Anförande av Morgan Johansson på videosända Råd för framtiden 2020

Publicerad

Brottsförebyggande rådets videosända konferens den 26 mars 2020.

Det talade ordet gäller.

Mina damer och herrar,

Vi hade ju alla önskat att det här arrangemanget hade kunnat genomföras som vi brukar. En stor konferens med hundratals deltagare från alla håll som arbetar med att bekämpa och förebygga brott – polisen, socialtjänsten, skolan, folkrörelserna, politiker, civilsamhället, näringslivet, fastighetsägare, forskare, idrottsledare och många fler.

En unik och årlig samlingsplats för att knyta kontakter, skapa nätverk, ta del av nya kunskaper och erfarenheter, lyssna på nya forskningsresultat, få nya idéer. Så som vi gjort nu i 20 år.

Men i år kom coronapandemin emellan. Vi har från regeringens sida fått vidta en rad åtgärder för att begränsa smittspridningen – åtgärder som för bara några veckor sedan framstod som nästan otänkbara.

Förbudet för större allmänna sammankomster som regeringen beslutade om för två veckor sedan ledde till att en lång rad kulturevenemang, idrottsevenemang och politiska möten ställdes in.

Mot den bakgrunden var det en självklarhet att också ställa in Råd för Framtiden, men jag tycker att det var en utmärkt lösning av Brottsförebyggande Rådet att istället genomföra konferensen på det här sättet.

Stort tack till generaldirektören och alla ni andra på Brå för allt ert arbete med det!

Våra åtgärder har varit helt nödvändiga, men det är ännu för tidigt att säga något om resultatet, och vi är beredda att vidta ytterligare åtgärder om det skulle behövas.

Samtidigt så är jag övertygad om att vi kommer att ta oss igenom det här också, om vi gör det tillsammans. Och jag är hoppfull. Sverige är en i grunden stark välfärdsstat och vi har en god folkhälsa, också bland äldre. Dessutom så har vi starka statsfinanser, så att vi kan sätta in de ekonomiska medel som behövs för att mildra krisen. Det ger oss bättre förutsättningar än många andra länder att klara krisen med så lite mänskligt lidande som möjligt.

Men det kommer att vara påfrestande, det är inte någon tvekan om det. Men då gäller det att vi håller ihop, och hjälper varandra.

Med det sagt, så tar ju inte brottsligheten semester bara för att det är pandemi. De problem vi hade med t ex gängkriminalitet före krisen, de har vi också nu mitt i krisen, och vi kommer att ha dem också efter krisen, även om vi också kan se att våra kriminalpolitiska insatser nu börjar att ge effekt.

Men vår politik ligger fast. Vi har två uppgifter: att minska brottsligheten och öka tryggheten. Och vi har två prioriteringar: att rycka upp den organiserade brottsligheten med rötterna, och att minska våldet i nära relationer.

När det gäller gängkriminaliteten så är åtgärderna väl kända. Mycket gjordes under förra mandatperioden, och regeringens 34-punktsprogram mot gängkriminalitet pekar ut några av den här mandatperiodens viktigaste reformer.

Det handlar om straffskärpningar för så gott som alla brott som denna grupp kriminella begår: grova våldsbrott, grovt vapenbrott, de allvarligaste narkotikabrotten, rån, grov utpressning, övergrepp i rättssak, för att bara nämna något.

Och det handlar om utökade rättsliga befogenheter och bättre tekniska verktyg: hemlig dataavläsning, kameraövervakning, ökade häktningsmöjligheter.

Men det handlar också om riktade sociala insatser för att bryta nyrekryteringen till gängen: satsningar på skolor i de utsatta områdena, sänkta kostnader för LVU-omhändertaganden, socialtjänst på kvällar och helger.

Det handlar om snabbare lagföring, så att den som begått brott får en snabb respons från samhället. Det framgångsrika försök med snabbare lagföring som pågått några år i Stockholm och som minskat tiden mellan gripande och dom med upp till 90 procent utvidgas nu successivt till hela landet!

