Anförande av Morgan Johansson på narkotikakonferens med fokus på förebyggande metoder och tidig upptäckt

Publicerad

Webbsänd konferens, 26 maj 2020, i arrangemang av Länsstyrelserna i Hallands, Blekinge, Kronobergs, Kalmar och Jönköpings län, CAN och Polisen i syd

Det talade ordet gäller.

Konferensdeltagare,

Först ett tack till möjligheten att inleda den här konferensen. Det är klart att det hade varit mycket roligare om vi alla varit på plats i en och samma lokal!

Då skulle vi varit hundratals som getts möjlighet att lyssna inte bara på tal och föredragningar, utan också kunna föra alla dessa informella samtal i pauserna, byta erfarenheter och knyta kontakter, som ju är en väsentlig del av en lyckad konferens.

Nu blir det inte så, men det är ändå bra att ni genomför den här konferensen på det här sättet. Det blir ju ett meningsutbyte det också. Men vi får helt enkelt träffas en annan gång!

Ämnet är ju narkotika, och hur vi bekämpar brott och förebygger missbruk på ett så effektivt sätt som möjligt. Och det är ju ett högaktuellt ämne på många sätt.

Dels eftersom narkotikafrågan är i centrum när vi talar om gängkriminalitet. Det är ju narkotikahandel som är gängens huvudsakliga inkomstkälla, det är det de ägnar sig åt. Men det är också ofta konflikter runt narkotikahandeln som är upphov till de våldsdåd vi har sett de senaste åren, med skjutningar, mord och sprängningar.

För oss är slutsatsen kristallklar: om vi ska lyckas i kampen mot den organiserade kriminaliteten, så måste vi gå på narkotikan.

Så narkotikafrågan är högaktuell utifrån kopplingen till gängkriminaliteten. Men den är också högaktuell eftersom det på senare tid återigen från några håll tagits upp en diskussion om den svenska restriktiva narkotikapolitiken.

Nu höjs det återigen röster om att Sverige ska avkriminalisera, dvs tillåta, eget bruk av narkotika.

Ibland är det inte alltid så tydligt – en del vågar inte riktigt stå för det i debatten, utan nöjer sig med att kräva utvärderingar och utredningar. Men en del vill gå ännu längre, och vill att inte bara eget bruk ska tillåtas, utan också köp och försäljning och produktion.

Jag tror att det är viktigt att vi som står för en fortsatt restriktiv narkotikapolitik tar den debatten, att vi inte kliver undan, och att vi också kräver att de som står för olika former av legalisering ska tala ur skägget. Vad är det egentligen ni vill?

Låt mig vara tydlig i min ståndpunkt. Jag vill inte se en avkriminalisering av eget bruk av narkotika, och det av flera skäl.

För det första så vore det en enorm gåva till de kriminella gängen. I ett slag så skulle deras marknad mångdubblas. Hela syftet med en avkriminalisering är ju att normalisera användning av narkotika – det ska vara som att ta ett glas öl.

Det här ser vi i många länder. Sverige är ju ett land som just genom den restriktiva politiken har lyckats att hålla droganvändningen bland unga på en internationellt sett mycket låg nivå.

Men det var ingen självklarhet, det har inte gått av sig själv. I början på 1970-talet så var narkotikan på väg att normaliseras också i vårt land. Då uppgav 15 procent av ungdomarna i årskurs 9 att de använt narkotika.

Men tack vare en mycket aktiv politik från 1970-talet och framåt, så sjönk den siffran snabbt, och idag ligger den på 9 procent för pojkarna och 6 procent för flickorna – och på den nivån har det legat de senaste 20 åren.

Samtidigt så har tillgången på narkotika ökat mycket kraftigt. Det skedde ju framför allt på 1990-talet, efter att transportvägarna till Europa från mellersta Asien öppnats upp efter Sovjetunionens fall.

Men, och det är detta som egentligen är remarkabelt: samtidigt som tillgången på narkotika ökat, så fortsätter de allra flesta svenska ungdomar att säga nej.  Och det är ju egentligen en stor framgång.

Men det är också en myt som narkotikalegaliserarna gärna sprider, att var och varannan tonåring använder narkotika. Det är för att skapa ett grupptryck, för att normalisera missbruket. Men det ska vi inte gå på. Sanningen är ju att svenska ungdomar säger nej i mycket stor utsträckning, och de gör det för att de förstår att det är farligt. Det förebyggande arbetet har fungerat.

