Artikel från Kulturdepartementet

”Diskriminerar man kroppar så riskerar man också att diskriminera berättelser, infallsvinklar, kompetens, nätverk, perspektiv och metoder”

Publicerad 26 augusti 2015 Uppdaterad 27 augusti 2015

Barakat Ghebrehawariat är social entreprenör och demokratiagent. Han arbetar på kulturkollektivet Revolution Poetry och är en anlitad föreläsare inom demokrati, mångfald och representation.

Barakat, hur tycker du att rasismen tar sig uttryck i Sverige idag?

Den tar sig uttryck på många olika sätt. Det finns de extrema varianterna, hat, hets och hot på nätet, förföljelse och då särskilt av rasifierade kvinnor. Korsbränning utanför flyktingförläggningar är ett annat extremt exempel. Direkt våldsamma handlingar. Å andra sidan har vi den mer ”vardagliga” rasismen, den som jag kallar ”måndagsrasismen”, som ibland framstår i närmast triviala händelser men som också är tydlig.

En annan sak är när människor som har icke-svenskklingande namn har oproportionerligt sämre möjligheter att få komma på anställningsintervju eller få komma och kolla på bostäder vid uthyrning – den strukturella varianten av rasism. Det kan vara hur media porträtterar icke-vita människor eller icke-vita områden. Eller när en kommun ringer mig och vill att jag ska hålla ett krisberedningsmöte före det att hundra flyktingar ska komma till området. Vi har nästan kommit till en punkt där vi måste argumentera för att människor är människor.

Själv intresserar jag mig mycket för sådana saker som sker närmast omedvetet. Verksamheter vars representation är starkt homogen, särskilt beslutsfattande organ och demokratiskt tillsatta organisationer som saknar representation i rätt utsträckning. Byggandet av normer och återskapandet av normer som gör att vissa människor får tillhöra, andra inte.

Jag jobbar också som organisationskonsult vilket gör mig intresserad av hur man kan skapa metoder och modeller för inkludering. Jag vill att man ska se frågan utifrån kompetens och kunskap. Alltför ofta är det en tyckarfråga. Man behöver se neutralt och nyktert på frågan, för att kunna jobba med inkludering krävs kompetens. Du behöver arbeta professionaliserat, intersektionellt och långsiktigt.

Teorin måste tas vidare till implementeringsarbete, som finns på kontinenten och i andra länder. Här kan regeringen komma in och ge stöd, till exempel kring lagen om offentlig upphandling. Det måste ställas krav på företag som är med i upphandlingar om de ska få ett uppdrag för x antal miljoner om mångfald. Viss normkritisk och ”mångkulturell” kompetens måste utlovas. Detta ska också följas upp och det ska vara tydligt i riktlinjerna. Det är viktigt att se på representationen i huset, det måste vara mätbart, idag är det inte alltid det. Då famlar man i blindo. Ibland blir jag intagen som ett alibi, ”vi behöver dig för att söka upphandlingen”, utifrån att det är så homogent i gruppen.

Regeringen skulle kunna supporta oss i att utveckla hållbara och effektiva metoder och modeller för att arbeta med jämlikhetsarbete i praktiken – vardagligt, varaktigt och i verksamhet. Jämlikhetsarbetet bör inte projektifieras i den utsträckning det faktiskt gör idag!  

Vad skulle regeringen kunna göra för att underlätta främjande av metodutveckling?

Vara hörsam för individer och organisationer som arbetar med utveckling. Till exempel Rättviseförmedlingen, demokratiagenter som jag eller Nabila Abdul Fattah som arbetar med demokratiutveckling och ungdomar i Botkyrka kommun. Därutöver finns det en myriad av kreativa, kunniga och kompententa individer, organisationer och projekt som arbetar demokratistärkande och samhällsförbättrande ute i civilsamhället.

Jämlikhetsdata skulle kunna vara ett annat exempel. Självklart måste det vara rättssäkert och bygga på forskning, självidentifikation, anonymitet och frivillighet. FN:s återkommande kritik mot Sverige handlar mycket om detta. Jämlikhetsdata behövs för att skapa en riktig kartläggning av hur segregationen ser ut i siffror och statistik. Vi måste sluta streta emot framtiden.

En viktig del är att nå marginaliserade ungdomar. Utan dem ingenting. Varför slösar vi på resurser som finns! Det finns en mängd människor därute som vill och kan. På regeringsnivå och statlig nivå används inte den här kompetensen som finns i periferin. Och dessa människor måste konsulteras från början, inte kallas in långt in i processen. Metoden måste stöttas. Inte kvart i tolv. Men som det ser ut idag är myndigheterna i sig icke-representativa. 

Ibland hör jag folk diskutera huruvida vi ska ha ett mångkulturellt samhälle, vi har det redan! Det är en icke-debatt. Regeringen får inte köpa den pessimistiska världsbilden som snurrar i cyberrymden och kablas ut i tv-rutan, så dåligt är det faktiskt inte!  Förebildsarbete är jätteviktigt men det behöver kompletteras med matnyttiga verktyg. Maktfördelning behöver struktureras, ibland är det som om vi raderas, varför är det inte någon som involverat oss från början? Diskriminerar man kroppar så riskerar man att diskriminera också berättelser, infallsvinklar, kompetens, nätverk, perspektiv och metoder.

Om du vill engagera ungdomar i miljonprogrammen, sök då upp människor som redan jobbar med de här frågorna där ute och ta in dem på olika sätt. Använd dem i expertråd, lyssna till dem. Det är inte hjärnkirurgi, så deprimerande svårt är det inte och det finns redan lösningar.