Internationella MR-granskningar av Sverige från Utrikesdepartementet

Europadomstolens dom (2007-02-06) i målet Wassdahl mot Sverige

Publicerad 06 februari 2007

Europadomstolen har i en dom prövat Sveriges efterlevnad av Europakonventionen. Regeringen publicerar en länk till domen i fulltext samt en sammanfattning av domen.

Länk till domen i fulltext

• Wassdahl mot Sverige i Europadomstolens databas HUDOC (engelska)

Sammanfattning av domen

Bakgrunden till målet var i korthet följande. I sin självdeklaration för 1995 års taxering yrkade klaganden avdrag för vad som uppgavs vara skuldräntor för lån upptagna med anledning av en större aktieaffär. Han underrättades i maj 1996 om att skattemyndigheten var av uppfattningen att den påstådda affären saknade verklighetsunderlag och att man därför övervägde att vägra det yrkade avdraget samt påföra skattetillägg. Skattemyndigheten fattade i september 1996 beslut i enlighet med underrättelsen. Klaganden överklagade beslutet. Sedan skattemyndigheten den 30 april 1997 beslutat att inte ändra sitt beslut avslog länsrätten överklagandet i dom den 29 maj 2000. I dom den 15 april 2002 fastställde kammarrätten länsrättens dom. Regeringsrätten beslutade den 11 september 2003 att inte meddela prövningstillstånd. Skatteprocessen tog totalt cirka sju år och tre månader.

I november 2003 väckte klaganden skadeståndstalan mot staten varvid han, under åberopande bl.a. av att handläggningen av skattemålet tagit för lång tid, gjorde gällande att staten genom fel och försummelse vållat honom såväl ekonomisk som ideell skada. Staten, genom Justitiekanslern, bestred klagomålet. I dom den 21 december 2004 lämnade tingsrätten käromålet utan bifall. Domen fastställdes av hovrätten den 2 november 2005. Klaganden överklagade men vid tiden för Europadomstolens prövning hade Högsta domstolen ännu inte meddelat beslut i frågan om prövningstillstånd.

Inför Europadomstolen gjorde klaganden gällande att artikel 6 i Europakonventionen kränkts i och med att skatteprocessen tagit oskäligt lång tid. I sitt svaromål yrkade regeringen att klagomålet skulle avvisas på den grunden att inhemska rättsmedel inte uttömts eftersom klaganden kunde och borde ha fört en skadeståndstalan mot staten vid nationell domstol i enlighet med Högsta domstolens dom i det s.k. Lundgren-målet (NJA 2005 s. 462) innan han klagade till domstolen. Eftersom en sådan talan sedermera anhängiggjorts borde klaganden, enligt regeringens uppfattning, i vart fall vara tvungen att avvakta utgången i det målet innan hans klagomål kunde bli föremål för Europadomstolens prövning. I sak överlämnades till Europadomstolen att bedöma om skatteprocessen tagit för lång tid.

Europadomstolen godtog inte invändningen om att inhemska rättsmedel inte uttömts. Med tanke på att domen i Lundgren-målet meddelats nästa ett år och sju månader efter det att klaganden gett in sitt klagomål fanns det vid tiden för klagomålet ingen indikation på att det existerade ett effektivt rättsmedel i Sverige för klagomål rörande långsam handläggning och domstolen menade därför att klagande hade uttömt de inhemska rättsmedel som stod honom till buds när han klagade till domstolen. Vad gällde den pågående skadeståndsprocessen konstaterade domstolen att till skillnad från Lundgren-målet, som rörde en brottmålsprocess där klaganden slutligen frikändes, avsåg det aktuella målet en skatteprocess och rörande sådana processer fanns det ännu inget vägledande avgörande från Högsta domstolen. Dessutom noterade domstolen att både tingsrätten och hovrätten lämnat klagandens klagomål om långsam handläggning utan bifall utan att ange vidare skäl för detta än att man inte ansåg att processen tagit oskäligt lång tid. I sammanhanget noterades särskilt att det inte fanns någon hänvisning i hovrättens dom till Lundgren-målet trots att hovrättens avgörande meddelades i tiden efter Högsta domstolens dom i det målet. Mot bakgrund av det ovanstående och även med beaktande av att skadeståndsmålet legat i Högsta domstolen i över ett år utan att beslut meddelats i frågan om prövningstillstånd, fann domstolen att såvitt gällde det aktuella målet hade regeringen inte visat att den pågående skadeståndsprocessen kunde anses utgöra ett effektivt rättsmedel för klaganden och därmed också att det vore orimligt att förlänga processen inför domstolen ytterligare genom att vänta på Högsta domstolens beslut. Följaktligen lämnades regeringens invändning utan bifall.

Klagomålet inför Europadomstolen ansågs inte heller uppenbart ogrundat utan domstolen kom fram till att Sverige kränkt klagandens rätt till rättegång inom skälig tid. Domstolen konstaterade att skatteprocessen inte rört särskilt komplexa frågor och att klaganden inte kunde hållas ansvarig för någon mer betydande tidsutdräkt. Snarare kunde de längre perioder av inaktivitet som förekommit särskilt i länsrätten tillskrivas de nationella domstolarna och deras hantering av målet ansågs inte ha främjat ett avgörande inom rimlig tid. I sammanhanget noterade domstolen att skatteprocessen rört ett betydande belopp för klaganden (147 000 SEK). För den konstaterade kränkningen tillerkändes klaganden ett ideellt skadestånd om 1 500 euro samt ersättning för rättegångskostnader.