Frågor och svar om internationellt rättsligt samarbete

Uppdaterad

Svar på några vanliga frågor som Centralmyndigheten får om internationellt rättsligt samarbete.

Frågor

  1. Hur ska en ansökan om rättslig hjälp se ut? Finns särskilda formkrav?
  2. Till vilken myndighet ska en ansökan om rättslig hjälp ställas?
  3. När det inte finns någon info om landet under fliken telefonförhör menar man då att telefonförhör inte är tillåtet alls? Kan man kringgå detta på något vis?
  4.  Är det fråga om direkt bevisupptagning om en part ska närvara via telefon från utlandet vid en muntlig förberedelse i domstol?
  5. Hur ska formuläret för EIO (den europeiska utredningsordern) fyllas i?
  6. Hur ska formulären för EU:s bevisupptagningsförordning fyllas i?
  7. Vad gäller för förvaltningsrättsliga ärenden?
  8. Vart vänder man sig om man vill ha upplysning om utländsk rätt?
  9. I faderskapsärenden där den potentielle fadern bor utomlands men samtycker till att lämna DNA, måste domstolen tillfråga det aktuella landet?
  10. Hur lång tid tar det att få svar på en ansökan om rättslig hjälp, telefonförhör eller ett ärende om överförande av straffverkställighet till Sverige?
  11. Jag har ett pågående ärende hos er, är det jag eller ni som påminner?
  12. Kan svenska behöriga myndigheter i straffrättsliga ärenden skicka framställningar direkt till sina motparter i andra länder utanför Norden och EU?

 

Svar

1. Hur ska en ansökan om rättslig hjälp se ut? Finns särskilda formkrav?

En ansökan bör innehålla uppgift om

  • ansökande myndighet (samtliga kontaktuppgifter),
  • det rättsliga förfarandet som pågår,
  • vad saken rör,
  • vad det är man vill ha bistånd med,
  • lagrum, samt i förekommande fall, preskriptionsregler,
  • information om ärendet brådskar pga. tidsfrister, frihetsberövande eller dylikt.

I förekommande fall ska även information om i vilken egenskap en person ska höras, samt kontaktuppgifter till denne finnas med.

Skicka alltid in ansökan i original med underskrift om den ska riktas till ett land utanför EU. Många gånger anges ytterligare krav på ansökans innehåll i den internationella överenskommelse som ansökan om rättslig hjälp stödjer sig på. Slutligen kan den stat som tar emot ansökan kräva mer information, vilket ska efterlevas. Om det finns ett tillämpligt avtal med den andra staten bör därför ansökande myndighet kontrollera om staten i fråga har gjort någon förklaring till det internationella instrumentet, se länkar på regeringens webbplats. Om ansökan går via Centralmyndigheten ombesörjer departementet översättning etc., dock är det alltid den begärande myndigheten som står för översättningen av det redovisade materialet.

Se vidare
Rättslig hjälp i brottmål
Rättslig hjälp i civila mål och ärenden

2. Till vilken myndighet ska en ansökan om rättslig hjälp ställas?

Vi på Centralmyndigheten är endast vidarebefordrande myndighet och ska inte stå som mottagare. Ansökan ska alltid ställas till den andra statens behöriga myndighet. Om man inte vet det i det enskilda fallet så ska man skriva ”Till behörig myndighet i land”, detta oavsett om ansökan går via departementet och i förekommande fall svensk ambassad.

3. När det inte finns någon info om landet under fliken telefonförhör menar man då att telefonförhör inte är tillåtet alls? Kan man kringgå detta på något vis?

Svensk myndighet som håller telefonförhör utomlands utför myndighetsutövning på den andra statens territorium (detta inbegriper svensk ambassad eller konsulat). Vissa stater tillåter inte med några undantag att utländska myndigheter håller telefonförhör på deras territorium (men vissa stater tillåter det under vissa givna förutsättningar, som framgår av listan över olika länders möjlighet till telefonförhör).  

För att få tillgång till ett vittnesmål från en person som vistas i ett land som inte tillåter telefonförhör kan ett alternativ vara att utfärda en utredningsorder förutsatt att personen befinner sig inom EU, eller att ansöka om rättslig hjälp i brottmål eller civilmål med bevisupptagning genom vittnesförhör vid den utländska domstolen. Under förutsättning att ansökan om rättslig hjälp godkänns kan den andra statens myndigheter genomföra förhör med personen i fråga i det andra landet och sedan redovisa resultatet i ett skriftligt förhörsprotokoll. Många länder tillåter att en representant för den ansökande myndigheten närvarar vid förhöret.

