Statsministerns tal under ceremoni inför Förintelsens minnesdag
Publicerad
Riksdagen den 25 januari 2024.
Det talade ordet gäller.
Kära överlevande, herr vice-talman, riksdagsledamöter, mina damer och herrar,
Förintelsen har en alldeles särskild plats i vårt kollektiva minne. Den påminner om vad den mänskliga ondskan är kapabel till. Men den påminner oss också om, att varje generation måste vinnas för demokratin och för den mänskliga värdigheten.
Många har nu i decennier frågat sig: Hur kunde det här ske? Varför protesterade så få? Varför gjordes så lite? ”Aldrig igen” har blivit en förpliktelse, att ingen jude ska behöva frukta för sin egen säkerhet, någonstans. Allra minst i sitt eget hemland.
Ändå ser vi att antisemitismen brer ut sig – och efter Hamas terrorattack på Israel har hotbilden blivit akut.
Den 7 oktober begicks det värsta massmordet på judar sedan Förintelsen.
Det illdådet fördömdes brett – men attacken firades samtidigt både i Sverige och utomlands, med dans och fyrverkeri. Hat, hot och våld följde i spåren.
Det högtidliga ”aldrig igen”, blev i praktiken ”nu igen”.
***
Nyligen återgav Göteborgs-Posten vad svenska judar utsätts för i sin vardag. Krossade rutor, hatiska budskap och fruktan för sin säkerhet. Det smärtar att läsa och höra deras berättelser om vad som sker i Sverige just nu.
Några som intervjuas – och andra som jag har pratat med det senaste året – nämner speciellt tystnaden. Den från omgivningen, från vänner och bekanta. En tyst de facto-acceptans, en normalisering. En lite uppgiven tystnad, som väcker frågan: kan vi bo kvar här?
Vi har som land ett gemensamt ansvar: Att inte relativisera. Att bidra, inte bara med vackra ord, utan med konkret handling. För antisemitism kan inte tigas ihjäl. Tvärtom: Den frodas i tystnad, där de hotade kuvas. Antisemitismen ska bemötas och bekämpas.
Den kommer från olika håll. Sedan länge från nynazism, högerextremism och autonom våldsbejakande vänster. Och nu också från den intoleranta islamismen, och från antisemitism med rötter i konflikten i Mellanöstern. Vi måste tala också om det.
För det är fullt legitimt att i en demokrati som vår tycka helt olika om konflikter där – men aldrig legitimt med antisemitism här, precis som andra former av rasism. I Sveriges råder inte gatans parlament.
Den här utvecklingen kommer jag och den regering jag leder aldrig acceptera. Sverige är ett av världens mest toleranta länder. Men vi ska aldrig vara toleranta mot intoleransen.
***
För det första: tryggheten måste garanteras. Vi har stärkt stödet till Judiska Centralrådet för trygghetshöjande åtgärder. Vi tillför medel för att skydda det civila samhället. Vi skärper straffen mot brott med antisemitiska motiv. För vi menar allvar: antisemitism ska bort från Sverige.
För det andra: Det kunskapsfrämjande arbetet. Egen kunskap är viktig. Att se på plats. Att träffa överlevande som var med, eller deras barn och barnbarn som var med. Föreningen Zikaron gör t ex en ovärderlig insats.
Varje ny generation måste ta del av berättelserna från Förintelsen. Vi säkrar finansiering för att bevara vittnesmål och vi ser till att skolor och lärare får rätt verktyg. För barn och unga ska inte ärva sina föräldrars fördomar.
För det tredje: Den judiska minoritetens historia i Sverige. I snart 250 år har vi haft etablerat judiskt liv i Sverige. Det måste lyftas och synliggöras.
***
Förintelsen har en särställning i vårt kollektiva minne. Rätt vårdat är DET minnet ett vaccin mot framtida folkmord och övergrepp.
Och vi har alla en roll att spela. Staten, kommunerna, civilsamhället och den enskilde. Min uppmaning till alla svenskar är: Stå inte tysta. Acceptera inte hatet. Säg ifrån.
Jag talar nog för alla här, när jag säger att vi känner djup tacksamhet till er överlevande som är här idag, för att ni orkar berätta er historia. Det är vår uppgift att lyssna, att lära och att en dag föra dem vidare – till alla kommande generationer.
X