Statens offentliga utredningar från Justitiedepartementet

Struktur för ökad motståndskraft SOU 2021:25

Publicerad 08 april 2021

Fram till kalla krigets slut bedrevs i Sverige ett omfat­tande arbete inom ramen för det civila försvaret. Som en kon­se­kvens av det för­bätt­rade säker­hets­politi­ska läget i slutet av 1980-talet började det civila försvaret under 1990-talet att avveck­las liksom stora delar av plane­ringen för höjd bered­skap och då ytterst krig. Resurser som tidigare lagts på det natio­nella försvaret omdiri­gerades till inter­natio­nella freds­främ­jande och humani­tära insatser och till att stärka för­mågan att före­bygga och hantera svåra påfrest­ningar på sam­hället i fred.

Ladda ner:

• Struktur för ökad motståndskraft, SOU 2021:25 (pdf 3 MB)

I dag präglas det globala säker­hets­läget åter av instabil­itet och oförut­säg­barhet och det säker­hets­politiska läget i Sveriges när­område och i Europa har försäm­rats. Planeringen för total­försvaret har därför sedan det försvars­politiska inriktnings­beslutet 2015 återupp­tagits och i riksdagens beslut om inrikt­ningen för total­försvaret åren 2021–2025 betonas vikten av att arbetet med att stärka det civila försvaret vidare­utvecklas.

En viktig del av att stärka det civila försvaret är att skapa tydliga lednings- och ansvars­förhål­landen för att åstad­komma samord­ning såväl inom det civila försvaret som mellan det civila och det militära försvaret. Detta betonades av Försvars­beredningen i rapporten Motstånds­kraft – inrikt­ningen av total­försvaret och utform­ningen av det civila försvaret 2021–2025 (Ds 2017:66). I regeringens direktiv till utred­ningen gavs så upp­draget att lämna förslag på en struktur för ansvar, ledning och sam­ordning inom civilt försvar. Denna struktur ska också stärka sam­hällets kris­bered­skap.

Enligt direk­tiven ska utred­ningen utgå från Försvars­bered­ningens rapport Motstånds­kraft där en rad brister i dagens struktur lyfts fram: De nuva­rande sam­verkans­områ­dena är alltför breda och omfattar så diversi­fierade verk­sam­heter att det är svårt att hitta en gemen­sam bas för arbetet. Ingen myndig­het har ett utpekat ansvar för att hålla samman plane­ringen, utan ansvaret delas av myndig­heterna. Till det kan läggas svårig­heten att åstad­komma en effektiv sam­ordning på den regio­nala nivån då statliga myndig­heter med en regional organi­sation har olika geo­grafiska indel­ningar. Försvars­beredningen pekar särskilt på det faktum att Försvars­makten har fyra militär­regioner medan läns­styrel­serna, som är högsta civila total­försvars­myndig­het inom respek­tive län, är 21 till antalet.

Utredningens utgångspunkter

Förutom Försvars­beredningen har ytterl­igare en utgångs­punkt i utrednings­arbetet varit att det civila försvaret så långt möjligt ska bygga på strukturer och processer som används inom kris­bered­skapen. Förmå­gan att han­tera kriser i samhället i fredstid ger en grund­läggande förmåga att hantera situa­tioner under höjd bered­skap och då ytterst krig. Ett tro­värdigt total­försvar som är inte­grerat med den fredstida kris­bered­skapen är en viktig faktor som verkar både före­byggande och avhål­lande på en angripare.

I utred­ningens direktiv betonas vidare att utred­ningen inte får lämna förslag som innebär ändring av grund­lagen. Utgångs­punkten har således varit den svenska förvalt­nings­modellen, med kommunalt själv­styre och fristå­ende myndig­heter. Rege­ringen under­stryker också i direk­tiven vikten av att den så kallade ansvars­principen fortsatt ska gälla inom civilt försvar. Ansvars­principen inne­bär att strukturer och ansvars­förhållan­den som gäller i fred så långt möjligt ska upprätt­hållas vid kris och under höjd bered­skap och då ytterst krig. Det som är väl inarbetat i vardagen har de bästa förut­sätt­ningarna att också fungera under ansträngda förhål­landen.

Totalförsvaret ska utformas och dimen­sioneras för att kunna möta ett väpnat angrepp, inklusive krigs­hand­lingar på svenskt terri­torium. Enligt utred­ningens mening behövs därutöver en ökad förmåga och plane­ring för att kunna hantera den breddade hot­bilden från främ­mande makt. Säker­hets­polisen har konsta­terat att hoten mot Sverige är mer omfat­tande än på flera år. Andra stater agerar i en gråzon mellan fred och väpnad konflikt och denna typ av säker­hets­hotande verk­samhet måste kunna hanteras av sam­hällets freds­tids bered­skap. En utgångs­punkt för att skapa en struktur för ansvar, ledning och sam­ordning inom civilt försvar har därmed även varit att beakta de krav som kan föran­ledas av en breddad hotbild.