Tal av Parisa Liljestrand

Kulturminister Parisa Liljestrands anförande vid invigningen av Almedalsveckan 2023

Publicerad 28 juni 2023

Visby, 27 juni 2023

Det talade ordet gäller.

Tack för inbjudan att få komma hit och inleda den här demokrativeckan, som jag hoppas kommer att vara fylld av viktiga möten, respektfulla debatter och intressanta samtal.

Det är svårt att tänka på förra årets Almedalsvecka, utan att tänka på det tragiska mordet på Ing-Marie Wieselgren. Jag skulle vilja börja med att vända mig till Lovisa och Lars. Tack för det fina arbete ni gör i Ing-Maries anda, och tack för att ni använder er sorg till att konstruktivt göra nytta. Det kräver både mod och styrka.

För mig är Almedalsveckan en symbol för en av de vackraste aspekterna av svensk demokrati. Här möts vi, alla vi som bygger samhället, i våra olika roller. Beslutsfattare, och de som berörs av besluten. Här är avstånden mellan människor korta, både bokstavligt och bildligt. Samtal och möten som är svåra att få till i vardagen sker spontant på Visbys gator, samtidigt som vi njuter av solen, rosorna och utsikten.

I många länder är det en omöjlighet. Där är murarna kring politiken betydligt högre och slutnare än Visbys ringmur. Men den svenska demokratin är öppen, tillgänglig och folklig. Så måste det fortsätta få vara.  

Förra årets tragedi är en påminnelse om den mörka baksidan av att befinna sig i den offentliga debatten. Vissa yrkesgrupper som har särskilt viktiga funktioner i demokratin utsätts mer än andra. Förtroendevalda och politiker. Journalister och medieföreträdare. Forskare och företrädare för myndigheter och civilsamhälle. Konstnärer och blåljuspersonal. Det finns många som vittnar om en hårdare ton. Om hat och direkta hot. Många av dem är kvinnor.

Nästan var tredje journalist i Sverige uppger att de har avstått från att rapportera om ett ämne för att undvika att utsättas för hot och hat. I politiken ser vi hur företrädare väljer att lämna sina uppdrag för att det inte är värt uppoffringen att utstå glåpord. När anonyma hot på nätet omsätts i handling på våra gator och torg. Ja, då står demokratin inför en allvarlig utmaning. Tryggheten har blivit vår tids stora frihetsfråga.

Jag har ombetts att hålla det här invigningstalet på temat ”Alla röster ska våga höras”. Och jag kan försäkra er om att den frågan är helt central för Regeringen. Ingen ska avstå från att dra sitt strå till demokratins myrstack, för att man rädd för sin egen eller sina barns säkerhet eller psykiska välbefinnande.

Jag har varit engagerad i politiken i över 20 år. Fram tills i höstas så var det kommunpolitiken hemma i Vallentuna som var min arena. Det hade inte varit möjligt om inte den svenska demokratin var så öppen och inkluderande.

Vi har över 40 000 förtroendevalda i Sveriges kommuner och regioner. Det är 40 000 människor som jobbar hårt för att de tror på att det finns sätt att göra Sverige till ett bättre land. Och så har vi alla som arbetar med eller runt omkring politiken utan att vara förtroendevalda. De som kokar kaffe, som skriver idéprogram, delar ut flygblad eller ställer upp och tar hand om barnen lite för många kvällar och helger för att den andra föräldern ska hinna med sina åtaganden som fritidspolitiker. Svensk politik är en folkrörelse. Visst är det fantastiskt?

Men – och det här är viktigt – För att vara en del av det stora, politiska maskineriet krävs inte bara att man har grundläggande språkkunskaper. Man måste äga det svenska språket. Man behöver förstå demokratin och dess principer. Kulturellt, socialt och ekonomiskt utanförskap är demokratiskt utanförskap. Politik som förbättrar integrationen, är politik som stärker demokratin.

Jag pratar ofta om vikten av läsning, och det är precis det här det handlar om. Ska man på allvar äga det svenska språket, så måste man läsa böcker. Ju tidigare man börjar, ju mer man läser, desto bättre. Det ger inte bara goda betyg och gott ordförråd. Det öppnar en värld av möjligheter. Möjligheter att – som jag gjorde –kunna kliva in i kommunfullmäktige och på allvar göra skillnad som nittonåring. Därför har jag, tillsammans med skolministern, inlett ett omfattande arbete för att få bukt med den läskris som vi brottas med i Sverige.

För en tid sedan träffade jag äldre en judisk man, som berättade att hans son fått en halskedja med en davidsstjärna som present vid sin bar mitzva. Men sonen, som nu hunnit bli vuxen, hade inte burit smycket en enda gång. Inte för att han inte kände stolthet över sin judiska identitet. Utan för att han inte vågade.  Personer i den judiska minoriteten, liksom judiska institutioner som synagogor och skolor, utsätts för oacceptabla vålds- och hatyttringar och andra uttryck för antisemitism. Hatet kommer inte från ett, utan från många håll. Från extremhöger, extremvänster och från islamister. 

Jag förstår rädslan, och jag förstår valet att avstå från att bära den där davidsstjärnan. Men jag kommer aldrig att kapitulera för en sådan verklighet. Bekämpandet av antisemitism är prioriterat av regeringen. Vi har därför tillsatt en arbetsgrupp i Regeringskansliet för att ta ett helhetsgrepp om de problem som möter den judiska minoriteten i Sverige.

Principen att ingen ska behöva skämmas över sin kultur, sin sexuella läggning eller – ja, vem man är helt enkelt – gäller givetvis alla. I en demokrati ska var och en känna sig trygg i att uttrycka sin identitet och delta i den offentliga debatten utan att möta hat eller hot. 

Som politiker är jag fokuserad på en sak: Att identifiera och lösa problem. Då är det lätt hänt att man fokuserar på det som behöver lagas, och glömmer att berätta om allt som är helt. Men faktum är att den svenska demokratin är påfallande hel. Internationella mätningar visar återkommande att Sverige är ett land i världsklass vad gäller demokratiskt inflytande, valdeltagande, förtroende, yttrandefrihet och pressfrihet. Tillsammans med de andra nordiska länderna utgör vi en förebild för många andra länder. Inte i alla avseenden. Men definitivt som demokrati.

Men det finns en aspekt av politiken som de där mätningarna aldrig lyckas ringa in. Och det är hur roligt det är, och hur bra det känns när man lyckas åstadkomma en förbättring. Glädjen i mötet med väljare, med de barn och unga som kommer att ta över efter oss.

Vill vi presentera ett attraktivt case för demokratiskt deltagande ska vi inte väja för att diskutera det som är svårt, men vi måste också ta oss tid att stanna upp och se den stora bilden. Och det är bilden av ett av världens mest robusta och livskraftiga demokratiska system. Att vara en del av det är en ynnest, en källa till stolthet och glädje.

Med det, vill jag önska er alla en riktigt trevlig Almedalsvecka!