarna om taxonomiförordningen och fick gehör för flera, för Sverige, viktiga frågor, bland annat kopplat till inriktningen om en hög miljöambition, teknikneutralitet, förutsägbara regler för förnybar elproduktion, att undvika överlappande lagstiftning och att taxonomin ska användas för alla finansiella produkter, dvs. inte enbart skapa extra rapporteringskrav för de som redan arbetar med hållbarhet. När förordningen skulle antas av rådet så röstade Sverige, som enda land, nej efter samråd med EU-nämnden, med anledning av hanteringen av hållbart skogsbruk och det nationella självbestämmandet över skogsfrågor. Sverige har också drivit på för att kärnkraft ska kunna klassificeras som miljömässigt hållbart och därmed omfattas av taxonomin, vilket nu är möjligt.

Just nu arbetar kommissionen med att ta fram delegerade akter till förordningen. I de delegerade akterna fastställer kommissionen bl.a. de specifika kriterierna som ska användas för att avgöra när en viss ekonomisk verksamhet ska anses vara miljömässigt hållbar i taxonomin.

Sverige har, efter överläggningar med finansutskottet, besvarat de konsultationer som har hållits om innehållet i akterna och även framfört synpunkter i direkta kontakter med kommissionen. Delegerade akter tas fram av kommissionen och granskas av rådet och Europaparlamentet som kan välja att invända (se ovan).

Regeringens ståndpunkter under förhandlingarna av taxonomiförordningen motiverades utifrån bedömningen att svenska intressen generellt gynnas av en mer objektiv bedömning då svenska företag ofta har en högre miljömässig ambition och standard än företag i många andra länder inom EU. Regeringskansliet sammankallade tidigt en referensgrupp att konsultera under förhandlingarna, som bestod av företag och branschorganisationer från olika sektorer. 

Under arbetet med kommissionens utkast till delegerade akter till förordningen så har regeringen fört en aktiv dialog med kommissionen och andra medlemsstater. Regeringskansliet har också fått en stor mängd inspel från branschen som har varit ett värdefullt bidrag till den interna analysen. Branscherna har också uppmanats att delta direkt i kommissionens offentliga konsultationer. 

Svenska företag ligger generellt sett i framkant i klimat- och miljöarbetet. Genom taxonomin kan fler investerare få upp ögonen för svenska företag som ligger långt fram i omställningen till en mer hållbar ekonomi. Bedömningen är att flertalet svenska bolag kommer att gynnas av detta.

Taxonomiförordningen är i grunden ett transparensverktyg och innebär krav på följande tre områden:

1) Kompletterande krav på innehållet i vissa stora företags hållbarhetsrapport. Det handlar både om finansiella företag, såsom banker, och större icke-finansiella företag som omfattas av EU:s direktiv för icke-finansiella rapporter (NFRD). NFRD ersätts år 2023 av EU:s direktiv för företags hållbarhetsrapportering (CSRD).

2) Krav på finansmarknadsaktörer som tillhandahåller finansiella produkter (t.ex. portföljförvaltning eller fonder) att informera om hur stor del av de underliggande investeringarna som gjorts i taxonomiförenlig verksamhet. Upplysningar om detta ska bl.a. tas in i informationsbroschyrer om finansiella produkter.

3) Krav på EU och EU:s medlemsstater när det gäller åtgärder i vilka det fastställs krav på finansmarknadsaktörer eller emittenter med avseende på finansiella produkter som tillhandahålls som miljömässigt hållbara. Det kan till exempel handla om att offentligrättsliga föreskrifter om vilka finansiella produkter som får marknadsföras som miljömässigt hållbara ska vara anpassade till taxonomi­förordningen.

I praktiken väntas detta påverka hela investeringskedjan och påverka ett stort antal företag vars värdepapper ingår i de aktie- och obligationsfonder som omfattas av lagkravet. Likaså förväntas kravet på större företag att redovisa sin verksamhet att spilla över på mindre företag.

Kommissionen väntas under våren 2023 presentera ett utkast till en delegerad akt med ytterligare tekniska granskningskriterier för de fyra miljörelaterade målen i taxonomiförordningen. Kommissionen har aviserat att utkastet kommer att vara föremål för en öppen konsultation under våren. Därefter kommer kommission att presentera ett föreslag till akt som då kommer att vara föremål för granskning av rådet och Europaparlamentet under en period av fyra månader. Under den här perioden har rådet och parlamentet haft möjlighet att invända mot akten, eller begära att granskningsperioden förlängs med två månader. Det är i det här skedet bara möjligt att invända mot akten i sin helhet, dvs. inte enskilda delar av akten.