Internationella MR-granskningar av Sverige från Utrikesdepartementet

Europadomstolens dom (2010-06-08) i målet Dolhamre mot Sverige

Publicerad 08 juni 2010

Europadomstolen har i en dom prövat Sveriges efterlevnad av Europakonventionen. Regeringen publicerar en länk till domen i fulltext samt en sammanfattning av domen.

Länk till domen i fulltext

• Dolhamre mot Sverige i Europadomstolens databas HUDOC (engelska)

Sammanfattning av domen

Klagandena utgör en familj bestående av två vuxna och tre barn; en flicka född 1988, en pojke född 1991 och ytterligare en flicka född 1994. Målet rör händelser som utspelade sig mellan augusti 2001 och oktober 2003. Sedan den äldsta flickan framfört anklagelser om att fadern utsatt henne för sexuella och andra övergrepp beslutade socialnämnden i Göte kommun i oktober 2001 att omedelbart omhänderta alla tre barnen enligt lagen (1990:52) med särskilda bestämmelser om vård av unga. Kort därefter förbjöd nämnden även umgänge och telefonkontakt mellan föräldrarna och de två yngre barnen. I november 2001 respektive februari 2002 förordnade länsrätten i Mariestad om ett permanent omhändertagande av barnen. Omhändertagandet var därefter föremål för flera omprövningar och överprövningar i nämnden och förvaltningsdomstolarna med delvis varierande utgång. I april 2002 lade åklagaren ner förundersökningen mot fadern om misstänkta sexuella övergrepp och umgängesbegränsningarna upphävdes. I augusti 2002 fattades dock åter beslut om begränsningar i umgänget och då även att uppgiften om de yngre barnens vistelseort skulle undanhållas från föräldrarna. Detta bekräftades genom beslut i oktober 2002. I oktober 2003 upphävde länsrätten omhändertagandet av barnen. I praktiken hade de yngre barnen då inte varit i myndigheternas vård sedan i november 2002. Socialnämnden avstod från att överklaga länsrättens dom.

Klagandena vände sig till Europadomstolen i november 2003 och gjorde bl.a. gällande kränkning av artikel 8 i Europakonventionen. Domstolen fann visserligen att besluten om fortsatt omhändertagande och fortsatta umgängesbegränsningar utgjorde ett intrång i klagandenas rätt enligt artikel 8 § 1 men att besluten hade stöd i lag och tjänade legitima syften enligt artikel 8 § 2, nämligen att skydda barnens hälsa och moral samt deras fri- och rättigheter. Besluten ansågs även "nödvändiga i ett demokratiskt samhälle". Slutsatsen blev därmed att det inte förelåg någon kränkning av artikel 8 i målet.

Som skäl för sin bedömning avseende det fortsatta omhändertagandet anförde domstolen bl.a. följande. Mot bakgrund av den äldsta dotterns anklagelser hade de sociala myndigheterna goda skäl att i första skedet utreda familjens situation och omhänderta barnen som en skyddsåtgärd. Till grund för det fortsatta omhändertagandet låg ett relativt omfattade utredningsmaterial kring barnens tillstånd och reaktioner som indikerade att de utsatts för fysiska och mentala övergrepp i hemmet. Utredningen visade även att föräldrarna inte klarat av att sätta barnens intressen framför sina egna genom att försöka samarbeta med de sociala myndigheter trots de meningsskiljaktigheter som fanns. Däremot stod klart att socialnämnden agerat för barnens bästa. Både nämnden och kammarrätten hade angett relevanta och tillräckliga skäl enligt artikel 8 § 2 för att låta omhändertagandet bestå. Sedd ur ett helhetsperspektiv hade klagandena haft möjlighet att delta effektivt i beslutsprocessen kring det fortsatta omhändertagandet, som alltså var att anse som förenligt med artikel 8 i konventionen.

Vad gällde de fortsatta umgängesbegränsningarna noterade domstolen att det krävdes en striktare prövning och anförde bl.a. följande. Det hade inte förelegat några formella begränsningar i umgänget mellan äldsta dottern och föräldrarna och svenska myndigheter kunde inte anses ha bidragit till några begränsningar av informell natur på ett sätt som innebar en kränkning av artikel 8. Det stod klart att socialnämndens syfte med de formella begränsningar som gällde mellan föräldrarna och de yngre barnen ytterst var att åstadkomma en återförening av familjen. Omständigheter som indikerade detta var att de yngre barnen hållits tillsammans, att de tillåtits att ha kontakt med sin storasyster, att föräldrarna löpande fått rapporter om barnens situation samt att nämnden undanröjt begränsningarna när förundersökningen lades ner och försökt få till stånd en överenskommelse med föräldrarna om hur umgänget skulle återupptas. Förvisso innebar nämndens beslut i oktober 2002 att möjligheterna till umgänge begränsades avsevärt men med hänsyn till omständigheterna kunde konstateras att åtgärden vidtagits för barnens bästa och var proportionerlig i förhållande till sitt syfte. Därmed ansågs även umgängesbegränsningarna stå i överensstämmelse med artikel 8 i Europakonventionen. En domare var skiljaktig och ville fälla Sverige för brott mot artikel 8.