”En statsministers kanske viktigaste roll”
Publicerad
Statsminister Ulf Kristersson, essä, Svenska Dagbladet Under strecket, 20 mars 2026.
Redan 1840 genomfördes en reform som innebar att Regeringskansliet delades in i olika departement, som i princip fortfarande gäller. Sedan tidigare hade två statsråd under kungen titeln statsminister – en ”justitiestatsminister” och en ”utrikesstatsminister”. Den ena med ansvar för inrikes frågor och den andre för utrikes.
En utmaning för justitiestatsministern var att han utöver att sköta sitt eget departement också förväntades överblicka alla andra inrikes frågor som ”statsrådet” – det vill säga regeringen – hade ansvar för. Tiden räckte inte till.
Det var bland annat för att lösa den saken som statsministerämbetet inrättades just i dag för 150 år sedan. Louis De Geer blev regeringens främsta företrädare.
Det finns många berättelser om hur olika statsministrar genom sitt engagemang har pekat ut en riktning för regeringen och därmed präglat Sveriges historiska utveckling. Ett bra exempel är statsminister Karl Staaffs personliga insatser för den allmänna och lika rösträtten i Sverige.
Statsministerämbetet fortsatte att formas av dem som hade uppdraget. Men länge var rollen rätt oklar. Det sägs att Tage Erlander undrade vad han egentligen förväntades göra med sitt samlade ansvar när han tog plats som statsminister efter Per Albin Hanssons plötsliga död. Han beskrev sina uppgifter som ”konturlösa och främmande”. Han ville vara exekutiv – inte mest vara en ordförande. Många andra statsråd hade motsatt uppfattning.
Steg för steg förstärktes statsministern med medarbetare och samordningsfunktioner. På 1950-talet började en liten stab växa fram. Tage Erlander skriver i sin dagbok att ”jag har i dag engagerat en ung Göteborgsstudent som min sekreterare under sommaren. Han verkar utmärkt pigg och jag hoppas nu att den inte blir en ny besvikelse.”
Den rekryteringen skulle följas av först Olof Palme och sedan Ingvar Carlsson, som båda långt senare själva skulle bli statsministrar. När de hade anslutit bestod den samlade Statsrådsberedningen av fyra personer utöver statsministern – inklusive vaktmästaren och sekreteraren.
Samtidigt var nog tempot lägre än i dag – både i arbetet och i nyhetscykeln. Under Erlanders första tio år som statsminister fanns det ingen tv och det sägs att han under sina första fem år aldrig reste utomlands utanför Norden.
Olika politiska kriser drabbade dock även den tidens politiker. När Wennerström-affären briserade 1963 var Erlander på semester i Italien. Utrikesministern ringde till Riva del Soles restaurang för att informera Erlander – mitt i en ”glad middag” – om vad som hänt. Det visade sig att andra statsråd i regeringen redan kände till spionerimisstanken, utan att ha informerat statsministern. Den rätt ödmjuke Erlander undrade om hans jobb egentligen behövdes, om han inte ens behövde informeras. Strax därefter fick Statsrådsberedningen sin första statssekreterare.
Olika regeringars varierande förmåga att hantera kriser i vår omvärld har genom åren lett till både kritik och förändringar. Efter tsunamikatastrofen konstaterades krasst att ”den grundläggande bristen i statsförvaltningen var att Regeringskansliet saknade en organisation för att hantera allvarliga kriser.”
I det ljuset inrättade Fredrik Reinfeldt kansliet för krishantering 2008, som nu dygnet runt följer hot- och riskutvecklingen i omvärlden för att tidigt kunna uppmärksamma och larma om situationer som kräver insatser. Funktionen har haft olika hemvist men ligger nu centralt under statsrådsberedningen.
Samma sak gäller EU-samordningen. Med Sveriges EU-medlemskap bestäms nu allt från internationell handel till europeisk klimatpolitik i en process tillsammans med 26 andra länder. Och efter lite trevande läggs Sveriges EU-positioner fast i ett samspel mellan respektive departement och EU-ministern på Statsrådsberedningen. Sverige måste kunna tala med en samlad röst i EU.
Förmågan att navigera i en komplex omvärld blir allt viktigare för en regering. Och i det allvarligaste säkerhetsläget sedan andra världskriget har jag därför dragit några nya slutsatser i samma anda som tidigare statsministrar: mer överblick och mer helhetsbild. Både regeringen och Regeringskansliet måste arbeta mindre i klassiska stuprör och mer genom hängrännor. En genomtänkt målbild måste styra vad delarna gör – det är inte delarna som ska skapa en oförutsägbar helhet.
Erfarenheterna från tidigare kriser ledde till att Nationella säkerhetsrådet skapades efter internationell förebild. Nationell säkerhet hör hemma bland annat på Försvarsdepartementet, på Utrikesdepartementet och på Justitiedepartementet. Och ofta i gränslandet mellan dem alla. Varje enskild del behöver ha samma helhetsbild.
