Internationella MR-granskningar av Sverige från Utrikesdepartementet

Europadomstolens dom (2007-01-23) i målet Lilja mot Sverige

Publicerad 23 januari 2007

Europadomstolen har i en dom prövat Sveriges efterlevnad av Europakonventionen. Regeringen publicerar en länk till domen i fulltext samt en sammanfattning av domen.

Länk till domen i fulltext

• Lilja mot Sverige i Europadomstolens databas HUDOC (engelska)

Sammanfattning av domen

Klaganden, som var styrelseledamot och firmatecknare för ett aktiebolag verksamt inom byggbranschen, häktades i maj 1996 misstänkt för bl.a. grovt skattebedrägeri avseende mervärdesskatt och arbetsgivaravgifter. Han släpptes en och en halv månad senare men förundersökningen fortsatte för att avslutas i april 1998. Åtal väcktes därefter i oktober 2002 sedan åklagaren beviljats förlängning av fristen för åtals väckande ett femtiotal gånger. Klaganden frikändes helt av Stockholms tingsrätt i december 2003. I ett parallellt förfarande beslutade skattemyndigheten under 1997 och 1998 att vägra klagandens bolag avdrag för ingående mervärdesskatt, att höja underlaget för arbetsgivaravgifter samt att påföra skatte- och avgiftstillägg. Bolagets överklagande av besluten avslogs av länsrätten i en dom meddelad i november 1999, som fastställdes av kammarrätten i mars 2003. Regeringsrätten beslutade i oktober 2003 att inte meddela prövningstillstånd. Brottmålsprocessen tog totalt drygt sju år och fem månader och skatteprocessen fem år och tio månader.

Inför Europadomstolen gjorde klaganden bl.a. gällande att artikel 6 i Europakonventionen kränkts i och med att såväl brottmåls- som skatteprocessen tagit oskälig lång tid. I sitt svaromål överlämnade regeringen till domstolen att avgöra om den omständigheten att klagandens bolag, och inte denne personligen, var part i skatteprocessen innebar att han inte kunde anses ha talerätt inför domstolen i den delen. Vidare yrkade regeringen att klagomålet skulle avvisas på den grunden att inhemska rättsmedel inte uttömts eftersom klaganden kunde ha fört en skadeståndstalan mot staten vid nationell domstol i enlighet med Högsta domstolens dom i det s.k. Lundgren-målet (NJA 2005 s. 462). I sak överlämnades till Europadomstolen att bedöma om de aktuella processerna tagit för lång tid.

Europadomstolen konstaterade inledningsvis att eftersom klaganden var ensam ägare av bolaget ifråga och brottmåls- och skatteprocessen var föranledda av i princip samma omständigheter, nämligen felaktiga skattedeklarationer, så hade klaganden talerätt även vad gällde skäligheten av skatteprocessens längd. Europadomstolen godtog inte heller invändningen om att inhemska rättsmedel inte uttömts. Med tanke på att domen i Lundgren-målet meddelats nästa tre år efter det att klaganden gett in sitt klagomål och cirka ett år och tre månader efter det att tingsrättens frikännande dom i brottmålet vunnit laga kraft, kunde det inte begäras av klaganden att han nu skulle väcka skadeståndstalan inför nationell domstol. Det kunde inte heller begäras att han skulle ha gjort det i samband med att brottmålsdomen vann laga kraft eftersom det vid den tiden inte fanns något tecken på att en sådan talan var ett effektivt rättsmedel mot långsam handläggning. I det senare avseendet noterade Europadomstolen att klaganden under tingsrättsprocessen vänt sig till Justitieombudsmannen med ett klagomål om att denna tog för lång tid. Klagomålet inför Europadomstolen ansågs inte heller uppenbart ogrundat utan domstolen kom fram till att Sverige kränkt klagandens rätt till rättegång inom skälig tid. Visserligen hade processerna varit komplicerade både i sak och till sin omfattning. Vad avsåg brottmålet delade dock domstolen Ekobrottsmyndighetens bedömning att det inte funnits skäl för åklagaren att avvakta utgången av skatteprocessen och att det var oacceptabelt att låta klaganden vänta i mer än fyra år på beslut i åtalsfrågan. Oavsett om klaganden samtyckt till anstånd i den frågan hade det ålegat tingsrätten att se till att processen fortskred i rimlig takt. Mot bakgrund av den nämnda fyra års-perioden och att processen tagit över sju år i en instans var det tydligt, menade domstolen, att målet inte avgjorts inom skälig tid. Vad gällde skatteprocessen ansåg domstolen att en handläggningstid i kammarrätten om mer än tre år också var oskälig och att det därför förelåg ett brott mot artikel 6 även i den delen. För den konstaterade kränkningen tillerkändes klaganden ett ideellt skadestånd om 10 000 euro samt ersättning för rättegångskostnader.