Anförande av Morgan Johansson på Råd för framtiden 2019

Brottsförebyggande rådets konferens den 3 april 2019, Göteborg

Det talade ordet gäller.

Foto: Brottsförebyggande rådet

Konferensdeltagare,

Tack för möjligheten att vara här och säga några ord om det brottsförebyggande arbetet i framtiden.

Det är ju ett säkert vårtecken, den här konferensen, och är ju det viktigaste tillfället där ni som jobbar förebyggande i hela Sverige kan komma samman för att utbyta erfarenheter och idéer. Och som vanligt är ni många – över 600! Det visar vilket tryck vi börjar att bygga upp nu när det gäller det brottsförebyggande arbetet. Och ett stort tack till Brottsförebyggande rådet för allt arbete med att arrangera den här konferensen!

Jag tror att det finns en växande medvetenhet om hur det brottsförebyggande och det brottsbekämpande hänger ihop. Det är den dubbla ansatsen som är effektiv.

Om man bara ägnar sig åt att bekämpa brotten – öka den polisiära närvaron, öka lagföringen, sätta fler i häkte och på anstalter – men inte åt att bryta nyrekryteringen till de kriminella gängen och skapa trygga platser, då kommer man att stå där som Sisyfos och rulla den där stenen uppför berget likadant varenda dag.

Men om man å andra sidan bara ägnar sig åt det brottsförebyggande – förstärker skola, socialtjänst, fritidsverksamhet, jobbar med BID och platssamverkan, ser till att ungdomar kan få jobb, utvecklar grannsamverkan och trygghetsvandringar osv. – men inte förstärker brottsbekämpningen, ja då kommer man också att misslyckas.

För då kommer de mest brottsaktiva individerna att vara kvar i miljön, och sabotera den förebyggande verksamheten, och de kommer att utgöra negativa förebilder för ungdomarna i området. Dessutom så kommer deras kriminalitet att undergräva legitimiteten för förebyggande insatser. Medborgarna kommer att säga – ”ja, det är väl bra att ni satsar på fritidsgården, men vad gör ni åt skjutningarna i mitt kvarter och narkotikaförsäljningen på torget?”

Det där måste man förstå. Det hänger ihop, det brottsförebyggande och det brottsbekämpande. Man kan inte bara göra det ena. Man måste göra båda.

Och det gör vi. När det gäller brottsbekämpningen så genomförs nu den största satsningen på polisen i modern tid. Polisen ska växa med 10 000 anställda till 2024, och det är hela Polismyndigheten inställd på. Det är en ökning med 30 procent. Vi har startat två nya polisutbildningar, i Malmö och Borås, och för varje år som nu går så kommer myndigheten att växa. Vi har redan fler anställda än någonsin tidigare.

Den satsningen måste komma hela landet till del, inte bara storstäderna. Och den måste följas upp med ytterligare verktyg för att bekämpa brott. Vi har skärpt straffen på så gott som alla grova våldsbrott, de allvarligaste narkotikabrotten och de grova vapenbrotten. Går du ut med ett vapen på stan som du inte har rätt till, så är risken stor att du inte kommer hem igen på två år, för nu häktas man i väntan på rättegång.

Och vi har sett till att det nu sitter mer kameror uppe på brottsutsatta platser än någonsin tidigare – i Tensta, Rinkeby, Husby, Bergsjön, Rosengård, Lindängen och på många andra ställen. Det bidrar till att klara upp brott, det stör ut narkotikaförsäljningen och det ökar känslan av trygghet för invånarna.

Nu kommer ytterligare verktyg – återinförd möjlighet till datalagring, så att telefonbolagen tvingas att samarbeta med polisen mot gängkriminalitet. Hemlig dataavläsning, så att vi också kan läsa krypterad kommunikation. Och borttagen tillståndsplikt för polisen när det gäller kamerabevakning.

Nu ser vi ju också hur brottsbekämpningen kommit igång. För några år sedan var det ganska tomt på häkten och anstalter. Men många av dem som då sprang runt med vapen på stan, de sitter nu i buren. Så nu har vi nästan 100 procents beläggning på häktena och på de högsta säkerhetsklasserna på anstalterna. Jag besökte idag häktet här i Göteborg. Där öppnade man 47 nya platser så sent som i höstas. De är fulla nu.