Notera att listan över olika länder endast omfattar telefonförhör, och att det är en skillnad mellan det och videokonferens (som till skillnad från telefonförhör i svensk rätts mening, regleras i flera internationella instrument som då blir styrande för samarbetet).

Se vidare
Telefonförhör
Länder A–Ö 
Länders inställning till videolänksförhör i brottmål (Europarådets sammanställning)
Länders inställning till videolänksförhör i civilmål (på HCCH:s webbplats)

4. Är det fråga om direkt bevisupptagning om en part ska närvara via telefon från utlandet vid en muntlig förberedelse i domstol?

Ja, det som avgör är att det är fråga om myndighetsutövning på den andra statens territorium. En muntlig förberedelse kan få rättsliga konsekvenser. Det är därmed av största vikt att man är säker på att den andra staten tillåter direkt bevisupptagning och inte kräver någon form av inblandning av den berörda staten.

Se vidare
Rättslig hjälp i civila mål och ärenden

5. Hur ska formuläret för EIO (den europeiska utredningsordern) fyllas i?

Inom EU och i förhållande till alla stater som är anslutna till EIO:n (samtliga förutom Irland och Danmark) tillämpas den europeiska utredningsordern. Svensk behörig myndighet kan ta direkt kontakt med den andra staten, utan att gå via Centralmyndigheten.

Formulär, information om staters förklaringar till EIO:n och annat relevant material finns på webbplatsen för det straffrättsliga EU-nätverket, EJN.

Se vidare
EJN:s straffrättsliga EU-nätverk
Bevisinhämtning inom EU i straffrättsliga förfaranden

6. Hur ska formulären för EU:s bevisupptagningsförordning fyllas i?

Inom EU och i förhållande till alla stater som är anslutna till EG:s bevisupptagningsförordning (samtliga förutom Danmark) tillämpas förordningen i civilrättsliga mål och ärenden. Huvudregeln är direktkontakter mellan berörda myndigheter, men Centralmyndigheten har en roll att spela såsom rådgivande organ samt som mottagare av ansökningar från andra EU-stater om direkt bevisupptagning.

Information om själva förordningen, staters nationella regler, formulär och annat relevant material finns på e-juridikportalens sidor om det civilrättsliga EU-nätverket, EJN.

Se vidare
EJN:s civilrättsliga EU-nätverk
Rättslig hjälp i civila mål och ärenden

7. Vad gäller för förvaltningsrättsliga ärenden?

I förhandlingar med andra stater har Sverige flera gånger lyft frågan om samarbete kring förvaltningsrättsliga ärenden. Dock ser staters nationella system olika ut och det som är ett förvaltningsrättsligt ärende i ett land kanske är ett civilrättsligt ärende i ett annat, och vice versa. Mot den bakgrunden finns inga renodlade förvaltningsrättsliga samarbetsinstrument (Europarådet har ett, men det har Sverige inte anslutit sig till).

Uppmaningen inom Haagkonferensen och EU är dock att vi ska vara generösa i tillämpningen av de civilrättsliga instrument som finns att tillgå (1970 års Haagkonvention och EG:s bevisupptagningsförordning). Därför uppmanar Centralmyndigheten förvaltningsdomstolar och andra förvaltningsrättsliga myndigheter att tillämpa de instrumenten och så tydligt som möjligt beskriva vad ärendet rör. Det blir sedan upp till mottagande stat att avgöra om bistånd kan lämnas eller inte. För svenskt vidkommande kan vi ju många gånger bistå utan stöd av avtal så länge det som begärs inte är i strid med nationell rätt.

Se vidare
Rättslig hjälp i civila mål och ärenden

8. Vart vänder man sig om man vill ha upplysning om utländsk rätt?

Centralmyndigheten kan bistå svenska myndigheter (domstolar, åklagare, Kriminalvården och övervakningsnämnder) och i vissa fall ombud med sådana upplysningar. Vid en begäran om bistånd med upplysningar kontrollerar Centralmyndigheten om frågan uppkommit tidigare och om det finns ett gammalt svar som ännu är gångbart. Frågeställaren får sedan avgöra om det gamla svaret håller alltjämt eller om en ny fråga, alternativt kompletterande frågor, behöver ställas.