Men vad skulle då hända om vi avkriminaliserar eget bruk? Ingenting, påstår legaliseringsivrarna. Missbruket skulle inte öka, påstår de.

Men låt oss ändå tillämpa lite sunt förnuft. Vad tror ni händer om vi avkriminaliserar stöld – kommer stölderna att öka eller minska då?

Det är ju en självklarhet att om vi avkriminaliserar eget bruk av cannabis, ja då kommer cannabisanvändningen att öka.

En kriminalisering handlar ju inte bara om risken för att straffas, utan det handlar också om straffrättens normerande effekt – dvs människor tenderar faktiskt att följa samhällets signaler om vad som är ok och vad som inte är ok. Och om vi avkriminaliserar eget bruk, ja då säger vi i princip att narkotikaanvändning är ok. Då har vi normaliserat droganvändning.

Och om någon inte tror på det, så räcker det väl att kasta en blick ut över resten av världen. Ju mer liberal synen på narkotika är, desto vanligare är det att ungdomar använder.

Se bara på Europa. I genomsnitt så har 18 procent av ungdomarna i åldern 15-24 år i Europa använt narkotika senaste året. I Sverige är den senaste siffran 7,7 procent. I jämförelse med Sverige så är det alltså nästan tre gånger så vanligt att ungdomar i Europa som genomsnitt använder narkotika.

Och allra vanligast är det naturligtvis i de länder som har en liberal syn. Vill vi ha den drogkulturen i Sverige? Nej.

Så min slutsats är solklar: om vi skulle avkriminalisera eget bruk i Sverige som man gjort i andra länder, ja då får vi också räkna med en kraftigt ökad droganvändning bland ungdomar – som man har i andra länder.

Och jag tror inte att det finns ett endaste dugg stöd hos svenska folket att överge den restriktiva narkotikapolitiken. Tvärtom. Jag tror att det är väldigt många tonårsföräldrar – jag är själv pappa till två, snart tre, tonåringar – som är genuint oroade över att deras barn ska fastna i drogträsket. De kommer aldrig att acceptera en omläggning av politiken, och det har de rätt i.

Kraven på avkriminalisering har förts fram från olika håll, senast var det väl Kristdemokraterna, även om de tvingades backa sedan, och jag har också sett att liberala ungdomsförbundet varit ute i frågan.

Men det är tyvärr inte ovanligt att detta också förs fram från vänsterhåll. Och det kan jag som socialdemokrat inte förstå. Jag kan inte förstå att det kan betraktas som progressivt att vilja leda en hel ungdomsgeneration in i ett narkotikaberoende. Då har man ju helt blivit lurad av både kommersiella och kriminella krafter.

Herregud, vi håller ju på att fasa ut tobaksrökning – ska vi nu fasa in cannabisrökning? Vad är det som är modernt eller progressivt med det? Ingenting.

Men det argument som man använder för att vilja avkriminalisera, det är ju den höga narkotikarelaterade dödligheten. Och det argumentet ska man ta på allvar.

Men då ska vi ju veta att då talar vi ju inte längre om cannabis. Cannabis kan visserligen ge psykoser och det finns en koppling till schizofreni och en massa andra negativa hälsoeffekter – men ska vi tala dödlighet, då handlar det framför allt om heroin, amfetamin, kokain, fentanyl osv.

Men också här vill ju narkotikaliberalerna blanda bort korten. För om de menar allvar med dödlighetsargumentet, då är det ju inte cannabis som ska avkriminaliseras, utan de tyngre drogerna.  Men det vågar de sällan säga.

Nu tycker inte jag att det är en bra idé heller att avkriminalisera heroin och amfetamin. Också det kommer att leda till högre droganvändning.

Men den höga dödligheten är ett problem, men det kan bara åtgärdas genom bättre och mer tillgänglig missbruksvård. Och jag är inte dogmatisk när det gäller skadereducerande åtgärder, tvärtom. När jag var folkhälsominister för 15 år sedan så såg jag till att sprutbytesprogrammen legaliserades under vissa villkor, för att minska t ex spridning av HIV, och jag tycker att substitutionsbehandling med t ex metadon kan vara bra för många. Men en avkriminalisering av heroin och amfetamin skulle i praktiken innebära att samhället avstår från att ingripa mot ett livslångt beroende som drabbar inte bara missbrukaren, utan också omgivningen. T ex barn som växer upp med missbrukande föräldrar.

