Tal av Parisa Liljestrand

Kulturminister Parisa Liljestrands anförande vid minneshögtid i Göteborgs stora synagoga

Publicerad 09 november 2023

Göteborg, 9 november 2023

Det talade ordet gäller.

Aldrig igen. 
Alltsedan Förintelsen har vi upprepat detta som en besvärjelse. 
Aldrig igen.

Men när jag står här ikväll, i november 2023. En månad efter attackerna den 7 oktober.
Då är det tydligare än på mycket länge att ord inte räcker till. 
Besvärjelser räcker inte till.

Vi samlas här ikväll för att minnas historien. 
Det är i dag 85 år sedan Novemberpogromen – som vi tidigare benämnde Kristallnatten.
Men hatet mot judar – det är här och nu.

Sedan jag tillträdde som kulturminister för ett drygt år sedan, har jag träffat många företrädare för den judiska gemenskapen. I nästan varje möte har jag fått höra förfärliga berättelser om rå och ogenerad antisemitism.

Den senaste månaden har de berättelserna blivit allt fler och alltmer tröstlösa. Människor som är födda och uppvuxna här, som överväger att lämna Sverige. Mammor och pappor som byter namn på sina barn för att ingen ska förstå att de är judar.   

Nej, jag behöver inte berätta för er vilka uttryck antisemitismen tar sig. Eller vad den gör med en människa som utsätts för den. De flesta av er som är här ikväll vet det bara alltför väl.

Men som företrädare för Sveriges regering jag vill jag säga, till er och till hela den judiska minoriteten; vi ser er, vi hör er, vi står med er och vi kommer att stå kvar.

När min familj och jag flydde från Iran på 1980-talet var Sverige en fristad.
Här kunde vi vara trygga och fria. 
Så när jag hör att svenska medborgare funderar på att utvandra, för att söka just trygghet och frihet – då väcker det en sorg djupt inom mig. Sorg, vrede, men också beslutsamhet.

Den judiska minoriteten är en självklar del av det svenska samhället och ingen svensk jude ska behöva överväga att lämna sitt eget land.

Därför är jag stolt över att ingå i en regering som sätter handling bakom orden.

Regeringens arbete mot antisemitism fokuserar på tre områden:

-       Att stärka judars trygghet och säkerhet i Sverige. Trygghet har blivit vår tids stora frihetsfråga, och vi skjuter till medel för att judiska församlingar och organisationer ska kunna stärka sin säkerhet. Samtidigt skärper vi straffen för hatbrott.

-       Att uppmärksamma den judiska kulturen. Många unga judar som jag har mött det senaste året uttrycker en önskan att kunna forma sin judiska identitet utifrån sin kultur och sin religion - inte bara utifrån Förintelsen eller i relation till antisemitiska hot.

-       Och slutligen: skola och utbildning. Om vi ska lyckas trycka tillbaka antisemitismen. om barn och unga inte ska ärva sina föräldrars fördomar. Då är skolan nyckeln. Lärare behöver verktyg för att möta antisemitismen i sina klassrum. Svenska elever måste fortsätta få möjlighet att besöka Förintelsens minnesplatser. Vi behöver undersöka antisemitiska attityder på djupet, så att vi kan fortsätta arbetet med upplysningskampanjer.

De förfärliga händelser som började för 85 år sedan skedde inte i att vacuum. När vi säger ”aldrig igen”, då tar vi på oss ett ansvar att markera och agera.

Ett stort ansvar vilar på regering och riksdag. Men hur mycket vi än gör, kommer det inte att räcka. Alla politiska partier behöver visa ledarskap och nolltolerans när antisemitiska fördomar ventileras. Företrädare för de muslimska samfunden behöver markera tydligt när antisemitism sprids i islams namn. Det är i de många samtalen, i vardagens möten, som förändring sker på riktigt. När antisemitismen inte får stå oemotsagd. Allt detta kräver kurage. Det kräver tålamod och träget arbete. Och det kräver ledarskap.

Låt oss minnas de ödesdigra händelserna för 85 år sedan som blev starten på Förintelsen. De som dog, och de som fördes till koncentrationsläger. Låt oss känna sorg, vemod och ilska. Men låt oss också använda de känslorna för att finna styrka och beslutsamhet. För att se till att ”Aldrig igen” inte tillåts bli tomma ord.