Internationella tribunaler och domstolar

Olika typer av internationella domstolar

Det finns olika typer av domstolar i det internationella systemet. En typ av domstol syftar till att bidra till fredlig lösning av tvister mellan stater och inkluderar bland andra Internationella domstolen (ICJ), och Internationella havsrättsdomstolen (ITLOS).  Permanenta skiljedomstolen (PCA), som egentligen inte är en domstol utan en panel ur vilken parterna till en tvist kan välja skiljedomare, syftar också till fredligt lösande av mellanstatliga tvister eller tvister mellan till exempel ett företag och en stat.

En annan typ av internationella domstolar prövar enskilda individers ansvar för grova brott mot folkrätten. De kan både vara tillfälliga och för en särskild situation (till exempel krigsförbrytartribunalen för det forna Jugoslavien (ICTY) och Internationella brottmålstribunalen för Rwanda (ICTR), eller permanenta som Internationella brottmålsdomstolen (ICC). Det finns även så kallade blandade eller hybriddomstolar, som grundas i nationell rätt men med internationella inslag, såsom Kosovotribunalen och Kambodjatribunalen.

Europeiska domstolen för mänskliga rättigheter och andra liknande regionala domstolar utgör ytterligare en typ av internationell domstol, som prövar om stater har brutit mot konventioner om mänskliga rättigheter. Både individer och andra stater kan lämna in klagomål till dessa domstolar.

Internationella domstolen (ICJ)

Internationella domstolen (the International Court of Justice, ICJ) är FN:s främsta juridiska organ. Domstolen etablerades i juni 1945 genom att FN-stadgan antogs. Domstolen påbörjade sitt arbete i april 1946. ICJ har sitt säte i Fredspalatset i Haag, Nederländerna. Domstolen är det enda av FN:s sex huvudsakliga organ som inte har sitt säte i New York.

Internationella domstolen avgör tvister mellan stater i enlighet med folkrätten. ICJ kan döma i alla juridiska tvister som uppstår mellan två stater om de berörda staterna godkänt domstolens jurisdiktion (domsrätt) i förväg eller i det aktuella fallet. Domstolen hjälper i sitt arbete till att nå målen i FN:s stadga, att på fredlig väg lösa internationella tvister.

Ett mål inför ICJ kan antingen inledas genom att de tvistande staterna gemensamt går till domstolen, eller genom att en stat ansöker om att domstolen ska ta upp en situation i relation till en annan stat. I domstolen representeras staterna av ett ombud, som har rättigheter och skyldigheter motsvarande en advokat, och som oftast kommer från statens utrikesdepartement eller diplomatiska representation i Haag.

ICJ:s domar är slutliga och bindande för parterna i målet utan möjlighet till överklagande. Varje domare har rätt att foga en skiljaktig mening till domen. Det är ovanligt att domstolens domar inte följs, men om en av parterna anser att motparten inte har följt ICJ:s dom kan staten hänskjuta frågan till FN:s säkerhetsråd, som har behörighet att besluta om rekommendationer eller åtgärder för att domen ska följas. Från 1947 till och med 29 april 2024 hade 195 mål stater emellan tagits upp av domstolen.

En annan uppgift som domstolen har är att avge rådgivande yttranden i juridiska frågor efter förfrågan från FN:s generalförsamling, säkerhetsråd eller vissa andra FN-organ. Rådgivande yttranden är inte bindande men har ändå betydelse för tolkningen av folkrätten.

ICJ:s sammansättning

ICJ består av 15 domare. Dessa måste vara personer med stor integritet som har behörighet för att i sina hemstater inneha juridiska ämbeten på högsta nivå, eller som är jurister med erkänd kompetens inom folkrätt. Domstolen får inte ha mer än en domare från ett och samma land och domarna måste representera de huvudsakliga rättssystemen världen över.

Domarna väljs i separata, samtida omröstningar i FN:s generalförsamling och FN:s säkerhetsråd på nio år långa mandat med möjlighet att väljas om. För att bli vald måste en kandidat få absolut majoritet i omröstningarna i båda organen. Alla FN:s medlemsstater har rätt att föreslå kandidater till ICJ. Det är inte regeringsorganen i staterna som nominerar, utan en grupp som består av den nominerande statens medlemmar i Permanenta skiljedomstolen (PCA), den s.k. nationella gruppen. Varje stat som är part i ett mål vid ICJ som inte har en domare i ICJ med statens nationalitet har rätt att utse en tillfällig domare. Den domaren behöver inte vara medborgare i staten i fråga.