Sedan så kastas ju inte missbrukare i fängelse på grund av missbruk, men en dom kan vara en väg in i vård och behandling, t ex genom kontraktsvård. Och det är förstås bra.

Så återigen: vi kan minska den narkotikarelaterade dödligheten, men inte genom avkriminalisering utan genom förbättrad missbruksvård.

Så en avkriminalisering av narkotikaanvändning skulle vara en enorm gåva till de kriminella gängen. Deras marknad skulle växa kraftigt. Det vore julafton varje dag för dem.

Det förstår ju också de som vill lägga om narkotikapolitiken. Och därför är många beredda att ta ett steg till – dvs också legalisera köp och försäljning, för att droganvändarna ska slippa handla av gängen Och det är ju på ett sätt logiskt. Har vi tillåtit eget bruk, så kan vi lika gärna tillåta försäljning och produktion, resonerar de.

Men var hamnar vi då? Cannabis på ICA, heroin på apoteket? Ja, det låter förfärligt, men det är ju trots allt den linjen som en del länder slagit in på, med förfärande resultat. Länder som legaliserar narkotikahandel bli mycket snabbt centrum för hel kontinents narkotikahandel. Se på Holland i Europa, och Colorado i USA.

Den här argumentationen måste vi kunna, konferensdeltagare, i den debatt som nu förs om narkotika. Och för min del så råder det ingen tvekan. Avkriminalisering och legalisering av narkotika vore förödande på så många sätt.

Istället så ska vi fullfölja den svenska restriktiva linjen, som i praktiken bedrivs på tre fronter:

Det första är brottsbekämpningen. Här handlar det om att ge de brottsbekämpande myndigheterna de resurser och de verktyg som de behöver för att rycka upp de kriminella strukturerna med rötterna.

Vi bygger ut polisorganisationen kraftigt, redan nu finns det fler anställda i polisen än någonsin tidigare, och expansionen fortsätter när nya kullar poliser nu varje halvår går ut från de fem utbildningsorterna.

Vi satsar på kameraövervakning på de brottsutsatta platserna för att bl a störa ut öppen narkotikahandel och lagföra fler. Vi bygger ut möjligheterna till hemlig avlyssning och skärper straffen för de brott gängen begår. Och vi tillskapar ett nationellt avhopparprogram, så att den som vill lämna gängkriminaliteten kan göra det.

Och vi effektiviserar arbetet mot smuggling, genom ökade resurser och fler befogenheter till Tullen, men också genom en översyn av postlagen för att effektivare kunna stoppa narkotikaförsändelser till Sverige.

Och det är för det andra det förebyggande arbetet. Här är det viktigt att tidigt nå barn och ungdomar med information om drogernas skadeverkningar, och få ännu fler att säga nej. Det här har alltså varit mycket framgångsrikt i Sverige, men vi kan inte slappna av, det behövs ännu mer.

Här har vi också ökat polisiärt fokus. De senaste åren har antalet poliser som arbetar förebyggande ökat, och fler kommer det att bli. I grunden för allt brottsförebyggande arbete finns regeringens nationella brottsförebyggande program Tillsammans mot brott, som jag ju vet att ni utgår ifrån i Länsstyrelsernas arbete.   

Och det är för det tredje missbruksvården, som måste hålla hög kvalitet och vara tillgänglig för alla. Här tror jag att ännu mer insatser måste göras, både av kommunerna och av regionerna, för att alla som behöver det ska kunna få vård av hög kvalitet var man än bor i landet.

Men då är det inte bara vården i sig vi talar om – för att ta sig ur ett missbruk krävs ofta mycket mer – ett ordnat socialt liv, bostad och egen försörjning. Eftervården är alltså minst lika viktig som vården i sig, och också här tror jag att det finns mycket som behöver utvecklas.

Så, än en gång, tack för möjligheten att inleda konferensen. Jag tror att ni alla förstår vilken viktig uppgift ni har. Ska vi få bort gängkriminaliteten och skjutningarna, ska vi förhindra att unga människor fastnar i ett destruktivt drogberoende och får sina liv förstörda – ja då måste våra insatser intensifieras.

Det är vår gemensamma uppgift!

Tack!