Då måste kriminalvården förstärkas och byggas ut. Nu har vi gjort upp med Centern och Liberalerna om ytterligare 335 miljoner kronor till Kriminalvården för i år, och det måste vi ha för att klara den akuta situationen. Men vi måste också vara beredda att göra mer långsiktiga satsningar, och det återkommer vi till i kommande budgetförhandlingar.

Så långt brottsbekämpningen. Men som jag sa tidigare så kommer inget av detta att vara långsiktigt verkningsfullt, om vi inte samtidigt går fram med ytterligare konkreta förebyggande insatser. Och här är ju vårt nationella program ”Tillsammans mot brott” grundfundamentet. Med Brottsförebyggande Rådets förstärkta ledande roll och med alla länssamordnare så ser vi nu hur också detta arbete lyfter.

Här handlar det ju om att jobba både socialt och situationellt. Att bryta nyrekryteringen till gängen med öppna och slutna sociala insatser – t.ex. LVU-omhändertaganden när det behövs. Att satsa på skola, fritidsverksamhet och idrott för att fånga upp ungdomar som annars kan hamna snett. Att minska tillfällen till brott genom att arbeta med trygga platser.

Och så arbetsmarknaden – arbetslösheten bland ungdomar har ju minskat kraftigt de senaste åren. Vi ser det också i de utsatta områdena, där sysselsättningen nu stiger och försörjningsstödet minskar. Jobb, jobb, jobb – det är något av det viktigaste för att förebygga brott.

Vi kommer att göra ytterligare åtgärder för att förbättra den sociala situationen. Delegationen mot segregation kommer åter att få medel för att göra riktade långsiktiga insatser. Och snart gör vi om EBO-systemet, den ordning vi nu haft i 25 år och som inneburit att asylsökande fritt kunnat bosätta sig var som helst utan någon styrning. Enligt min mening så har EBO varit en av de viktigaste faktorerna bakom den ökade segregeringen och bidragit till så mycket trångboddhet och sociala problem.

Om man som asylsökande i framtiden vill bosätta sig med EBO i ett utsatt område, så kommer man inte att få någon dagersättning. Då kommer antalet asylsökande som bosätter sig i utsatta områden att minska, det är jag övertygad om. Ett sådant förslag går vi snart till riksdagen med.

Men vi måste också göra mer när det gäller situationell prevention. Kamerabevakning har jag redan nämnt, som ju fungerar både brottsbekämpande och förebyggande. Det stör ut narkotikaförsäljning och annan ljusskygg verksamhet. Nu får också allt fler poliser i yttre tjänst uniformskameror. Det bidrar till deras egen trygghet, men det blir också viktiga bevismedel i domstol i efterhand.

Men här finns ju också all den verksamhet som handlar om att öka tryggheten på vissa platser. Igår deltog jag i ett samtal om BID:s, dvs de samarbeten mellan fastighetsägare, kommuner och polis som nu växer fram på allt fler ställen och som handlar om att göra en plats – t.ex. ett torg eller ett helt bostadsområde mer trygg.

Här finns Citysamverkan i Stockholms innerstad, runt Sergels torg. Stiftelsen Tryggare Sverige gör geografiska trygghetsanalyser och för fem år sedan så var Sergels Torg Sveriges mest otrygga plats. När man idag gör mätningar så har situationen förbättrats avsevärt. Tryggheten på Sergels torg har ökat.

Här finns Seved i Malmö, ett område i södra Sofielund som länge haft problem med gängkriminalitet och narkotikaförsäljning. Men sedan fastighetsägare, polis och Malmö Stad inledde sitt samarbete 2014, så har man fått resultat. Polisen vittnar om att nyrekryteringen till gängen brutits, och att man nu ser hur de kriminella nätverken krymper.

Och här finns förstås Gamlestaden här i Göteborg. För 15 år sedan så flyttade barnfamiljerna ifrån stadsdelen. Då drog fastighetsägarna igång ett arbete för att lyfta stadsdelen, med upprustningar och renoveringar. Idag flyttar barnfamiljerna tillbaka.