Om det blir aktuellt att ställa en formell förfrågan till den andra staten ska framställningen innehålla uppgift om

  • vem som frågar
  • vad saken rör, och
  • så noggrant som möjligt, vilka upplysningar som önskas.

Notera också att ansökan ska vara undertecknad i original för det fall att den ska sändas till en stat som Sverige inte har avtal med. I förhållande till sådana stater, men även andra, kan det också ta mycket lång tid att få svar.

I vissa fall kan upplysning inhämtas från advokat som verkar i landet, efter det att uppgift om kostnad inhämtats via svensk ambassad. Den svenska myndighet som begärt bistånd med upplysningen får i dessa fall då stå för eventuella kostnader.

Se vidare
Upplysning om innehållet i utländsk rätt 
E-juridikportalen

9. I faderskapsärenden där den potentielle fadern bor utomlands men samtycker till att lämna DNA, måste domstolen tillfråga det aktuella landet?

Ja. Domstolar och andra svenska myndigheters formella behörighet sträcker sig bara fram till Sveriges gränser. Så snart man vill vända sig utomlands så sker myndighetsutövning på annan stats territorium. Detta omfattar även svensk ambassad eller konsulat, dvs. det utgör inte svenskt territorium. Det är generellt sett endast tillåtet om den andra staten har godkänt en sådan myndighetsutövning. Antingen genom en internationell överenskommelse eller i det enskilda fallet, se exempelvis telefonförhörslistan i vilken vissa länder gett klartecken till sådan myndighetsutövning generellt eller under vissa givna förutsättningar.

Se vidare
Rättslig hjälp i civila mål och ärenden

10. Hur lång tid tar det att få svar på en ansökan om rättslig hjälp, telefonförhör eller ett ärende om överförande av straffverkställighet till Sverige?

Departementet får ofta dessa frågor men de är helt omöjliga att ge svar på. För flera av de länder Sverige riktar sig till krävs att ansökan först och främst är korrekt och fullständigt upprättad. Ha gärna en dialog med oss på Centralmyndigheten innan ni sänder in er ansökan. Sedan behöver ansökan i majoriteten av fall, översättas och i vissa fall också legaliseras* och överlämnas via s.k. diplomatiska kanaler (ambassad). Efter det ska ansökan handläggas i respektive stat i enlighet med varje stats egna interna system. Det är sammantaget olika från land till land och ärende till ärende, hur lång handläggningstid som krävs.

* En legalisering är en stämpel som intygar att namnteckningen på ett dokument är äkta. Via Utrikesdepartementet legaliseras svenska handlingar som ska översändas till utländska myndigheter.

11. Jag har ett pågående ärende hos er, är det jag eller ni som påminner?

Det är alltid den begärande myndigheten som ansvarar för bevakningen av ärendet även om departementet givetvis också regelbundet går igenom pågående ärenden. Om en påminnelse behöver göras och ärendet har sänts via Centralmyndigheten ska även påminnelsen skickas via Centralmyndigheten.

12. Kan svenska behöriga myndigheter i straffrättsliga ärenden skicka framställningar direkt till sina motparter i andra länder utanför Norden och EU?

Om det rör sig om stater som har tillträtt 1959 års Europarådskonvention om rättslig hjälp i brottmål och dess andra tilläggsprotokoll från 2001 så kan det eventuellt vara tillåtet med direktkontakt. Huvudregeln enligt protokollet är alltjämt att ansökningar ska ske genom centralmyndigheterna men protokollet möjliggör också undantagsvis i artikel 4, direktkontakter. Sverige tillåter detta i förhållande till inkommande ärenden från anslutna stater. För att ta reda på vad som gäller vid ansökningar från Sverige till andra stater måste man gå in på Europarådets hemsida och kontrollera dels om staten i fråga har tillträtt tilläggsprotokollet dels vilka eventuella förbehåll staten gjort till protokollet. Ibland tillåts exempelvis direktkontakt men en kopia av ansökan ska sändas till det berörda landets centralmyndighet.

Andra tilläggsprotokollet till 1959 års Europarådskonvention om rättslig hjälp i brottmål 

Kontakt

Centralmyndigheten
Justitiedepartementet
Telefon 08-405 10 00
Fax 08-405 46 76
Besöksadress Jakobsgatan 24
Postadress 103 33 Stockholm
e-post till Centralmyndigheten