Och det handlar om att få fler att hoppa av gängen. Därför arbetar vi nu också med att ta fram ett särskilt nationellt avhopparprogram. Och vi märker ju nu, när vi sätter ökad press på de kriminella gängen, att det är allt fler som verkligen vill lämna kriminaliteten, och alla tjänar på att så verkligen sker.

Så trots det osäkra läge som nu råder, så ligger vår politik fast, därför att också i kristider så måste man kunna blicka framåt. Och gängkriminaliteten försvinner inte med coronan.

Detsamma gäller våld i nära relationer, vår andra prioritering. Det är ett samhällsproblem som kan öka i och med corona, när människor tvingas stanna hemma och där även de långsiktiga effekterna som arbetslöshet kan påverka människors utsatthet och i förlängningen öka våldet. Vi ser redan ett ökat tryck på t ex BRIS hjälptelefon.

Så det handlar om mäns våld mot kvinnor, men också om det hedersrelaterade förtryck som begränsar så många ungdomar.

Också här är politiken väl känd. Förra mandatperioden förstärkte vi kvinnojourer och brottsofferjourer, så att båda dessa viktiga verksamheter har mer pengar att röra sig med än någonsin tidigare.

Och vi reformerade sexualbrottslagstiftningen, med samtyckeslag och straffskärpningar, så att vi nu har den strängaste lagstiftningen någonsin, och förmodligen en av de strängaste i hela världen.

Vi kommer att fortsätta på den inslagna vägen. Straffet för våldtäkt ska skärpas, liksom lagstiftningen när det gäller sexuellt ofredande.

När det gäller hedersbrotten, så lämnade regeringen förra veckan en proposition till riksdagen som innebär höjda straff för alla brott som begås med hedersmotiv, som ökar möjligheterna att lagföra familjemedlemmar som tillåter att barn gifts bort och som också rent konkret innebär att barn kan beläggas med utreseförbud om det finns en risk att de ska giftas bort eller utsättas för könsstympning.

Det här är viktiga reformer för att öka skyddet för barn som utsätts för hedersförtryck. Vi kommer att fortsätta att driva denna fråga – alla barn ska kunna känna sig trygga i Sverige, oavsett vilken bakgrund eller etnicitet man har.

Men stärkt lagstiftning räcker naturligtvis inte. Det behövs också ökade resurser för att utreda dessa brott. Och därför så rekryterar polisen nu 350 fler utredare, som ska inrikta sig just på sexualbrott och våld i nära relationer.

Det är en del av polisens stora expansion, där vi nu nått en punkt där vi kan konstatera att antalet polisanställda är fler än någonsin. Det som vi påbörjade för några år sedan, med kraftigt utökat antal polisstudenter, med nya polisutbildningar i Malmö och Borås, och med åtgärder för att behålla poliser i yrket och återrekrytera dem som slutat, börjar nu ge resultat.

Vi ser nu hur antalet poliser växer stadigt, halvår för halvår, när de nya kullarna går ut, och vi har gott hopp om att vi ska klara det mål som vi satte upp för några år sedan, dvs att öka antalet polisanställda med 10 000 till år 2024. Vi redan klarat en tredjedel av det målet, och vi ska klara de andra två tredjedelarna också.

Men inte bara polisen. Vi har redan gått in med ökade resurser till Kriminalvården, domstolarna och åklagarna, och vi kommer att fortsätta med det. Hela rättsväsendet måste stärkas och byggas ut.

*  *  *

Så organiserad brottslighet och våld i nära relationer är våra viktigaste prioriteringar. Nu är ju brottsligheten mångfacetterad, den tar sig många uttryck, men oavsett vilket brott vi talar om, så finns det alltid minst en förebyggande åtgärd. Om brottsligheten ska minska och tryggheten öka, så räcker det inte med att bekämpa brotten – man måste bekämpa brottens orsaker också.

Och det har vi tagit fasta på. Förra mandatperioden lanserade vi det första brottsförebyggande programmet på 20 år – Tillsammans mot brott – och vi förstärkte Brå och alla länsstyrelser med särskilda uppdrag och resurser för att få genomslag för brottsförebyggande arbete på alla nivåer.