Sverige har haft en ICJ-domare, hovrättspresidenten Sture Petrén, under åren 1967–1976.

Permanenta skiljedomstolen (PCA)

Genom 1899 års konvention om fredligt lösande av internationella tvister etablerades en permanent institution för att underlätta inrättandet av skiljedomstolar. Permanenta skiljedomstolen (Permanent Court of Arbitration, PCA) grundades år 1900 med säte i Fredspalatset i Haag och började verka år 1902. PCA har jurisdiktion över alla ärenden som genom överenskommelse mellan de berörda staterna överlämnas till domstolen. PCA är tillgänglig för alla stater, inte endast för dem som undertecknat stadgan.

PCA är egentligen inte en domstol utan består av en panel av jurister bland vilka parterna till en tvist kan välja skiljedomare för att lösa tvisten. Juristerna i panelen i PCA utses av de stater som medverkar i skiljedomstolen och varje stat får utnämna fyra jurister som då blir ledamöter av PCA. Dessa fyra ledamöter utgör den s.k. nationella gruppen i den stat som de representerar.

Sverige är en av de för närvarande över 100 parterna i konventionerna som upprättade Permanenta skiljedomstolen (1899 och 1907 års konventioner om fredligt lösande av internationella tvister).

Tvisten om Grisbådarna

På grund av vissa oklarheter gällande havsgränsen mellan Sverige och Norge uppstod runt förra sekelskiftet en tvist gällande rätten att fiska hummer i ett visst område utanför Strömstad, kallat Grisbådarna. När unionen mellan Sverige och Norge upplöstes 1905 var man tvungen att finna en lösning på gränsfrågan. Tvisten togs till PCA som år 1909 beslutade hur gränsen skulle dras mellan länderna.

Internationella havsrättsdomstolen (ITLOS)

Internationella havsrättsdomstolen (ITLOS) är ett oberoende rättsligt organ som inrättats genom FN:s havsrättskonvention från 1982. Den har jurisdiktion över alla tvister mellan stater, som rör tolkningen eller tillämpningen av konventionen och över alla frågor som specifikt föreskrivs i alla andra avtal som ger domstolen jurisdiktion. Tvister som rör konventionen kan röra avgränsning av havszoner, navigering, bevarande och förvaltning av havets levande resurser, skydd och bevarande av den marina miljön samt marinvetenskaplig forskning.

Internationella brottmålsdomstolen (ICC)

Den 17 juli 1998 antogs Romstadgan för den internationella brottmålsdomstolen (International Criminal Court, ICC) efter många års förhandlingar. Antagandet var en historisk händelse för arbetet mot straffrihet för de allvarligaste internationella brotten.

Sverige och EU har från början stöttat ICC. Inrättande av en permanent internationell brottmålsdomstol är en av de viktigaste utvecklingarna inom folkrätten sedan FN-stadgans tillkomst 1945. För närvarande har 125 stater anslutit sig till Romstadgan.

Även ICC har sitt säte i Haag, Nederländerna.

Varför inrättades en internationell brottmålsdomstol?

Det saknades tidigare en permanent internationell brottmålsdomstol för att bemöta bristande åtgärder på nationell nivå och komma till rätta med straffrihet för folkmord, brott mot mänskligheten och krigsförbrytelser. I stället har tillfälliga domstolar med begränsade mandat använts, till exempel för brott mot internationell humanitär rätt i före detta Jugoslavien och i Rwanda (ICTY och ICTR). Tanken på en permanent internationell brottmålsdomstol väcktes redan 1919 i samband med fredsförhandlingarna efter det första världskrigets slut. En av avsikterna med ICC är att den ska kunna ersätta framtida ad hoc-tribunaler genom att finnas på plats och bland annat kunna inleda brottsutredningar på begäran av FN:s säkerhetsråd. Till skillnad från tribunalerna är den inte ett FN-organ utan i stället inrättad genom en separat internationell överenskommelse, Romstadgan.

