Internationella MR-granskningar av Sverige från Utrikesdepartementet

Europadomstolens dom (2009-01-20) i målet F.H. mot Sverige

Publicerad 20 januari 2009

Europadomstolen har i en dom prövat Sveriges efterlevnad av Europakonventionen. Regeringen publicerar en länk till domen i fulltext samt en sammanfattning av domen.

Länk till domen i fulltext

• F.H. mot Sverige i Europadomstolens databas HUDOC (engelska)

Sammanfattning av domen

Bakgrunden till målet var i korthet följande. Klaganden är en irakisk medborgare som dömts till utvisning p.g.a. brott. Klaganden, som hade ansökt om asyl i Sverige, dömdes i maj 1995 för mord till rättspsykiatrisk vård med särskild utskrivningsprövning. I december 2004 upphörde den rättspsykiatriska vården efter beslut av länsrätten i Dalarna. Klaganden har vid ett flertal tillfällen ansökt hos regeringen om upphävande av utvisningsbeslutet, men ansökningarna har avslagits.

Inför Europadomstolen gjorde klaganden gällande att han som f.d. officer i det republikanska gardet tillhörde Saddams inre krets och att han därför riskerade att ställas inför rätta i Irak och dömas till döden eller utsättas för tortyr eller annan omänsklig behandling. Vidare gjorde han gällande att han mot bakgrund av sin tjänstgöring i det republikanska gardet riskerade att dödas utom rätta. Klaganden menade även att han riskerade att dömas på nytt i Irak för mordet i Sverige och att han då riskerade dödsstraff. Han gjorde även gällande att han riskerade förföljelse i Irak eftersom han är kristen. Mot bakgrund av detta anförde klaganden att en verkställighet av utvisningsbeslutet skulle innebära en kränkning av artiklarna 2 och 3 i Europakonventionen

I domen kom en majoritet av domstolens ledamöter fram till att det inte skulle innebära någon kränkning av konventionen att utvisa klaganden till Irak. Domstolen konstaterade inledningsvis att den allmänna situationen i Irak inte var så allvarlig att den i sig utgjorde ett hinder mot utvisning. Domstolen ansåg vidare att det inte förelåg någon omständighet som tydde på att klaganden skulle komma att åtalas för något brott eller att han riskerade dödsstraff på grund av sitt förflutna inom det republikanska gardet. Vid denna bedömning lades vikt vid bl. a. att klaganden tidigare uppgett att han aldrig deltagit i strider eller dödat någon under sin militärtjänstgöring. Vad gällde klagandens medlemskap i Baathpartiet ansåg domstolen att det var högst osannolikt att han haft en högt uppsatt position i partiet. Mot bakgrund av bl.a. införandet av en amnestilag för tidigare partimedlemmar, större möjligheter för dessa att åter söka anställning i statsförvaltningen samt lagstiftning som beaktade det personliga ansvaret för varje partimedlem i motsats till ett kollektivt ansvar ansåg domstolen att klaganden varken riskerade att åtalas för något brott eller att förföljas på grund av sitt tidigare medlemskap i partiet. Vidare fann domstolen att klagandens påstående att han riskerade att utsättas för våld av Shiamuslimska milisgrupper bl. a. för att han hade skrivit rapporter som lett till att två shiitiska rebelledare avrättats – en uppgift han inte nämnt i de inhemska processerna – inte var särskilt trovärdigt. Dessutom fann domstolen att det faktum att han varit aktiv i det republikanska gardet i sig inte innebar att han löpte en verklig risk att utsättas för våld, särskilt mot bakgrund av att den mest aktiva milisgruppen (Mahdiarmén) nu utropat vapenvila, att klaganden inte befunnit sig i Irak de senaste 15 åren samt att han inte haft en framstående position varken i partiet eller inom det militära. I fråga om klagandens påstående att han riskerade att dömas en andra gång i Irak för det mord han begått erinrade domstolen om att brottet ägt rum i Sverige och att klaganden dömts och avtjänat sitt straff här. Den irakiska strafflagen – trots viss osäkerhet om dess nuvarande status – förbjuder att en person som dömts genom en lagakraftvunnen dom utomlands åter ställs inför rätta i Irak. Vad gällde risken för förföljelse av religiösa skäl konstaterade domstolen att det i och för sig förekommit vissa attacker mot kristna i Irak men fann att dessa fick anses utförda av enskilda individer och att klaganden kunde vända sig till irakiska myndigheter för att få skydd. Inte heller på grund av sin religiösa tillhörighet löpte klaganden därför en verklig risk att utsättas för behandling i strid med artikel 2 eller 3.