Hoppa till huvudinnehåll
Statens offentliga utredningar från Justitiedepartementet

Struktur för ökad motståndskraft SOU 2021:25

Publicerad

Fram till kalla krigets slut bedrevs i Sverige ett omfat­tande arbete inom ramen för det civila försvaret. Som en kon­se­kvens av det för­bätt­rade säker­hets­politi­ska läget i slutet av 1980-talet började det civila försvaret under 1990-talet att avveck­las liksom stora delar av plane­ringen för höjd bered­skap och då ytterst krig. Resurser som tidigare lagts på det natio­nella försvaret omdiri­gerades till inter­natio­nella freds­främ­jande och humani­tära insatser och till att stärka för­mågan att före­bygga och hantera svåra påfrest­ningar på sam­hället i fred.

Ladda ner:

I dag präglas det globala säker­hets­läget åter av instabil­itet och oförut­säg­barhet och det säker­hets­politiska läget i Sveriges när­område och i Europa har försäm­rats. Planeringen för total­försvaret har därför sedan det försvars­politiska inriktnings­beslutet 2015 återupp­tagits och i riksdagens beslut om inrikt­ningen för total­försvaret åren 2021–2025 betonas vikten av att arbetet med att stärka det civila försvaret vidare­utvecklas.

En viktig del av att stärka det civila försvaret är att skapa tydliga lednings- och ansvars­förhål­landen för att åstad­komma samord­ning såväl inom det civila försvaret som mellan det civila och det militära försvaret. Detta betonades av Försvars­beredningen i rapporten Motstånds­kraft – inrikt­ningen av total­försvaret och utform­ningen av det civila försvaret 2021–2025 (Ds 2017:66). I regeringens direktiv till utred­ningen gavs så upp­draget att lämna förslag på en struktur för ansvar, ledning och sam­ordning inom civilt försvar. Denna struktur ska också stärka sam­hällets kris­bered­skap.

Enligt direk­tiven ska utred­ningen utgå från Försvars­bered­ningens rapport Motstånds­kraft där en rad brister i dagens struktur lyfts fram: De nuva­rande sam­verkans­områ­dena är alltför breda och omfattar så diversi­fierade verk­sam­heter att det är svårt att hitta en gemen­sam bas för arbetet. Ingen myndig­het har ett utpekat ansvar för att hålla samman plane­ringen, utan ansvaret delas av myndig­heterna. Till det kan läggas svårig­heten att åstad­komma en effektiv sam­ordning på den regio­nala nivån då statliga myndig­heter med en regional organi­sation har olika geo­grafiska indel­ningar. Försvars­beredningen pekar särskilt på det faktum att Försvars­makten har fyra militär­regioner medan läns­styrel­serna, som är högsta civila total­försvars­myndig­het inom respek­tive län, är 21 till antalet.

Utredningens utgångspunkter

Förutom Försvars­beredningen har ytterl­igare en utgångs­punkt i utrednings­arbetet varit att det civila försvaret så långt möjligt ska bygga på strukturer och processer som används inom kris­bered­skapen. Förmå­gan att han­tera kriser i samhället i fredstid ger en grund­läggande förmåga att hantera situa­tioner under höjd bered­skap och då ytterst krig. Ett tro­värdigt total­försvar som är inte­grerat med den fredstida kris­bered­skapen är en viktig faktor som verkar både före­byggande och avhål­lande på en angripare.

I utred­ningens direktiv betonas vidare att utred­ningen inte får lämna förslag som innebär ändring av grund­lagen. Utgångs­punkten har således varit den svenska förvalt­nings­modellen, med kommunalt själv­styre och fristå­ende myndig­heter. Rege­ringen under­stryker också i direk­tiven vikten av att den så kallade ansvars­principen fortsatt ska gälla inom civilt försvar. Ansvars­principen inne­bär att strukturer och ansvars­förhållan­den som gäller i fred så långt möjligt ska upprätt­hållas vid kris och under höjd bered­skap och då ytterst krig. Det som är väl inarbetat i vardagen har de bästa förut­sätt­ningarna att också fungera under ansträngda förhål­landen.

Totalförsvaret ska utformas och dimen­sioneras för att kunna möta ett väpnat angrepp, inklusive krigs­hand­lingar på svenskt terri­torium. Enligt utred­ningens mening behövs därutöver en ökad förmåga och plane­ring för att kunna hantera den breddade hot­bilden från främ­mande makt. Säker­hets­polisen har konsta­terat att hoten mot Sverige är mer omfat­tande än på flera år. Andra stater agerar i en gråzon mellan fred och väpnad konflikt och denna typ av säker­hets­hotande verk­samhet måste kunna hanteras av sam­hällets freds­tids bered­skap. En utgångs­punkt för att skapa en struktur för ansvar, ledning och sam­ordning inom civilt försvar har därmed även varit att beakta de krav som kan föran­ledas av en breddad hotbild.

Lagstiftningskedjan

Kommittédirektiv (2 st)

  • Tilläggsdirektiv till Utredningen om civilt försvar (Ju 2018:05)

    Förlängd tid för uppdraget

  • Ansvar, ledning och samordning inom civilt försvar

    Sverige behöver en förbättrad förmåga att hantera situationer med höjd beredskap och då ytterst i krig. Det finns behov av tydligare ansvars- och ledningsförhållanden samt en stärkt samordning inom civilt försvar inom ramen för totalförsvaret. En särskild utredare ska analysera och föreslå en struktur för ansvar, ledning och samordning inom civilt försvar på central, regional och lokal nivå. Strukturen ska även stärka samhällets förmåga att hantera fredstida kriser.

Departementsserien

Statens offentliga utredningar (1 st)

  • Struktur för ökad motståndskraft

    Fram till kalla krigets slut bedrevs i Sverige ett omfat­tande arbete inom ramen för det civila försvaret. Som en kon­se­kvens av det för­bätt­rade säker­hets­politi­ska läget i slutet av 1980-talet började det civila försvaret under 1990-talet att avveck­las liksom stora delar av plane­ringen för höjd bered­skap och då ytterst krig. Resurser som tidigare lagts på det natio­nella försvaret omdiri­gerades till inter­natio­nella freds­främ­jande och humani­tära insatser och till att stärka för­mågan att före­bygga och hantera svåra påfrest­ningar på sam­hället i fred.

Lagrådsremiss

Proposition

Laddar...