Över vilka brott kan domstolen döma?

Domstolen kan utöva sin jurisdiktion över folkmord, brott mot mänskligheten, krigsförbrytelser och sedan 17 juli 2018 även över aggressionsbrottet.  Jurisdiktionen är begränsad till brott begångna efter att Romstadgan upprättats den 1 juli 2002. Jurisdiktionen över aggressionsbrottet gäller bara i förhållande till de stadgeparter som ratificerat eller godkänt tillägget av detta brott till Romstadgan. Sverige godkände ändringen den 26 januari 2022.  

Domstolen kan i fem fall ställa en person inför rätta för ovan nämnda brott, när stater saknar vilja eller förmåga att göra det:

• Om gärningen har ägt rum inom territoriet av en stat som är part till Romstadgan.
• Om gärningen har ägt rum inom territoriet av en stat som lämnat in en särskild förklaring att staten godtagit domstolens jurisdiktion.
• Om den som anklagats för brottet är medborgare i ett land som är part till Romstadgan.
• Om den som anklagas för brottet är medborgare i ett land som lämnat in en särskild förklaring att staten godtagit domstolens jurisdiktion.
• Om säkerhetsrådet hänskjutit en situation till domstolen.

Hur kommer ett mål inför domstolen?

Domstolen kan ta sig an misstänkta brott på tre olika sätt:

• En eller flera Romstadgeparter kan hänskjuta en situation till domstolen.
• FN:s säkerhetsråd kan hänskjuta en situation till domstolen.
• Åklagaren kan inleda undersökningar på eget initiativ.

Hur ser relationen mellan ICC och nationella domstolar ut?

ICC är ett komplement till nationella domstolar och kan endast ta vid när en nationell domstol inte fullgör sin uppgift på ett lämpligt sätt. Om brottet utreds eller har utretts eller lagförts av en stat som är villig och har förmåga att själv utreda och lagföra brott kan ICC inte ingripa. Den huvudsakliga avsikten med domstolen är att bekämpa den straffrihet som hittills i stor utsträckning förekommit beträffande de brott som omfattas av Romstadgan. Detta görs genom att i första hand uppmuntra länderna att själva utreda och lagföra brott och i andra hand att ICC tar över.

Europadomstolen för mänskliga rättigheter

Den europeiska domstolen för de mänskliga rättigheterna (Europadomstolen) ligger i Strasbourg i Frankrike och är en del av Europarådet. Europadomstolen kan pröva om staterna lever upp till sina åtaganden enligt Europakonventionen om skydd för de mänskliga rättigheterna (EKMR). Europadomstolen är ingen överinstans till nationella domstolar och myndigheter och kan därför inte upphäva en dom eller ett beslut som fattats av en nationell myndighet eller domstol. Europadomstolen ska inte förväxlas med Europeiska unionens domstol (EU-domstolen), som är en av Europeiska unionens (EU) institutioner.

Europarådet, Europadomstolen och EKMR är inte en del av EU-samarbetet, utan ett fristående regionalt samarbete kring mänskliga rättigheter. Alla EU:s 27 medlemsstater är dock medlemmar också i Europarådet, som har totalt 46 medlemsstater.

Övriga domstolar

Utöver den permanenta Internationella brottsmålsdomstolen (ICC) har det inrättats flera temporära tribunaler av eller i samarbete med FN eller EU. Dessa har till uppgift att hantera brott som skett på en viss plats under en specifik tidsperiod, och flera av dem har sedermera successivt avvecklats.

Krigsförbrytartribunalen för det forna Jugoslavien (ICTY) 

Jugoslaviens sönderfall i början av 1990-talet ledde till ett av de blodigaste krigen i Europa sedan andra världskriget. De allvarliga brotten som begicks under krigen i form av massavrättningar, folkfördrivningar, tortyr och våldtäkter ledde till starka reaktioner runt om i världen. Det resulterade i att en internationell domstol upprättades, där de skyldiga individerna skulle kunna ställas inför rätta. Den 25 maj 1993 beslutade FN:s säkerhetsråd att inrätta en tillfällig tribunal för lagföring av personer som var ansvariga för allvarliga brott mot internationell humanitär rätt begångna i före detta Jugoslavien från och med 1 januari 1991. Tribunalen hade sitt säte i Haag och hade jurisdiktion över allvarliga överträdelser av 1949 års Genèvekonventioner, kränkningar av krigets lagar eller sedvanerätt, folkmord samt brott mot mänskligheten. Säkerhetsrådets beslut att inrätta ICTY var historiskt, då det var första gången som rådet skapade en domstol för att komma till rätta med ett hot mot internationell fred och säkerhet. Den svenske hovrättslagmannen Krister Thelin var domare i ICTY 2003–2008.