Allt detta är exempel på där näringslivet tagit ett aktivt ansvar för att förebygga brott och utveckla en stadsdel. Och det finns mycket mer att göra i den riktningen, och det kommer Brå att arbeta med, men också Stiftelsen Tryggare Sverige som ju bildat ett särskilt Kunskapscentrum för platssamverkan. Det ska bli mycket spännande att se hur det utvecklas vidare.

Det här är också exempel på att det går att vända utvecklingen. Och där finns det fler.

Jag läste häromdagen om Herrgården på Rosengård i Malmö, ett område jag ju besökt ett otal gånger under årens lopp. Där kan man nu se en tydlig trend mot minskat antal anmälda brott, ökad sysselsättning och minskat försörjningsstöd. Det är Ingvar Nilsson och Eva Nilsson Lundmark som gjort en utvärdering av vad fastighetsbolaget Victoria Park gjort tillsammans med Malmö Stad och polisen för att lyfta det området. Mycket hoppingivande och inspirerande!

Och igår träffade jag Bettan Byvald, som ju jobbar i socialtjänsten i Angered och som många  av er nog känner till. Då berättade hon om hur man jobbar framgångsrikt i Angered med avhopparverksamheten – om att det faktiskt går att jobba också med de mest hårdföra kriminella för att få dem att hoppa av. Många av dem vill ju inte fortsätta, och de söker bara en väg ut.

Det vill vi gärna förstärka, och i regeringsförklaringen så deklarerade statsministern att vi ska inrätta ett nationellt avhopparprogram. Och det ska vi göra!

Och så har vi då Gårdsten! Jag träffade igår kväll representanter för Gårdstensbostäder, Michael Pirosanto och Jehan Mansour och fick då klart för mig vilken avgörande roll bostadsbolaget har haft för att lyfta området. För 20 år sedan var en tredjedel av lägenheterna tomma. Folk flyttade ifrån Gårdsten, ville inte bo där. Idag står folk i kö för att flytta in, och folk står i kö för att få bygga nytt i Gårdsten. Genom ett målmedvetet arbete så har man lyckats lyfta hela området. Värdet på fastigheterna har ökat från 150 mkr till 1,8 miljarder – det är mer än tio gånger!

Så det går att vända utvecklingen om vi jobbar tillsammans, det är ett av de viktigaste budskapen här idag!

*  *  *

Konferensdeltagare,

Kriminalpolitiken är ett brett fält. Vi fokuserar just nu mycket på att knäcka den organiserade kriminaliteten och skjutningarna. Det gör vi med rätta, för det handlar om att motverka sådan brottslighet som om den inte bekämpas kan bli systemhotande, leda till att människor inte vågar vittna och anmäla brott.

Men vi måste också hålla uppe och öka trycket mot sådan brottslighet som kanske inte alltid ger de stora rubrikerna.

Om man ser till statistiken, så är det farligaste en man kan göra att gå med i ett kriminellt gäng. Men det farligaste en kvinna kan göra är att leva med en våldsam man.

Så ser det ut. Två tredjedelar av de kvinnor som föll offer för dödligt våld förra året dödades av en man de hade eller hade haft en relation med. Två tredjedelar.

Visst har vi gjort mycket på senare år också mot detta. Jag jobbade själv med de här frågorna i Regeringskansliet för 20 år sedan när vi tog fram Kvinnofridslagstiftningen, som ju gjorde enormt mycket för att skärpa samhällets syn på mäns våld mot kvinnor.

Och nu som justitieminister har jag kunnat skärpa lagstiftningen så att män med kontaktförbud i ökad utsträckning kan beläggas med fotboja. Vi har sett till att kvinnojourer och brottsofferjourer har mer pengar att röra sig med än någonsin tidigare. Vi har genomfört den strängaste sexualbrottslagstiftningen någonsin i Sverige, samtyckeslagen förra året.

Mäns våld mot kvinnor är och förblir ett högprioriterat område för regeringen. Vi kommer att göra mycket mer när det gäller resurser och lagstiftning kommande år, men det kommer inte att hjälpa långt om vi inte i grunden ändrar attityder.

Och då är det så enkelt att om mäns våld mot kvinnor ska upphöra, då är det männen som måste förändras.