Förr kunde man kanske skylla på att man inget visste – den som inte visste kunde ju inte förväntas reagera. Men okunskap och brist på information friar inte längre den ansvarige från ansvar. Snarare finns det ett ansvar att säkerställa att regeringen har all information som behövs för att fatta välgrundade beslut.
Nationella säkerhetsrådet ser till att just den sortens information om internationella händelser som kan få betydelse för svensk säkerhet samlas – oavsett varifrån informationen från början kommer. Den analyseras och diskuteras samlat, med alla relevanta statsråd på plats.
Ett bra exempel på när detta har haft stor betydelse är det samlade svenska stödet till Ukraina efter den ryska invasionen. Ett annat exempel är den nu pågående moderniseringen av den svenska underrättelsetjänsten.
Men också dramatiska händelser som att få svensken Johan Floderus frisläppt från iransk fångenskap krävde att många samtidigt visste rätt saker. Och när kriser inträffar i andra delar av världen måste vi kunna göra en samlad bedömning av hur de kan påverka oss i Sverige, med kriget i Gaza eller de amerikansk-israeliska attackerna mot Iran som aktuella exempel. I en stökig omvärld blir kraven allt högre på att vi själva gör allt rätt här hemma.
Professionell offentlig förvaltning är lite av ett svenskt adelsmärke, som vi ska vara stolta över. Men Regeringskansliet är inte en vanlig statlig förvaltningsmyndighet, utan en myndighet med två andra unika uppdrag: att under regeringen leda arbetet med politiska förändringsprocesser och att ytterst garantera rikets säkerhet.
Förvaltning och tillämpning av gällande rätt åvilar några hundra andra statliga myndigheter, ett viktigt uppdrag i sig. Regeringskansliets, och i synnerhet Statsrådsberedningens, unika roll är att leda det som komma skall, och omsätta den politiska förändringskraften i ord och handling. Även politisk förändring kräver skickliga opolitiska tjänstemän.
En illa dold hemlighet i Regeringskansliet är att grundlagens krav på kollektivt beslutsfattande och gemensamberedning av regeringsbeslut lätt kan leda till låsningar.
Ibland helt naturliga – man har olika sakliga perspektiv och vill värna olika legitima intressen. Ska man ge tillstånd till en ny havsvindkraftpark och få mer fossilfri el – eller ska man värna miljövärden just där på västkusten där parken ska byggas? Eller – denna gång på östkusten – är mer fossilfri el viktigare än att Försvarsmakten har god framförhållning mot ryska Kaliningrad på andra sidan Östersjön?
Helt legitima konflikter måste alltså dömas av. De löser sig inte själva. Att inte fatta beslut är också ett beslut. Och den enda som kan ta helhetsansvaret och döma av konflikter mellan fackdepartement är Statsrådsberedningen.
Historien är full av kända exempel på långbänkar, där det departement och den minister som vill minst – och därför är långsammast – bestämmer takten. Förslag till kraftfulla reformer slipas steg för steg ner till oigenkännlighet, och röstas sedan igenom för att det inte längre hotar något alls. Alla som har haft ledande roller i Regeringskansliet vet att det har varit så. Jag ville inte ha det så.
För att säkra stark framdrift i alla de reformer som den här regeringen har enats om att genomföra – och för att undvika att något departement sänker farten på just sin del – inrättade vi ”SB inrikes”. Det är en funktion i Statsrådsberedningen som inte gör några egna politiska bedömningar, men ser till att alla departements underlag kommer fram i tid och med kvalitet så att avdömning kan ske i Statsrådsberedningen.
Samtidigt har vi kortat ner tiderna för statliga utredningar och har bytt inriktning, från stora mastodontutredningar (”vad ska göras?”) till snabbare och mer målinriktade utredningar (”hur ska det göras?”).
Svensk statsförvaltning har stolta anor som vi både vårdar och för in i vår egen tid. Statens ledningsfunktioner blev inte klara med Axel Oxenstierna på 1600-talet och även uppdraget som statsminister har förändrats under de senaste 150 åren.
Frågorna har skiftat – från rösträttens införande, via två världskrig, svåra spionaffärer och ekonomiska kriser, till ännu ett stort krig på vår kontinent. På 150 år har Sverige industrialiserats, internationaliserats och blivit ett välfärdssamhälle. Och på drygt 30 år har Sverige gått från neutralitet till självklar medlem i både EU och Nato.
Den grundläggande uppgiften som statsminister består: att ägna tid och kraft åt den övergripande politiska inriktningen, den som inget enskilt statsråd kan överblicka eller ha bestämmande inflytande över. Och att som regeringschef utnämna skickliga ministrar, som dessutom kan leda sitt departement så att det gynnar helheten. Att vara statsråd kan kännas ensamt – men den regering som jag leder är ett samspelat lag.
Hur jobbet som statsminister kommer att utvecklas framåt får tiden visa. Men jag vet att vår parlamentariska demokrati står stark. Min lärdom är att statsministerns viktigaste roll är att se till att laget fungerar. Men också att kunna döma av när legitima intressen står mot varandra. Och att orka vara otålig. I grunden handlar det om att varje dag värna Sverige. Ingen uppgift är viktigare än det.
