Internationella MR-granskningar av Sverige från Utrikesdepartementet

Europadomstolens dom (2012-04-12) i målet Eriksson mot Sverige

Publicerad 12 april 2012

Europadomstolen har i en dom prövat Sveriges efterlevnad av Europakonventionen. Regeringen publicerar en länk till domen i fulltext samt en sammanfattning av domen.

Länk till domen i fulltext

• Eriksson mot Sverige i Europadomstolens databas HUDOC (engelska)

Sammanfattning av domen

Bakgrunden till målet var i korthet följande. Klaganden är en man, född 1942, som 1989 fick diagnosen diabetes och kärlkramp. Under en arbetsrelaterad cykeltur i januari 2000, fick klaganden en hjärtinfarkt som orsakade att han föll och två veckor senare drabbades han av en hjärnblödning. Klaganden erhöll förtidspension från den 1 december 2001. Klaganden ansökte om livränta. Försäkringskassan beslutade i april 2003 att inte godkänna klagandens besvär som arbetsskada och avslog ansökan om livränta. Klaganden överklagade till Länsrätten i Södermanlands län som avslog överklagandet i mars 2004. Klaganden överklagade till Kammarrätten i Stockholm och begärde i skrivelse i april 2005 att en muntlig förhandling skulle hållas. I skrivelse i juni 2005 uppgav klaganden att han åberopade förhör med de fyra läkare som lämnat intyg i hans ärende. Kammarrätten avslog begäran om muntlig förhandling i november 2005 och angav att det inte fanns skäl att hålla muntlig förhandling inför frågan om prövningstillstånd. Kammarrätten gav klaganden tillfälle att slutföra sin talan. Klaganden inkom med ytterligare läkarintyg. I oktober 2006 yrkade klaganden återigen muntlig förhandling och uppgav att alla de läkare som lämnat intyg skulle höras samt att han själv skulle höras om sin tidigare arbetssituation. Kammarrätten beslutade i februari 2007 att inte meddela prövningstillstånd. I samband med överklagande till Högsta förvaltningsdomstolen yrkade klaganden ånyo muntlig förhandling och uppgav att han yrkade detta även avseende frågan om prövningstillstånd. Högsta förvaltningsdomstolen beslutade i oktober 2007 att avslå klagandens yrkande om muntlig förhandling och i maj 2008 att inte meddela prövningstillstånd.

Inför Europadomstolen gjorde klaganden gällande att domstolarnas beslut att inte hålla muntlig förhandling, trots hans uttryckliga begäran därom, utgjorde en kränkning av artikel 6 i Europakonventionen. Vidare anförde klaganden att den inhemska processen varit för lång.

Regeringen yrkade avvisning av klagomålet, bl.a. på grund av att inhemska rättsmedel inte var uttömda. I sak bestred regeringen kränkning av konventionen.

Vad gäller frågan om uttömmande av inhemska rättsmedel fann domstolen att det aktuella klagomålet hade lämnats in till domstolen redan i november 2008, vid en tidpunkt då det inte fanns ett effektivt rättsmedel för hans klagomål i Sverige. Klaganden behövde således inte vända sig till Justitiekanslern för att uttömma inhemska rättsmedel. Klagomålet var följaktligen "admissible".

Vad gäller klagomålet rörande avsaknad av muntlig förhandling fann domstolen enhälligt att det inte förelåg en kränkning av artikel 6 i konventionen. Domstolen noterade att någon muntlig förhandling inte hållits i någon instans i det aktuella fallet samt att klaganden inte hade begärt muntlig förhandling i länsrätten. Detta innebar att klaganden hade avstått från sin rätt till muntlig förhandling i första instans. Frågan för Europadomstolen att ta ställning till var därmed om överinstansernas vägran att hålla muntlig förhandling var berättigade av särskilda omständigheter. Domstolen uttalade att om en muntlig förhandling har hållits i första instans så är kravet på en muntlig förhandling lägre i överinstanserna och att detta gäller även då en klagande inte yrkat muntlig förhandling i första instans. Eftersom överinstanserna vägrade prövningstillstånd gjorde de ingen fullständig prövning av klagandens mål utan begränsade sin prövning till den juridiska frågan om prövningstillstånd skulle beviljas. Domstolen beaktade även att klaganden haft ombud under hela processen och att ombudet borde ha känt till den svenska lagstiftningen om muntlig förhandling och prövningstillstånd samt de nationella domstolarnas praxis i detta avseende. Domstolen fann att frågan om prövningstillstånd kunde besvaras på basis av handlingarna i målet och parternas skriftliga inlagor. Avsaknaden av en muntlig förhandling i kammarrätten och Högsta förvaltningsdomstolen var därmed berättigad och innebar ingen kränkning av artikel 6 i konventionen. Klagomålet rörande handläggningstiden avvisades som uppenbart ogrundat.