Och då säger vissa att man inte kan generalisera, att det inte är alla män. Och det är ju riktigt. Men det är samtidigt så att över 90 procent av de som sitter i fängelse är män. Och det kan väl ändå inte vara någon naturlag, att män ska vara våldsamma och begå brott? Skulle det vara manligt? Det vägrar jag faktiskt acceptera.

Så här handlar det också om ett förebyggande arbete. Omgivningen måste reagera, och man inte bara låta det pågå. Samtidigt som vi sätter hårt mot hårt mot de män som begår brott, så måste vi också påverka attityderna redan från barnsben, och det är en stor förebyggande uppgift, som jag är övertygad om att ni tar på stort allvar i det lokala brottsförebyggande arbetet!

*  *  *

Konferensdeltagare,

På samma sätt förhåller det sig med arbetet mot hedersförtryck. Också här måste ju budskapet från samhället vara kristallklart. Ett barn är inte bara ett slags bihang till familjen.

Ett barn är en egen individ, med egna rättigheter. Och i Sverige har alla barn rätt att tillförsäkras dessa rättigheter, oavsett var du bor och i vilken familj du växer upp.

Detta har förvisso inte varit självklart i Sverige i alla tider. Den här synen på barns rättigheter i förhållande till familjen bröt fram på 60- och 70-talen, och kan gärna kopplas till exempelvis Astrid Lindgrens kamp mot barnaga, och många andra reformer som lyfte fram barnens rättigheter.

Detta gjorde Sverige till ett mer modernt, mer jämställt och ett avsevärt friare land. Det kommer vi aldrig att ge upp. Dessa rättigheter tillkommer alla som bor i Sverige – var du än bor, vilka föräldrar du än har, och vilken religion eller etnicitet du än tillhör.

Vi kommer att göra mycket på det rättsliga området när det gäller att bekämpa hedersförtryck. Brott med hedersmotiv ska straffas hårdare. Barn som riskerar att föras ut ur Sverige för att giftas bort eller könsstympas ska kunna beläggas med reseförbud och passet spärras.

Men parallellt med detta så måste hela samhället, från staten till de kommunala myndigheterna, arbeta aktivt för att förändra attityder och bekämpa hedersförtryck.

Sverige ska vara ett land där alla barn och ungdomar själva ska kunna välja väg i livet. Vilken tro de ska ha, eller om de inte ska ha någon tro alls. Vem de ska älska och vem de ska gifta sig med när de blir gamla nog för det – eller om de inte ska gifta sig alls.

Den grundhållningen får vi aldrig ge avkall på.

*  *  *

Konferensdeltagare,

Låt mig avsluta med några ord om radikaliseringen, och de strömningar av våldsbejakande extremism som vuxit sig allt starkare på senare år. Våldsbejakande rörelser har ju alltid funnits, med olika religiösa och politiska förtecken, men det nya är att de numera har mycket lättare att knyta kontakt och skapa internetbubblor där de förstärker sin världsbild och får bekräftelse av varandra.

Här finns förstås de islamistiska grupperna, som ju förstärktes i och med IS bildande, och som lett till så många närmast ofattbara brott mot mänskligheten, både i Mellanöstern och i terrorhandlingar i västeuropa. Islamistiska grupper är och förblir det största hotet när det gäller risk för terrorhandlingar.

Men här finns också den högerextrema rörelsen, som sannerligen inte heller saknar våldskapital. Breiviks angrepp mot den norska arbetarrörelsen är det värsta terrordådet i Norden i modern tid. Och här i Sverige har vi haft Anton Lundin Pettersson, som radikaliserades på nätet, klädde ut sig i en tysk arméhjälm från andra världskriget, tog ett svärd och gick till Kronans skola i Trollhättan, där han dödade tre personer – bara för att de var invandrare.

Och vi har haft Peter Mangs, en tvättäkta nazist som under några år gick runt på gatorna i Malmö och slumpmässigt sköt mot invandrare – bara för att de var invandrare. Han dömdes för två mord och fyra mordförsök.