Det följer vi nu upp. Vi tillsatte för en tid sedan en särskild utredare, Ann-Sofie Hermansson, för att utreda kommunernas brottsförebyggande ansvar. Det är en viktig utredning. Kommunerna har ju många av de verktyg som behövs för att förebygga brott – skola, socialtjänst och fritidsverksamhet förstås, men också fysisk planering.

Och vi tror ju på att brottsförebyggande arbete blir bäst om man samverkar mellan polis, kommun, näringsliv och den ideella sektorn. Här kan det t ex handla om BID-samverkan med fastighetsägare för att skapa tryggare boendemiljöer, eller om att öka stödet till idrotten för att nå fler ungdomar eller att anställa ungdomar i utsatta områden för sommarjobb.

Det finns åtskilliga positiva exempel i kommunerna, och vi vill göra denna brottsförebyggande verksamhet till en naturlig del av det kommunala uppdraget. Jag är övertygad om att det finns ett stort stöd i kommunerna för det – åtminstone finns det det i riksdagen.

Alla partier vill ha ett ökat kommunalt ansvar för detta, och det är minsann inte ofta som det finns en sådan samsyn i de här frågorna! Det ska bli mycket spännande att följa Ann-Sofi Hermanssons arbete med utredningen, och se vad den resulterar i!

*  *  *

Slutligen, ibland så är det lätt att fastna i det negativa. Då behöver man fakta som nyanserar bilden och som visar att det faktiskt är möjligt att vända en negativ utveckling.

Ta det dödliga våldet. Ja, det är riktigt att vi har sett en ökning av dödligt våld som kan knytas till gängkriminaliteten – det är därför vi sätter tryck på de grupperna nu.

Men det är också riktigt att risken att bli dödad i Sverige var större för 30 år sedan, när jag gick ut skolan, än vad den är idag. Över tid så har dödligt våld per capita faktiskt minskat i Sverige. Det ska vi också ta till oss.

Eller ta ungdomsbrotten. Ja, vi anser alla att de personrån där ungdomar rånar andra ungdomar är avskyvärda, och ska bekämpas utan att lägga fingrarna emellan. Men vi måste också kunna konstatera att antalet ungdomar som lagförs för brott minskat med över 30 procent på tio år. Och antalet ungdomar som vårdas på sjukhus pga av att de utsatts för våld har minskat med 50 procent på samma tid.

Så när det gäller personrånen så rör det sig kanske trots allt om en begränsad grupp av ungdomar som begår de brotten, och det behöver inte vara ett tecken på en ökad ungdomsbrottslighet i allmänhet.

Eller ta bostadsinbrotten. Ja, det är ett mycket integritetskränkande brott som leder till stora problem för den som utsätts. Och det beslutade vi oss för att ta itu med, bl a genom att sätta åt de internationella stöldligor som vi vet står för kanske hälften av alla inbrott.

Och mycket riktigt – nu visar det ju sig att antalet bostadsinbrott minskat med hela 35 procent mellan 2017 och 2019. 35 procent på 2 år! Det är ju något att sannerligen glädjas åt, och vilken framgång för polisen som jobbat mot ligorna, men också för alla dem som arbetat med förebyggande åtgärder, t ex grannsamverkan.

Eller ta skjutningarna. Där ligger de nationella siffrorna ännu kvar på höga nivåer, det är sant. Men i Malmö har antalet skjutningar och sprängningar nästan halverats sedan 2017. Det är för tidigt att dra slutsatser, men det kan ju ha med Sluta Skjut och Operation Rimfrost att göra, vi får se hur det utvecklas framöver.

Icke desto mindre så är det ändå viktigt att kunna se också de positiva resultaten av ens arbete – detta för att överhuvudtaget veta vad som verkligen fungerar.

Och jag är som alltid övertygad om att det går att vända en negativ utveckling, om bara rätt åtgärder sätts in. Jag är en obotlig optimist på det sättet, och det hoppas jag att ni också är!

Så, tack för att ni lyssnat så länge, nu väntar andra programpunkter. Men innan jag slutar, glöm inte: tvätta händerna, jobba hemifrån om ni kan det, och stanna hemma om ni känner er sjuka!

Tack!