Internationella brottmålstribunalen för Rwanda (ICTR)

ICTR inrättades av FN:s säkerhetsråd för att åtala och döma personer ansvariga för folkmord, brott mot mänskligheten och allvarliga kränkningar av internationell humanitär rätt begångna under folkmordet i Rwanda 1994. Rwandatribunalen hade sitt säte i Arusha, Tanzania. Den svenske domaren Lennart Aspegren tjänstgjorde i ICTR 1995–2000. Han var en av tre domare i Akayesumålet. Dom i målet avkunnades den 2 september 1998, och var då den första fällande domen för folkmord i en internationell domstol.

Internationella avvecklingsmekanismen för FN:s brottmålstribunaler (MICT)

Internationella avvecklingsmekanismen för FN:s brottmålstribunaler (MICT) har övertagit behörighet, rättigheter och skyldigheter samt kärnfunktioner efter ICTY och ICTR. FN-staternas samarbetsskyldighet gentemot avvecklingsmekanismen är i allt väsentligt densamma som i förhållande till de två tribunalerna. MICT ska inte inleda nya brottsutredningar, med undantag för mened och andra brott riktade mot dess egen rättskipande verksamhet, utan har mandat att lagföra personer som redan åtalats av någon av tribunalerna.

Specialdomstolen för Sierra Leone

Specialdomstolen för Sierra Leone (Special Court for Sierra Leone) inrättades 2002 genom ett avtal mellan FN och Sierra Leones regering. Avsikten var att domstolen skulle kunna döma de främst ansvariga för brott mot den humanitära rätten samt för brott mot viss nationell rätt begångna i Sierra Leone sedan den 30 november 1996. Specialdomstolen inrättades efter det inbördeskrig som inleddes 1991. Till grund för avtalet mellan FN och Sierra Leones regering ligger säkerhetsrådets resolution 1315 (2000). Specialdomstolen var den första blandade eller hybriddomstolen, som skapades för att pröva brott mot den humanitära rätten. Till skillnad från tribunalerna för Rwanda och före detta Jugoslavien hade Specialdomstolen för Sierra Leone åklagare och domare både från landet där brotten begicks, utsedda av Sierra Leones regering, samt från det internationella samfundet, utsedda av FN:s generalsekreterare. Specialdomstolen hade sitt säte i Freetown, Sierra Leone, och finansierades genom frivilliga bidrag. Domstolen stängde 2013, då en avvecklingsmekanism (Residual Court for Sierra Leone) och ett nationellt program för vittnesskydd övertog Specialdomstolens resterande uppgifter. Sverige har genom åren hört till domstolens största bidragsgivare.

Kambodjatribunalen

Under de Röda khmerernas styre i Kampuchea (nuvarande Kambodja) mellan 1975 och 1979 minskade landets befolkning med närmare en femtedel genom avrättningar, svält och sjukdomar. Miljoner människor tvångsförflyttades och uppskattningsvis förlorade mellan en och två miljoner människor livet. Den exakta siffran över antalet offer kommer troligtvis aldrig att kunna fastställas. FN och Kambodja kom 2003 överens om att upprätta en tribunal – Extraordinary Chambers in the Courts of Cambodia (ECCC) – för att pröva de brott som begicks under Röda khmererna. Den 13 maj 2003 antog FN:s generalförsamling en resolution om rättegångar i Kambodja mot Röda khmerernas ledare. Ett avtal om hur rättegångarna skulle gå till förhandlades sedan fram mellan FN:s generalsekreterare och Kambodjas regering. Tribunalen kunde påbörja sin verksamhet under 2007. Den 22 september 2022 fastställde ECCC:s överklagandekammare domen mot den tidigare ledaren för Kampucheas kommunistparti (CPK), Khieu Samphan, för krigsförbrytelser, brott mot mänskligheten och folkmord. Detta var ECCC:s sista dom, och den håller nu på att avvecklas.