Vi har gjort mycket på senare år för att straffbelägga alla handlingar med anknytning till terrorism och våldsbejakande extremism. När jag tillträdde 2014 så var det i princip straffritt att åka utomlands för att utbilda sig till terrorist – trots att resandet till Syrien pågick som allra värst. Det har vi nu täppt till – terrorismresorna är kriminaliserade, och det är förbjudet att motta terrorismutbildning. Vi har också kriminaliserat all finansiering av terroristorganisationer.

På riksdagens bord ligger nu ytterligare lagförslag som förstärker polisens arbete mot terrorgrupper. Det är datalagringen, som jag talade om tidigare, men det är också ytterligare möjligheter till signalspaning för att få in information om dessa grupper. Vi arbetar som sagt också med att ta fram ett helt nytt hemligt tvångsmedel, hemlig dataavläsning, för att bättre kunna följa krypterad kommunikation.

Det är bra, men jag vill ju gå längre. Nu vet ni ju alla att Lagrådet bedömde att vårt förslag om ett särskilt deltagandebrott inte var förenligt med grundlagen. Det kan man ha olika åsikter om, men jag måste förhålla mig till det yttrandet. Jag kan inte lägga fram ett förslag till riksdagen som domstolarna sedan kanske inte kommer att vilja döma efter.

Så vi arbetar nu om förslaget, med ledning av Lagrådets yttrande, för att få det förenligt med grundlagen. Men ni ska veta att min inriktning i det arbetet är att jag vill kriminalisera så mycket som möjligt av de handlingar och aktiviteter som understödjer och hjälper terroristnätverken – men naturligtvis inom ramen för grundlagen. Vi kommer att ha ett nytt förslag färdigt nu under våren.

Det gör vi i steg 1. Men vi bör också, i steg 2, fundera över hur föreningsfriheten är formulerad i Regeringsformen. Idag har en förening som ägnar sig åt att spränga folk i luften i princip samma grundlagsskydd som en förening som ägnar sig åt att samla frimärken. Är det verkligen rimligt? Det blir en diskussion som jag tycker partierna bör föra inför en eventuell grundlagsförändring.

Så vi utvidgar det kriminaliserade området när det gäller terrorism och våldsbejakande extremism, men det måste gå hand i hand med ett mer offensivt förebyggande arbete, riktat mot alla de våldsbejakande miljöerna. Här vet jag att mycket händer i kommunerna, och vi har från statens sida etablerat Centrum mot våldsbejakande extremism, som är permanent och som fått utökade resurser.

Att det just ligger under Justitiedepartementet visar att vi betraktar våldsbejakande extremism som en kriminalpolitisk fråga. Min uppfattning är att om man är våldsbejakande, så antingen är man kriminell eller också är man på väg att bli kriminell. Det är inte svårare än så.

Så ni kommuner som har problem med våldsbejakande grupper – det kan vara islamism, eller högerextremism, eller vänsterextremism – etablera ett bra samarbete med centret, och lär av varandra. Chefen för CVE, Jonas Trolle, är på plats med sina medarbetare, och han ska ju också tala för er imorgon bitti.

Jag tror att det i det arbetet är viktigare än någonsin att vi är vaksamma och att vi är tydliga. Det gäller t ex att bevaka att de föreningar som får kommunala bidrag också lever upp till grundläggande demokratiska värderingar. Inga skattepengar ska gå till radikalisering.

Och det gäller också de religiösa friskolorna. Vi har sagt i januariavtalet att vi tänker stoppa nyetableringen av konfessionella skolor, men det kommer ju att finnas många kvar. Då gäller det att vara vaksam på vad som verkligen lärs ut i de skolorna, så att man följer läroplanen, att man inte delar upp flickor och pojkar med religiösa motiv osv. Alla barn har rätt till en allsidig utbildning, och vi kan inte låta skolan bli en tummelplats för radikalisering och extrema åsikter. 

*  *  *

Ja, konferensdeltagare, det finns sannerligen mycket att tala om. Jag har beskrivit en del av det vi gör på statlig nivå, men jag vet ju samtidigt att det är ni, lokalt och i kommunerna, som är dem som gör skillnad på riktigt. Jag hoppas att den här konferensen kan medverka till nya idéer och ny energi, så att vi tillsammans kan göra ett ännu bättre förebyggande arbete framöver!