Specialtribunalen för Libanon

Den 14 februari 2005 omkom 23 personer i en explosion i närheten av St. George Hotel i Beirut. Bland de omkomna fanns Libanons premiärminister Rafik Hariri. Redan dagen efter dådet uppmanades Libanon av FN:s säkerhetsråd att ställa de ansvariga inför rätta. I april 2005 upprättade säkerhetsrådet en fristående kommission med uppdrag att samla bevis och stötta libanesiska myndigheter i utredningen. I december 2005, efter att flera ytterligare bombdåd ägt rum i Libanon, begärde Libanons regering att FN skulle inrätta en internationell tribunal. I januari 2007 undertecknades överenskommelsen mellan FN och Libanon om att upprätta Specialtribunalen för Libanon (Special Tribunal for Lebanon), vilket skedde genom säkerhetsrådsresolution 1757. Tribunalens verksamhet pågick mellan 1 mars 2009 och 30 december 2023, med säte i Leidchendam, Nederländerna.

Domstolen hade rätt att döma de ansvariga för attentatet den 14 februari 2005 liksom de ansvariga för brott som var kopplade till attentaten som ägde rum under perioden oktober 2004 till december 2005. Domstolen bestod av libanesiska och internationella domare, valda av FN:s generalsekreterare i samråd med Libanons regering.

Kosovotribunalen

Kosovotribunalen, eller Kosovo Specialist Chambers, har mandat att pröva bland annat misstänkta krigsförbrytelser och brott mot mänskligheten som begåtts under och efter konflikten i Kosovo i slutet av 1990-talet. Tribunalen etablerades officiellt 2016 under kosovansk lag men är belägen i Haag i Nederländerna. Det är tekniskt sett en nationell domstol, men den är oberoende och separat från andra kosovanska institutioner. För att falla under domstolens jurisdiktion ska brotten ha begåtts i Kosovo eller av en misstänkt från Kosovo eller före detta Jugoslavien.

Upprättande av en tribunal för aggressionsbrottet mot Ukraina                    

Internationella brottmålsdomstolen utredningar i Ukraina omfattar inte själva aggressionsbrottet, det vill säga det individuella ansvar som personer i ledande ställning har för en stats användning av våld mot en annan suverän stat. Sverige ingår därför i en kärngrupp som arbetar för att tillsammans med Ukraina inrätta en tribunal med jurisdiktion över aggressionsbrottet. Sverige är medlem sedan kärngruppens grundande.

Ett viktigt beslut som förbereddes under Sveriges EU-ordförandeskap våren 2023, var inrättandet av ett internationellt centrum för lagföring av aggressionsbrottet mot Ukraina (International Centre for the Prosecution of the Crime of Aggression against Ukraine, ICPA) vid Eurojust, EU:s byrå för straffrättsligt samarbete.

Sveriges samarbete med internationella domstolar och tribunaler 

Sverige samarbetade sedan mitten av nittiotalet med ICTY och ICTR. Internationella avvecklingsmekanismen för FN:s brottmålstribunaler (MICT) har övertagit viktiga funktioner som tidigare utförts av ICTY och ICTR sedan stängningen av dessa två domstolar (vilket skedde 2017 respektive 2015). Vidare har Sverige sedan 2006 möjlighet att samarbeta med Specialdomstolen för Sierra Leone. Därutöver samarbetar Sverige sedan 2002 med Internationella brottmålsdomstolen (ICC).

Samarbetet med dessa domstolar regleras i olika lagar och förutsättningarna för samarbete varierar något beroende på domstol. I huvudsak innebär den svenska lagstiftningen att Sverige kan bistå domstolarna med olika former av rättslig hjälp i brottmål – till exempel förhör, bevisupptagning och olika tvångsmedel under förundersökning – och utlämning av personer som befinner sig i Sverige. Vidare innebär lagstiftningen att svenska myndigheter kan verkställa straff, bland annat fängelsestraff, utdömda av domstolarna.